Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandberg, Anna Maria - Strandberg, Per Maximilian (Max) - Strandberg, Sakarias (Zacharias) - Strandberg, Erik Vilhelm - Strandberg, Karl Henrik - Strandbergska läkarinrättningen - Strandbarm - Strandedalen - Strandefjorden - Strandeganderätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koloratursångerska. Hennes bästa partier, utom de
nämnda, voro Isabella i "Robert", Rose Friquet i
"Villar’s dragoner", Elvira i "Den stumma", Philine
i "Mignon" och Madeleine i "Postiljonen". Bland
hennes roller märkas vidare Nattens drottning
i "Trollflöjten", Rezia i "Oberon", Selika i
"Afrikanskan" och Venus i "Tannhäuser". 1887 gifte
hon sig med tjänstemannen i försäkringsbolaget Skandia
N. Bergman.
9. Per Maximilian (Max) S., den föregåendes broder,
sångare, musiker, f. 4 okt. 1854 i Stockholm,
förvärfvade vid konservatoriet där 1870–76 en
ovanligt mångsidig musikalisk utbildning, spelade
violin och violoncell i orkestrar och debuterade 1877
på k. Stora teatern som Max i "Friskytten". Han blef
kort därefter violoncellist i hofkapellet, fick äfven
operaroller, tillhörde 1882–83 Nya teaterns scen,
var 1883–85 kapellmästare vid Södra teatern, men
återgick 1885 som cellist och (från 1887) sångare
till Operan, där han sedan 1892 är kormästare och
till 1915 stod kvar bland sångsolisterna. Till hans
roller hörde Ottavio i "Don Juan", Lyonel i "Martha",
Almaviva i "Barberaren", Faust, Romeo och Florestan
i "Fidelio". Hans mjuka tenor och genommusikaliska
sångsätt lände Operan till åtskillig nytta, men en
från fadern ärfd scenisk stelhet kunde han endast
delvis bortarbeta. Som solist vid oratoriekonserter
har han varit mycket använd. – Hans son Olle S.,
f. 28 maj 1886 i Stockholm, studerade 1903–08 vid
konservatoriet och operaskolan, senare för G. Bratt,
var anställd hos A. Ranft vid K. teatern 1908–09 och
vid Oskarsteatern 1909–12 och tillhör sedan 1913
åter K. teatern. Ganska gynnsamt utrustad tenorist,
har han fått uppträda i roller som Alfredo i "Den
vilseförda", Tonio i "Regementets dotter",Romeo,
Wilhelm Meister i "Mignon", Don José i "Carmen",
Hertigen i "Rigoletto", Rodolphe i "Bohème",
Cavaradossi i "Tosca" och Linkerton i "Madame
Butterfly". Hans maka sedan 1913, Ebba Maria
Lovisa S., född Nyström, f. 15 sept. 1888, är en
bemärkt romanssångerska samt debuterade 1911 på
K. teatern som Jolantha och Mignon.
1, 5, 7–8. A. L.* 2. R-n B. 9. E. F–t.
Strandberg, Sakarias (Zacharias), donator. Se
Strandbergska läkarinrättningen.
Strandberg, Erik Vilhelm. Se Djurström.
Strandberg, Karl Henrik, biograf, f. 18 mars 1780 i
Pojo, Nyland, d. 25 april 1865 i Karis, blef filos.
magister 1802 och prästvigdes 1805. Han tjänstgjorde i
olika befattningar till 1824, då han blef kyrkoherde
i Loppis (södra Tavastland). 1835 utnämndes han
till kyrkoherde i Karis (Nyland). S. erhöll
1857 teol. doktorsvärdighet. Hans betydelse
består i utgifvandet af Åbo stifts herdaminne
(1832–34). Arbetet omfattar tiden från
reformationen och är försedt med rikliga biografiska
upplysningar. Det bär vittne om en otrolig möda och
samlarifver. Tiden till 1640 har senare bearbetats
och kompletterats af K. G. Leinberg (se d. o.).
T. C.
Strandbergska läkarinrättningen stiftades 1792 genom
testamente af Sakarias Strandberg (f. 12 okt. 1712
i Sund, Östergötland, med. doktor i Uppsala 1741,
assessor i Collegium medicum
1748–76, stadsfysikus i Stockholm 1748–64, led. af
Vet. akad. 1745, af Fysiogr. sällsk. i Lund 1786,
d. 30 april 1792 i Stockholm) och begåfvades sedermera
med åtskilliga donationer. Den har till hufvudsakligt
ändamål att med läkarvård, medicin, ved och smärre
pekuniära understöd bistå "pauvres honteux" af
båda könen under sjukdom och krämpor. Inrättningen
aflönar två läkare i Stockholm, en på Norrmalm och
en på Södermalm, för att stå personer af nämnda
kategori till tjänst. Inrättningens direktion,
som enligt testators bestämmelse skall utgöras
af "underståthållaren, justitie borgmästaren,
præses i kungl. Collegium medicum och Stockholms
stadsphysicus samt tvenne af direktörerna vid
stadens änkhus", började sin verksamhet 1793, då
tillgångarna utgjorde 3,000 rdr b:ko. Sedermera ha
dock dessa tillgångar väsentligt ökats, så att de
f. n. uppgå till omkr. 260,000 kr. i rundt tal. Se
F. V. Warfvinge, "Om Strandbergska läkarinrättningen"
(1906). R. W.
Strandebarm, härad och socken kring
Strandebarmsbukten och de n. ut belägna
fjälltrakterna på gränsen till Vikör
n. om Hardangerfjorden, S. Bergenhus amt,
Norge. 108,87 kvkm. 1,670 inv. (1910). Mycket besökt
sommarturistort. Liflig ångbåtsförbindelse med Bergen
i n. v. K. V. H.
Strandedalen. Se Stranden.
Strandefjorden, en 4,29 kvkm., 11 km. lång,
ganska smal sjö, 440 m. ö. h., på norra sidan af
Hallingskarvet, Buskerud amt, Norge. S. får sitt
tillflöde från Holsvasdraget och afflyter genom
Hallingdalselven till Kröderen. Bergensbanan går i
stark stigning längs S:s södra strand. K. V. H.
Strandeganderätt, jur., den rätt, som tillkommer
strandegaren till vattnet och det vattenbetäckta
området vid stranden. Lagstiftningen inom skilda
länder intar väsentligt olika ståndpunkt till frågan,
om eller i hvad mån särskild dylik rätt är att
tillerkänna denne. I svensk lagstiftning har sedan
äldre tider strandegaren egt med andras uteslutande
förfoga öfver vattnet inom fastighetens gränser i den
mån han i denna sin rätt ej varit begränsad genom
särskilda i lag stadgade inskränkningar; och har,
beträffande gränsvatten, strandfastighets egogräns
ansetts framgå så, att den omfattat äfven en del
af det vattenbetäckta området vid stranden I vår
gällande rätt återfinnas bestämmelserna om dylik
egogräns i vattnet i §§ 3 och 4 kap. 12 Jordab. af
1734 års lag. Finnes särskild gräns utmärkt eller
annars bestämd, är denna afgörande. I annat fall
har man att tillämpa stadgandet i nämnda § 4: "är å,
sjö eller sund sidolångs byar emellan; egen då halft
hvardera. Ligger holme midt uti insjö eller ström,
vare lag samma. Ligger den ettdera landet närmare,
hafve den holme, som vatten eger, efter rågång och
byaskillnad. – – – Ligger by vid ändan, eller å sido
vid stora sjöar, ege då i sjö eller holme efter rågång
och bolstad sin." Hur detta stadgande bör tolkas, har
varit föremål för olika meningar. Enligt den åsikt,
som numera torde få anses som den allmänt antagna,
innebär stadgandet, att till hvarje by, som ligger
vid vattnet, skall läggas den del af vattenområdet,
som är dess strand närmast. Till denna åsikt har ock
Lagberedningen anslutit sig i nu föreliggande förslag
till ny Jordabalk, dock med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
