Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 329-330 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stridshammare - Stridshöns - Stridsklkubba - Stridskolonn - Stridsladdning - Stridsmärs - Stridsordning - Stridspackning - Stridspatrull - Stridskejlejt - Stridsskjutning - Stridsställning - Stridstorn - Stridsträng - Stridsvagnar - Stridsvärde - Stridsyxa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

germanska vapnen, försågs på 1300-talet med en spets och
var både fotfolks- och ryttarvapen, i senare fallet
med kortare handtag. Fäst på en lång
stång, benämndes stridshammaren under 1400-talet
luzernhammare, därför att den först infördes och
brukades af trupper från Luzern.

Stridshammare. (Artillerimuseum, Stockholm).

O. K-a.

Stridshöns (Gallus domesticus pugnax),
husdjurssk., kallas malajiska och indiska hönsraser,
hvilkas afvel urspr. afsåg att anskaffa framstående
stridstuppar. Dessa raser ha importerats till flera
olika länder och i dessa bildat nya berömda raser,
såsom Orlovhönsen i Ryssland, Old english game (se
pl. till art. Hönsraser) och den modernare game i
England, Colonial game i Australien, Yokohama fosol
(jap. Iitori) i Japan m. fl. Alla dessa höns äro
högbenta, kraftiga och lifliga. Färgteckningen
varierar mycket. Jfr Tuppfäktning.
H. F.

Stridsklubba, krigsv., det äldsta af alla stångvapen,
förekom redan hos urmänniskorna. Den
har utvecklats till spikklubba (se Morgonstjärna 2)
och hjälmkrossare (se bilden) och slutligen blifvit
endast ett befälstecken (fältherrestaf), putschan
(eg. pusikan).

Hjälmkrossare från 1500-talet. (Artillerimuseum, Stockholm.)

O. K-a.

Stridskolonn, krigsv. Se Kolonn 2, sp. 597.

Stridsladdning, sjöv., den största laddning, som
används i marinens kanoner, nyttjas i strid och under
"stridsskjutning" (se d. o.). Den mindre laddning,
som för besparings skull används under vanliga
skjutöfningar, kallas excercisladdning.
H. W-l.

Stridsmärs, sjöv., militärmärs. Se Märs.

Stridsordning, sjöv. Se Formering.

Stridspackning, krigsv., kallas vanligen den något
lättade packning (se d. o.), som af trupper till
fots anläggas, när strid förestår och större lätthet
och rörlighet äro önskvärda. Begagnas ränsel,
aflägges denna vanligen, hvaremot kappa, kokkärl,
ammunition och verktyg måste medföras och på lämpligt
sätt anbringas. C. O. N.

Stridspatrull, krigsv., en vanligen af 2-6 man
bestående patrull, som vid en trupps utveckling till
strid utsändes, vanligen på en flank, för att i tid
varsko fientliga företag, som kunna hota den trupp,
från hvilken patrullen utgått. C. O. N.

Stridsskejlejt, skpsb. Se Skejlejt.

Stridsskjutning, sjöv., öfningsskjutning, som
företages under så stridsmässiga former som möjligt
samt med användning af stridsladdning (se d. o.).
H. W-l.

Stridsställning, krigsv., kallas en sådan ställning,
som man intar med afsikt att där utkämpa en strid. Se
Ställning.

Stridstorn, skpsb. Se Manövertorn.

Stridsträng, krigsv. Se Träng.

Stridsvagnar, vagnar, från hvilka man stred,
stundom äfven jagade (se 2:a illustrationssidan till
art. Assyrien och pl. VI till art. Egypten),
förekommo i forntiden, särskildt i Österlandet, men
äfven i Grekland och de forneuropeiska staterna. De
voro låga vagnar på två hjul med en liten, af ett
bröstvärn omgifven plattform, och drogos vanligen af
två hästar. Ofta voro de försedda med 1 m. långa liar
(däraf namnet lievagnar), två på hvardera sidan,
fästa i vågrät och någon gång äfven i lodrät riktning,
hvarjämte liar på tisteln och på vagnens baksida
någon gång användes. På stridsvagnen hade kusken
och en stridande plats. Under medeltiden kommo
stridsvagnar åter till användning af schweizare
och husiter, och ännu i slaget vid Novara, 1513,
förekommo stora dylika, på hvilka bågskyttar hade
plats. I senaste tid använda, med kulsprutor försedda
automobiler, ofta pansrade, kunna anses som en ny form
af stridsvagnar, och en ändå nyare är den af engelska
armén 1916-17 under Världskriget använda stora tunga,
pansartäckta vagn, kallad tank, som för lättare
kanoner och kulsprutor. C. O. N.

Stridsvärde, sjöv. Ett örlogsfartygs stridsvärde
säges vara högt, stort, medelmåttigt, litet, dåligt
o. s. v. För jämförelser anges de olika värden, som
örlogsfartyg anses ega i förhållande till hvarandra,
på olika sätt. Dessa värden, stridsvärden, äro
beroende af flera faktorer, näml. hufvudsakligen
fartygens ålder, storlek, bestyckning, pansar,
fart och manöverförmåga. För ungefär samtidigt
byggda, fartyg af samma slag utgör deplacementet
merendels en ganska god måttstock för de relativa
stridsvärdena. Man har eljest försökt att genom mer
eller mindre invecklade formler närmare ange dessa
värden, men någon fullt tillförlitlig sådan har
man af lätt förklarliga skäl icke kunnat uppställa.
H. W-l.

Stridsyxa, krigsv., en för handgemäng afsedd yxa. Den
grekiska dubbelyxan förvandlades tidigt i Österlandet
och i Rom till ett ceremonivapen. Försedd med kort
skaft och använd som kastvapen,

Fig. 1. Stridsyxa från 1300-talet. (Artillerimuseum, Stockholm.)

Fig. 2. Svensk skäggyxa från 1400-talet. (Artillerimuseum, Stockholm.)

förekom däremot stridsyxan hos de germanska
folken ända till 1000-talet. På 1300-talet blef
stridsyxan (fig. 1), under olika former, åter ett
fotfolksvapen. Hit hör skäggyxan (fig. 2). som under
1400-1500-talen hade stor användning i de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>