Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stig Andersen, Stig Andersen - Stigare - Stigbygel - Stigbygeln - Stigbygelslykta - Stigell, Robert Konstantin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1873
Stigare-Stigell
1374
af detta landskap. 1352 var han en af rikets
styresmän, då konungen vistades i Tyskland. Emellertid
råkade han 1355 i strid med denne, då han miste
några gods, som han innehaft många år, men som
konungen fått sig tilldömda. 1357 var han en af
ledarna för jylländska adelns uppror, men ingick
1360 förlikning med konungen och var med om att
underskrifva handfästningen i Kalundborg, ehuru hans
bror Peder och hans son Ove i jan. 1359 blifvit
dräpta i Middelfart jämte Niels Bugge, som det
ansågs, på konungens önskan. 1363 omtalas han ånyo
som konungens marsk och inbegreps 1365 i förlikningen
med de holsteinske grefvarna; men redan 1367 deltog
han i ett nytt uppror. 1-2. E. Ebg.
Stigare (ty. steiger], bergsv., kallas
vissa arbetsförmän vid åtskilliga äldre
gruffält i Sverige. Så finnas grufstigare,
som sköta den dagliga tillsynen öfver arbetet
i själfva grufvorna, konststiga re, som sköta
vattenuppfordringen, och l a listigare, som sköta
skrädning m. m. i dagen. Vid andra gruffält
kallas dessa förmän fogdar m. m. Benämningen
stigare har på senare tid kommit alltmera ur bruk.
Th. N-m.
Stigbygel, ridk., ett redskap, medelst hvilket
ryttaren stiger till häst och som alltsedan
500-talet brukas för att ge ryttaren stadigare sits
till häst. Stigbygeln har under tidernas lopp rätt
betydligt växlat i form och utseende. Den numera mest
brukliga för herrsadel framgår af fig. l,
Fig- l a o. 6. Stigbyglar för lierrsadel.
Fig. 2 a o. b. Stigbyglar för damsadel.
Fig. 5. Stigbygelslykta.
Fig. 3. Stigbygel, som opp- Fig. 4.
Trästigbygel med nar sig vid kullridning.
hudbekllidriad,
a) och b), och för damsadel af fig. 2, a) och b). Till
förekommande af att foten vid kullridning fastnar i
stigbygeln, finnas olika konstruktioner af mekaniska
stigbyglar, som i det kritiska ögonblicket öppna sig
(se fig. 3). Vid stark kyla kan ryttaren skydda sina
fötter mot frostskada genom
att linda stålstigbygeln med halmflätning eller
skinn; härför finnas äfven särskildt konstruerade
trästigbyglar med hudbeklädnad (se fig. 4). Stigbygeln
är fäst vid sadeln medelst ett s. k. s t i
g-läder. Ett sådant bör för vanlig ridning vara så
långt att, när ryttaren intar föreskrifven ställning
till häst utan att införa fötterna i stigbyglarna,
dessas trampytor äro två fingrars bredd öfver klackens
öfverkant. När ryttaren med sträckta ben höjer sig
i stigbyglarna, bör skref vet komma ungefär fyra
fingrars bredd öfver sadelns midt. Stiglädrens längd
bör dock rättas efter hästens trafrörelser; på hästar
med hårda rörelser kan det vara nödvändigt att spänna
stiglädren något kortare. Eyttare med långa ben böra
i allmänhet ha något kortare stigläder och ryttare
med korta ben däremot något längre för att kunna rätt
använda underbenet. I allmänhet är det fördelaktigt
att rida med kortare stigläder under fält-ridning och
öfver hinder än på ridbanan. Vid ridning i mörker kan
man begagna en på stigbygeln fäst lykta, s. k. s t i
g b y g e l s l y k t a (se fig. 5). Stigbygeln tages
på foten, så att stig-lädrets mot sadeln vända sida
vrides framåt. Foten inskjutes till 1/z af sin längd i
stigbygeln och hålles med rörlig fotled så, att sulan
med hela sin bredd vidrör stigbygelns trampyta. Vid
ridning i terräng och öfver hinder bör dock foten
trädas väl in i stigbygeln, så att denna af ryttaren
bibehålles under språnget. B. O-m.
Stigbygeln, Stapes, anat., det innersta, i ovala
fönstret rörligt stående hörselbenet i mellersta
örat. Se Hörselorgan, sp. 288. G. v. I).*
Stigbygelslykta. Se Stigbygel.
Stigell, Robert Konstantin, finsk skulptör, f. 14
maj 1852 på Sveaborg, d. l dec. 1907 i Helsingfors,
arbetade 1868 i Petersburg hos en stenhuggare,
besökte där äfven en ritskola och studerade 1869-70
för Sjöstrand i konstföreningens skola i Helsingfors,
var 1870 ornamentsskulptör i London, for som matros
på en väst-indiefarare i 13 månader och kom som
sjöman till Neapel 1872. Sedan studerade han i
S. Luca-akademien i Rom till 1876. Sistnämnda år
utförde han statyn Amor med rosen. Han for s. å. till
Paris, var 1877 elev vid École des beaux-arts där
och vistades sedan där ofta och länge. Han vann
statspriset vid skulpturtäflingarna i Helsingfors
1887 och guldmedalj vid världsutställningen i Paris
1900 m. fi. utmärkelser. S:s arbeten visa inflytande
af modern fransk skulptur, men äfven af italiensk
barock. De äro kraftiga, liffulla, verksamma
i linjer och rörelse. Märkas böra Slungkastare
(1877), Vellamo (liggande 1878) r Slafvinna (1883),
Bågskytt (1887), gruppen De skeppsbrutna (en
familj på en flotte, figurerna utförda med våldsam
styrka, 1889-91, omarbetad i större skala 1895-97,
i brons på Observatorie-berget i Helsingfors) och
statyettgruppen Hvem vinner? (brons 1903, i galleriet
i Helsingfors, som äfven eger flera af S:s öfriga
arbeten, bl. a. några porträttbyster: A. Lille,
1901, H. F. Antell, 1904 m. fi.). S. utförde äfven
flera dekorativa arbeten för byggnader i Helsingfors,
hvaribland Väinä-möinen spelande kantele och Ilmarinen
slöjdar Sampo (på studenthusets fasad). I Helsingfors
intosr S. under sina sista år en ledande ställning*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
