Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 1427-1428 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjärnor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	Rekt.
	t.	m.	Dekl.
Rigel = β Orionis (0,4)	5	10,6	-8° 18’
Capella = α Aurigæ (0,2)	5	10,6	+45° 55’
Bellatrix = γ Orionis (1,7)	5	20,7	+6° 17’
Beteigeuze = α Orionis (variab.)	5	50,7	+7° 24’
Canopus = α Argûs (Carinæ) (-1,0)	6	22,1	-52° 39’
Sirius = α Canis majoris (-1,7)	6	41,5	-16° 36’
Castor = α Geminorum (1,6)	7	29,4	+32° 4’
Procyon = α Canis minoris (0,5)	7	35,0	+5° 26’
Pollux = β Geminorum (1,3)	7	40,3	+28° 14’
Regulus = α Leonis (1,8)	10	4,0	+12° 22’
Denebola = β Leonis (2,1)	11	44,9	+15° 2’
Vindemiatrix = ε Virginis (2,8)	12	58,1	+11° 24’
Mizar = ζ Ursæ majoris (2,2)	13	20,6	+55° 21’
Spica = α Virginis (1,1)	13	20,9	-10° 44’
Alkor = g Ursæ majoris (4,2)	13	21,9	+55° 25’
Arcturus = α Bootis (0,3)	14	11,9	+19° 37’
Gemma = α Coronæ (2,2)	15	31,2	+26° 59’
Antares = α Scorpii (1,2)	16	24,4	-26° 15’
Vega = α Lyræ (0,1)	18	34,2	+38° 42’
Altair (l. Atair) = α Aquilæ (0,8)	19	46,8	+8° 39’
Deneb = α Cygni (1,3)	20	38,6	+44° 59’
Fomalhaut = α Piscis austrini (1,2)	22	53,1	-30° 3’
Markab = α Pegasi (2,4)	23	0,7	+14° 46’

Stjärnan Alkyone eller η Tauri är den ljusstarkaste
af Plejaderna. Utom Alkyone innehåller denna grupp
följande stjärnor med särskilda namn: Celæno,
Elektra, Taygeta, Maja, Asterope, Merope, Atlas
och Plejone.

Systematiskt ordnade förteckningar öfver stjärnornas
orter, stjärnkataloger, har man redan tidigt
sammanställt. Den äldsta bekanta härstammar från
Hipparchos och är af Ptolemaios i hufvudsak
reproducerad i "Almagest". Den upptar något
öfver 1,000 af de ljusstarkaste stjärnorna. Den
noggrannaste stjärnkatalogen från tiden före
uppfinningen af kikaren är Tycho Brahes, som
likaledes innehåller omkr. 1,000 stjärnor, hvilkas
orter äro bestämda noggrant på ungefär 1 bågminut
när. Den första stjärnkatalog, som är baserad på
observationer med kikare, är Flamsteeds "Historia
coelestis britannica" (1725), som upptar bortåt 3,000
stjärnor. De många och delvis mycket omfattande
stjärnkatalogerna från senare tid kan man indela i två
slag: kataloger, i hvilka stjärnorterna äro endast
approximativt angifna, och kataloger, som afse att
ge orterna med största möjliga noggrannhet. Af det
första slaget märkes i främsta rummet Argelanders
stora verk "Durchmusterung des nördlichen gestirnten
himmels" (fullb. 1862), vanligen kalladt "Bonner
durchmusterung". Denna katalog, som innehåller
approximativa orter för öfver 300,000 stjärnor
mellan nordpolen och 2 graders sydlig deklination,
har genom det förträffliga material den lämnat för de
stjärnstatistiska arbetena, varit af utomordentlig
betydelse för den nyare stellarastronomien. Den
har af Argelanders efterföljare sedermera fortsatts
äfven för en stor del af södra himmelen. Af de
utomordentligt talrika katalogerna
af det andra slaget må här omnämnas endast Bradleys
katalog från midten af 1700-talet, i våra dagar
nybearbetad af Auwers, samt Astronomiska sällskapets
(se d. o.) stora katalog. Den förra har varit
af fundamental betydelse för undersökningarna
öfver stjärnornas egenrörelser. Den senare, som
utgör resultatet af samverkan mellan ett flertal
observatorier i skilda länder, innehåller noggranna
orter för alla stjärnor af t. o. m. 9:e storleken. Den
är fullbordad för norra himmelen och en del af den
södra. Från Sverige har Lunds observatorium deltagit
i detta stora företag.

Jämsides med utarbetandet af stjärnkataloger
gingo sträfvandena att mer eller mindre noggrant
framställa de på himmelen observerade stjärnornas
orter på glober och stjärnkartor. Till stjärnkartor
används vanligen den stereografiska eller den
gnomoniska projektionen, då man vill afbilda en
hemisfär eller en mindre kalott af himmelen. Vid
framställning af en zon af himmelssfären används
konisk projektion eller Mercators projektion (se
Kartprojektion). Af äldre stjärnkartor
äro Bayers och Flamsteeds redan omnämnda. De bästa
nyare kartorna öfver de för blotta ögat synliga
stjärnorna äro Argelanders "Nova Uranometria"
(1843), Heis’ "Neuer himmelsatlas" (1872) och
för södra hemisfären Goulds "Uranometria Argentina"
(1879). Af de utförligare stjärnkartor, som innehålla
äfven teleskopiska stjärnor, må framför allt
nämnas Argelanders "Atlas des nördlichen gestirnten
himmels", upptagande alla i "Bonner durchmusterung"
förekommande stjärnor, samt dess fortsättningar. –
Under de sista årtiondena har man för kartläggandet af
stjärnhimmelen och för upprättandet af stjärnkataloger
tagit astrofotografien till hjälp. Bland hithörande
arbeten skall här omnämnas endast det mest omfattande,
den internationella fotografiska himmelskartan och
stjärnkatalogen, på samma gång sannolikt det mest
omfattande vetenskapliga arbete öfver hufvud, som
någonsin igångsatts. (Angående arbetets planläggning
se art. Astrofotografi, sp. 281.) Denna hela himmelen
omfattande stjärnkarta beräknas skola upptaga
omkr. 30 mill. stjärnor af t. o. m. 14:e storleken,
och katalogen skall omfatta 3 à 4 mill. stjärnor af
t. o. m. 11:e storleken. Företaget är sedan mer än 25
år tillbaka i full gång, och flera af de deltagande
observatorierna ha redan publicerat en del af sina
andelar däraf. För det helas fullbordande torde
emellertid ännu kräfvas många års arbete.

Antalet för blotta ögot synliga stjärnor är
naturligtvis beroende af ögats skärpa och luftens
genomskinlighet och kan sålunda anges blott på ett
ungefär. Man kan emellertid anslå detta antal för hela
himmelssfären till 5 à 6 tusen. Då nu omkr. hälften
af dessa vid en viss tid står öfver horisonten
och vidare af denna hälft en stor del står så nära
horisonten, att deras ljus helt eller till väsentlig
del absorberas af atmosfären, kan man anslå antalet
af de stjärnor, som under en klar natt utan månsken
äro för ett normalt öga samtidigt iakttagbara, till
omkr. 1,500 à 2,000, sålunda betydligt mindre, än
hvad man är benägen att föreställa sig. Gå vi till
de teleskopiska stjärnorna, komma vi emellertid till
helt andra tal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>