Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernstedt, Samuel Fredrik August - Stiernstedt, Leonard Vilhelm Stjernstedt - Stiernstedt, Maria (Marika) Sofia Alexandra Stejernstedt - Stiernstolpe, Jonas Magnus - Stiernstråle, Magnus - Stiernsvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och nu" (1878–80), författat åtskilliga
litteraturhistoriska och biografiska uppsatser samt
öfversatt flera arbeten af H. Taine.
5. Leonard Vilhelm Stjernstedt, friherre,
den föregåendes syssling, militär, f.
9 jan. 1841 på Strömsberg i Breds socken, Uppsala
län, blef 1859 underlöjtnant vid Närkes
regemente, där han 1875 avancerade till kapten,
och blef sistnämnda år kapten vid generalstaben,
där han 1879 befordrades till major, utnämndes 1883
till öfverstelöjtnant vid Upplands regemente,
var dess öfverste och chef 1888–99,
sedan 1897 generalmajor i armén, och chef
för 5:e arméfördelningen 1899–1907, sedan 1905
generallöjtnant. S. uppvaktade dels som
ordonnansofficer (1865) och adjutant (1872),
dels som tjänstgörande kabinettskammarherre (1888)
Oskar II som prins och konung samt intog en bemärkt
plats i societetslifvet. Åtskilligt af intresse
erbjuder därför hans Några minnesblad ur mitt
lif (1912). Han har dessutom författat
Svenska härens utbildning och övningar (1915).
Sedan 1905 är han led. af Krigsvet. akad.
6. Maria (Marika) Sofia Alexandra
Stjernstedt, den föregåendes dotter,
författarinna. Se under Cederström 11 och
Nordström, L. A. 2. M. G. S.
Stiernstolpe, Jonas Magnus, skald, öfversättare, f. 8
dec. 1777 å Norrtorp, Stenkvista socken, Södermanland,
d. 17 sept. 1831 i Stockholm, genomgick under stor
fattigdom Strängnäs skola och gymnasium samt blef
student i Uppsala, där han aflade kansliexamen. I
Stockholm ingick han i krigsexpeditionen, men
försörjde sig som lärare i pensioner, tills
han 1802 blef informator för bröderna Beskow, af
hvilka Bernhard v. Beskow var den ene. Han hade då
redan uppträdt utan vidare framgång som författare
med Wilhelm, en komisk roman (1801), och fortfor
sedan att rikta litteraturen med öfversättningar
af liknande arbeten. Efter 1805 inträdde en paus i
hans skriftställen, åtminstone i offentliggörandet
af arbeten. Först 1813 framträdde S. ånyo med
öfversättningar, af två Horatius’ epistlar, som
s. å. vunno Svenska akad:s mindre pris. Sedan dess
fortfor han att med oförminskad ifver och växande
framgång egna sig åt versifierade öfversättningar
och slutligen äfven original. Till de förra höra hans
tolkningar af Blumauers travest! "vEneis" (1813-14;
2:a uppl. 1825; andra uppl:s 3 sista såneer äro
tillagda af ofversättaren; 3:e uppl. 1839), Wielands
"Oberon" (1816’ "Pervonte" (1817) och "Vattenkaret"
(1823), Voltaires "Hvad som mest behagar damerna"
(1817), Popes "Den bortröfvade hårlocken" (1819)
m. fl. Af hans originalarbeten, i hvilka han
bl. a. försöker sig i Wielands stil, må nämnas T
rollhan d sk ar n e samt det bedrägliga oraklet
(1819), Pelegrimen och
häxmästaren (1820), Lunkentus (1824), Den
ojör-nöjde (1825) och Gamla sagor på vers (1827;
2:a uppl. 1872). Hans öfversättningar utmärkas
genom flytande versifikation, en viss glädtig
parafrasering, som ofta lyckligt lokaliserar skämtet,
samt ett högst ovanligt godt lynne. Ungefär detsamma
gäller om hans originalberättelser på vers och
hans efterbildningar; men de sakna fantasi och
originalitet. Detsamma torde man kunna säga om
hans Vitterhetsstycken (2 dlr, 1827-29) och om
hans af Beskow utgifna Ejierlemnade skrijter
(1833), som beledsagas af en af Beskow skrifven
karakteristik. S. öfversatte vidare förträffligt
Cervantes’ "Don Quixote" (4 dlr, 1818-19) samt
utgaf l:a uppl. af K. I. Hallmans skrifter (1820). I
krigsexpeditionen genomgick S. graderna, tills han
1818 blef förste expeditionssekreterare. Eftersökt
för sin kvickhet och sitt vänsälla väsen, var han en
af det stockholmska sällskaps-lifvets medelpunkter på
1810- och 1820-talen. S. var egendomligt nog medlem
af den litterära klubb "De sju vise", hvarur "Polyfem"
utgick, men deltog senare smått i polemiken från gamla
skolans sida. Han var ock egentligen en sengustavian,
hvars godmodiga skämtlynne eger en viss släktskap
med fru Lenngrens och Valerius’. -rn. (K. W-g.)
Stiernsträle, Magnus, krigare, född troligen i Livland
(födelseort och födelseår obekanta), d. 18 dec. 1734,
blef 1684 kapten vid Tavastehus infanteri och var
vid Nordiska krigets utbrott (1700) öfverstelöjtnant
samt kommendant på fästningen Ivangorod, som han 16
aug. 1704 måste uppge på hedrande villkor. 1710 blef
han öfverste vid Viborgs fördubblingsregemente och
kommendant i Viborg, hvilken fästning, försedd med
en garnison af endast 4,000 man, i mars angreps af
öfverlägsna ryska trupper under general Apraksin. Till
en början hade ryssarna, som icke medfört egentligt
belägringsartilleri, ringa framgång. Men snart
erhöllo de förstärkning, i det att tsaren själf 10 maj
anlände med en flotta, lastad med krigsförnödenheter
och manskap. Från denna tid blef de belägrades
ställning alltmera förtviflad, och förgäfves väntade
de undsättning från finska sidan. Sedan stadsmurarna
till stor del blifvit nedskjutna och besättningen
försvagad genom sjukdomar och lidanden, kapitulerade
S. 13 juni 1710, mot löfte om fritt aftåg. Detta
oaktadt fördes befälet och besättningen jämte en stor
del af borgerskapet fångna till Ryssland, S. till
Pins-gorod, hvarifrån han först efter fredsslutet
1721 återvände. Han fick 1721 generalmajors titel och
utnämndes 1723 till öfverste för Savolaks regemente.
M. G. S.
Stiernsvärd, svensk adlig ätt, som härstammar från
Rudolf Hoddor Ahlberg (f. 1728, kavalleriofficer,
1771-74 öfverstelöjtnant vid Södra skånska
kavalleriregementet, sechn 1772 med öfverstes titel,
d. 1793), som adlades 1762 under namnet Adelhjerta,
hvilket namn han dock 1773 utbytte mot S. Anledningen
till bytet var en af Adolf Fredrik uttalad önskan att
hugfästa minnet af det sätt, hvarpå Adelhjerta vid
ett tillfälle räddat konungaparets lif, i det han
med sitt svärd nedstötte de skenande hästarna för
deras vasn. Han erhöll äfven (1768) af åejs9r Josef
II tyskt adelskap under namn af von Ahlbergr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
