Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swartz, Edvard Maurits - Swartz, Karl Johan Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt Shakspere. 1853 gjorde S. sitt återinträda
vid K. teatern som Hamlet och hälsades därvid af
ett bifall, som, sedan han ännu mer utarbetat sin
uppfattning af nämnda roll, öfvergick till en odelad
beundran för hans djuptänkta skapelse. Under några
årtionden uppbar han, vid sidan af Elise Hwasser och
Georg Dahlqvist, det stora skådespelets konstart,
främst Shakspereroller. Bland samtida svenska
scenkonstnärer var han den noblaste och djupaste,
utmärkt som tragiker, men framstående äfven i det
borgerliga dramat och den finare komedien. I svenska
dramer framtällde han hufvudpersoner i Beskows,
Jolins, F. Hedbergs, Wijkanders och Josephsons
historiska och romantiska skådespel. S:s gestalt var
högrest, hållningen ädel, ansiktet välbildadt och
själfullt, minspelet uttrycksfullt, och ehuru han
hade bräcklig hälsa och beslöjad, föga klangfull
röst, uppodlade han genom det omsorgsfullaste
arbete sina uttrycksmedel, så att en fulländad
teknik sällade sig till uppfattningens storhet. Hans
karakteriseringsförmåga var smidig och genialisk,
den djupa analysen af känslorna gaf en helt personlig
färg åt hans framställning af svärmeri, grubbel
och lidande. Veka, inåtvända naturer lågo bäst till
för honom, och han anbragte helst dämpade dagrar;
men han förstod att individualisera och nyansera,
modulerade rikt sin osökt enkla diktion och fann
äfven tonfall såväl för rättfram manlighet som för
fint skämt, ironi, hal inställsamhet, intensivt
raseri och skärande sarkasm. Därjämte bevarade han
i sällspord grad klassiskt jämnmått i återgifvandet
af lidelser och affekter; en harmonisk personlighet
återspeglade sig i hans konst. Framträdandet präglades
städse af fulländad god ton; han tog sig lika bra
ut i den moderna fracken som i riddardräkt. Bland
hans roller må vidare framhållas Richard II, Jago i
"Othello", Timon af Aten, Leontes i "En vintersaga",
Sardanapalus, Fiesko, Egmont och Tartuffe, Caligula
i "Fäktaren från Ravenna", Rochester i "Jane Eyre",
Ludvig den elfte i Delavignes pjäs och i "Gringoire",
Maxime Odiot i "En fattig ung mans äfventyr", Daniel
Hjort, Valdemar i "Ung-Hanses dotter", Gustaf Vasa i
"Dagen gryr", Gustaf III i "En konung" och Örnulf i
"Kämparne på Helgeland". S. blef 1853 premiäraktör
och fick 1864 lifstidsanställning vid den kungliga
scenen, men måste på grund af sjuklighet lämna
skådebanan 1881, då han som Frans I i "Drottning
Margaretas sagor" tog afsked af publiken. På sin
femtioårsdag erhöll han Svenska akad:s skådepenning i
guld för sina tolkningar af Shaksperekaraktärer. -
Hans hustru Rosa Alfonsine Clementino S.,
född Fehrnström, f. 15 febr. 1835 i Uleåborg,
anställdes 1850 vid Oskar Anderssons teatersällskap
och var 1853-88 skådespelerska vid K. teatrarna,
där hon med framgång debuterade som Preciosa och
blef premiäraktris 1868. Hon blef 1854 gift med
S. 5. Hennes fina utseende och milda, värdiga väsen
gjorde henne gärna sedd i flera, städse omsorgsfullt
återgifna roller, bl. a. Regissa i "Sven Dyrings hus",
Kristina i "Folkungalek", Drottning Filippa i Lagus’
skådespel och i "Engelbrekt och hans dalkarlar",
Maria i "Väringarna" samt sedermera åtskilliga
med
erkännansvärd karakteristik utförda äldre roller, såsom
Rektorskan i "Räddad" och Majorskan i "Dagtingan".
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
