Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 477-478 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stuck, Franz von - Stuckatur - Stuckenberg, Viggo Henrik Fog - Stuckgrund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

centaurens middagslur i solgasset uppe i ett träd,
i Backanttåg, Runddans, Kurtis, Lustig ridt och
många andra motiv af denna art. S. hade sitt
uttryckssätt färdigt alltifrån början, han gaf
sitt program redan vid sin första utställning och
vann omedelbart sin publik; man kan sedan knappast
tala om någon utveckling hos honom annat än om den,
som ligger i ökad skicklighet. Bland hans målningar
märkas, förutom de nämnda, Oidipus tyder sfinxens
gåta, Maria inför den döde Kristus (1890), Kristi
frestelse, Korsfästelsen (1891, museet i Stuttgart),
Sinnligheten, Synden, Lasten, varianter af motivet
en naken kvinna omslingrad af en jätteorm (motivet
först behandladt i en radering 1889. "Synden" eges af
Nya pinakoteket i München), Kriget (krigets gudom
rider öfver ett fält, betäckt med högar af döda
eller döende människor, 1894, sammastädes), Sfinxen
(sugande en ynglings blod, museet i Budapest),
Utdrifningen ur paradiset (ett ämne, som S. redan
förut behandlat, en ståtlig komposition, teatralisk
i anordning och belysning, 1897), Det onda samvetet
(en flyende mördare, förföljd af hämndgudinnorna,
s. å., ämnet varieradt flera gånger, en variant
Orestes och Erinnyerna i moderna galleriet i Rom),
Susanna (ett par olika, en karikerad framställning
1903), Kampen om kvinnan (två brottande män och en
lugnt åskådande kvinna, nakna figurer i naturlig
storlek, 1905, Dresdengalleriet), Duellen (ett
liknande motiv med spanska typer 1907), Perseus och
Andromeda (1909, närmar sig barockens dekorativa
stil), Scherzo och Vårdag (s. å.), Sommarnatt, med en
krets män och kvinnor arm i arm i stjärnljus (1910,
flera varianter), Inferno (1912), Batseba (s. å.),
Festmåltid, ett modernt sällskap i elektrisk belysning
i konstnärens ateljé - helt olik hans föregående
målningar - (1914, Nya pinakoteket, München). I
kompositioner som Orfeus spelande, Dansande menader,
Centaur med amorin på ryggen m. fl. har S. sökt
antik linjehållning. Hans landskap - Solnedgång,
Skogens djup o. a. - söka i främsta rummet betona
stämningens styrka och poesi. Som porträttmålare
uppenbarar S. sina svagheter i högre grad än sin
styrka. Förebilden är på detta område Lenbach. Han har
målat en mängd damporträtt (bl. a. Carmen, Saharet,
Domino m. fl.), flera porträtt af prinsregenten
Luitpold, storhertiqen af Hessen (1907), flera
själfporträtt, dubbelporträtt af S. och hans hustru
(museet i Köln), 7 Velasquez-kostym (flickporträtt
1910). Äfven på det dekorativa och konstindustriella
området har S. allt fortfarande varit verksam - hans
praktfulla boningshus i München är i hvarje detalj
inredt af honom själf, rummens dekoration liksom
möblerna efter hans egna ritningar. Som plastiker
har han uppträdt med en del småskulptur: Sårad
centaur, Atlet, balanserande med en kula (exemplar
i Berlins nationalgalleri, i Nationalmuseum i
Stockholm m. fl.), Antik danserska, Amason till häst
(stor skulptur, 1913, museet i Köln). - S. är en
kraftnatur, mångfrestare, en fantasifull improvisatör,
i sitt frodiga, rastlösa skapande en blodfull och
rik talang. I sin sensationsjakt, framför allt i
sin sträfvan efter uttryck för det demoniska och
förfärande, kan han nöja sig med rent af öfverraskande
banala och lättköpta effekter. Utan all
fråga är han bäst i de verk, där hans sunda och
robusta humor kommer till sin rätt och där han ej
söker djupsinne i konstverkets innehåll, där idén
ligger i själfva uppslaget och ej behöfver sökas
- exempelvis i satyrmotiven och i många af hans
teckningar.

S. är professor vid akademien i München och
adlad. Redan 1893 - alltså 4 år efter hans debut
som målare - utkom "Stuckalbum", ett ståtligt
praktverk öfver hans konstverksamhet, med text
af O. Bierbaum. Jfr monografier af den sistnämnde
(3:e uppl. 1908), af F. H. Meissner (1899) och Weese
(1902). G-g N.

Stuckatur, Stuckatör. Se Stuck.


Stuckenberg, Viggo Henrik Fog, dansk författare, f. 17
sept. 1863 vid Vridslöselille nära Köpenhamn, d. 6
dec. 1905 i Köpenhamn, ämnade först utbilda sig till
sjöofficer, men misslyckades och började då studera
i Köpenhamn, tog 1884 artium och studerade en tid
österländska språk och etnografi. Därefter vardt han
lärare i Köpenhamn. Hans första bok var Digte (1886);
den följdes af berättelserna Igennembrud (1888) och
Messias (1889), i hvilka han gaf sitt bidrag till
skildringen af 1880-talets radikala ungdom. Sagodikten
Den vilde jæger (1894) och Romerske scener (1895)
äro i dramatisk form, de visa stegrad formkonst och
fördjupad människoskildring. Hufvuddelen af hans
alstring egnades sedan åt novellistiken. Fagre ord
(1895; 3:e uppl. 1906) är en kärlekshistoria, som
slutar i solsken, Valravn (1896; ny uppl. 1908)
två noveller af mörk stämning. Utom Sol (1897;
ny uppl. 1908), som skildrar konstnärsdrömmar hos
en vagnlackerare, utgaf han vidare de båda större
berättelserna Hjemfalden (1898) och Asmadæus (1899),
i hvilka han med utförlig och ömsint psykologi
skildrar strykares och förbrytares lif, och Vejbred
(s. å.), en samling sagor. I Flyvende sommer (1898)
och Sne (1901; 5:e uppl. 1915) återvände han till
versen; dessa båda små diktsamlingar rymma hans
yppersta konstverk. Efter hans död utkom ett band
Sidste digte (1906); S:s Samlede værker utgåfvos 1910
-11 i 3 bd. - S. stod nära den psykologiserande,
tungsinta ryska litteraturen; hans prosa dröjer
blott vid naturstämningar och känslotillstånd; af
handling, yttre händelse finns det i hans berättelser
föga, medan däremot det inre lifvet, hvardagens
små stämningsböljor, själens och sinnenas värld
följes och återges in i det minsta, med en längtan
efter klarhet och harmoni, ärlighet och frihet,
som gör honom otillfredsställd och fientlig mot den
verklighet han likväl afvinner så mycket af glädje
och skönhet. Innerligt tolkade han Själlands natur;
friluftsmänniska, men idylliker, drogs han trots allt
i sin fantasi till olyckans och brottets hemligheter.
R-n B.

Stuckgrund för freskomålning (se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>