Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilla hafvet - Stilla mässa - Stilla vackan - Stille - Stille, Johan Albert - Stille, Albert Maximilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
symmetriska bälten: de västliga vindarnas två bälten,
n. om 30° n. br. och s. om 30° s. br., samt mellan
båda vändkretsarna de östliga passadvindarnas båda
bälten (se Passadvindar), hvilkas område dock tudelas
af kalmregionen (se Stiltje). I västra delen förekomma
de för Indiska hafvet monsunerna (se Monsun). Jfr
f. ö. art. Haf.
Kommunikationer. S. har sist af de mellanarktiska
världshafven blifvit skådeplats för lifligare sjöfart.
Sedan Magalhães seglat öfver det från Magalhães’
sund till Filippinerna och denna ögrupp därigenom
kommit under Spanien, som dessutom egde hafvets östra
strandländer, blef hafvet under mer än två hundra år
förbehållet spansk sjöfart, och denna var ej vidare
liflig. Hvarje år sände Spanien en handelsflotta från
Mexico till Filippinerna; det gick lätt nog med hjälp
af de på detta bälte förhärskande passadvindarna. Men
dessa vindar gjorde det länge omöjligt att segla
tillbaka till Mexico med öarnas produkter. Slutligen
lyckades det munken Andrés de Urdaneta (1565) att
visa sina landsmän, hur detta skulle ske. Han seglade
nämligen n. om passadbältet under 43° n. br. till
den amerikanska kusten. Sedan gingo spanjorernas
alla handelsfärder samma väg: åt v. från Mexico i
närheten af 10° n. br. samt tillbaka omkring den
40:e graden. Detta var all den handelssjöfart, som
förekom på S., om man undantar kustfarten utefter
Amerika samt kustfarten till Kina och Japan. Och äfven
sedan andra nationers fartyg börjat visa sig på S.,
fortfor detta att mer vara ett mål för geografiska
upptäcktsresor än för handelsresor. Det är först sedan
Australien och Nya Zeeland börjat koloniseras, som
sjöfarten på hafvet ökats, men allra viktigast för
dess uppsving var järnvägen New York–San Francisco
samt Japans inträde bland de stora sjöfarts-
och handelsnationerna. Samtidigt började vissa af
ögrupperna i S. få större betydelse för handeln, dels
som afsättningsorter för europeiska och amerikanska
varor, dels som försäljningsplatser för kopra, pärlor,
pärlemor, trepang, sköldpaddskal samt för en del dit
inplanterade europeiska växter och djur. Regelbundna
ångbåtslinjer gå nu mellan Hong-kong–Kobe–Yokohama
och Vancouver, mellan Hong-kong–Japan–Honolulu och
San Francisco, mellan Vancouver–Fidji–Brisbane och
Sydney, hvarjämte ångbåtslinjer trafikera hela den
amerikanska västkusten upp till San Francisco äfvensom
de östasiatiska randhafven. Resan från Vancouver till
Sydney tar omkr. 18–20 dygn, från San Francisco till
Yokohama 11 dygn och från San Francisco till Hong-kong
26 dygn. – Ett stort antal telegrafkablar förenade
tidigt vissa ögrupper med Australien–Europa,
men först 1900–03 nedlades den första
kabeln från hafvets ena sida till den andra. Den
går från Brisbane öfver Norfolkön, Nya Zeelands
nordö–Fidji och Fanningön till Vancouver (13,500
km.). Den tillhör England. Senare ha Förenta
staterna lagt en kabel från San Francisco öfver
Hawaiiöarna och Guam till Manila (14,519 km.),
den längsta af alla telegrafkablar.
S. blef först ganska sent bekant för européerna. På
1200- och 1300-talen besöktes dess västra kust af
Marco Polo och hans efterföljare, men dessa voro
alldeles okunniga om utsträckningen af den
vattenyta de skådade. 25 sept. 1513 fick spanjoren
Vasco Nuñez de Balboa från ett berg på Panamanäset
se det världshaf, om hvilket redan Columbus hört
talas. Balboa, som kom från n. och såg hafvet utbreda
sig s. om näset, kallade det Söderhafvet (Mare del
Sur). En närmare undersökning gjordes af Fernão de
Magalhães, som, sedan han under förfärliga stormar
genomseglat det efter honom uppkallade sundet, 28
nov. 1520 styrde kurs ut på den okända oceanen. Under
den 5 månader långa färden till Filippinerna hade
han icke att utstå en enda storm; han kallade därför
hafvet Stilla hafvet (Mar pacifico). 1525 sändes en
flotta från Spanien under befäl af Jofre de Loaysa för
att i Magalhães’ spår framtränga till Molukkerna;
den kom blott till Ladronerna (1527). Från Mexico
sände Cortez 1527 fartyg till Molukkerna. De nådde
väl fram till Tidore, men lyckades icke återvända
till Mexico. Efter några års uppehåll i segelfarten
började spanjorerna åter sina resor från Mexico
till Filippinerna, men först sedan Urdaneta (1565)
visat, huru man skulle komma tillbaka till Mexico
(se ofvan), fingo dessa resor praktisk betydelse,
enär Filippinernas produkter nu kunde föras till
Europa. För S:s utforskande hade de nästan ingen
betydelse, emedan de alltid följde samma stråt. Detta
förklarar, hvarför spanjorerna icke ens upptäckte
Hawaiiöarna, hvilka lågo ungefär midt emellan de
vägar, som de följde på resorna till Filippinerna
och på resorna tillbaka. Den första segelfärden från
Syd-Amerikas västra kust till Europa företogs först
1580. Bland de män, som sedermera genomforskat S.,
må nämnas holländaren Tasman (1642–44), engelsmännen
Dampier (1680–91), Anson (1740–44), John Byron
(1764–66), Carteret (1765–68), Wallis (1767)
och i främsta rummet Cook (1768–79), dansken
Bering (1725–41) samt fransmännen Bougainville
(1766–68), La Pérouse (1787) och d’Entrecasteaux
(1791–93). På 1800-talet utvidgades kunskapen
om S. ytterligare af Mac Clure, som 1850 fann
den s. k. nordvästpassagen, Krusenstern, Beechey,
Fitzroy, Bennett o. a. samt genom de af vissa stater
utrustade forskningsexpeditionerna för undersökning
af hafvets fysiska förhållanden. Jfr
Oceanien, upptäcktshistoria, sp. 441 ff. Ang. S:s
upptäcktshistoria se E. V. Dahlgren, "De franska
sjöfärderna till Söderhafvet i början af adertonde
seklet" (1900) och "The discovery of the Hawaiian
islands" (i Vet. akad:s handl., bd 57, 1917). J. F. N.
Stilla mässa. Se Mässa.
Stilla veckan, en stundom förekommande benämning
på påskveckan (se d. o.), såsom egnad
särskildt åt minnet af Kristi lidande och död.
Stille, kirurgiska instrumentmakare, tillhörande
en släkt, som omkr. 1630 från Tyskland (Rhen-trakten)
inkom till Sverige. 1. Johan Albert S., f. 30
mars 1814 i Stockholm, d. där 26 okt. 1893,
började på 1830-talet i Stockholm sin verksamhet
med förfärdigande af kirurgiska instrument, hvilka
ansågos som mönster i sitt slag och vunno rykte äfven
utom Sveriges gränser. S., som valdes till led. af
Svenska läkarsällskapet, upphörde på 1880-talet med
sin verksamhet.
2. Albert Maximilian S., den föregåendes
son, f. 19 sept. 1853 i Stockholm, d. 5
april 1906 under besök vid kirurgiska kongres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
