Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svedelius, Vilhelm Erik - Svedelius, Axel Gabriel Johan - Svedelius, Karl (Carl) Fritiof - Svedelius, Karl (Carl)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1869 (inbjudningsskrift till doktorspromotionen
1872), Studier i Sveriges statskunskap. I. Land och
folk (1875) och Inledning till Europas och
Amerikas statskunskap, I, II (1876). Efter hans
död utkom Representationsreformens historia (1889).
Som talare hade S. stort rykte. Många af hans
tal äro intagna i hans ”Smärre skrifter” eller
särskildt utgifna på trycket. Bland dem må nämnas
Tal i anledning af H. M. konung Oscar I:s
uppstigande på thronen (1844), Afskedsord efter
slutade föreläsningar i Upsala d. 10 maj 1856,
Till konung Oscars minne (1859), Till Gustaf Vasas
minne (vid Utmeland 29 sept. 1860), Till Carl
XIV Johans minne. Tal vid Carl Johans-förbundets
högtidsfest i Upsala den 11 maj 1864, Tal
vid aftäckningen af Gustaf Vasas minnesvård i
Vesterås den 6 juni 1864, Minnestal i Västm.-dala
nation öfver C. E. Fahlcrantz (1866) och J.
O. Wallin (1879), Till Carl XV:s minne (1872),
Vid svenska bibelsällskapets allmänna sammankomst
1874, Vid svenska indelningsverkets
200-årsfest 1882 och hans bekanta Afsked från
studenterne (1882). Äfven som minnestecknare intar
S. en framstående rang. I Svenska akad:s
handlingar finnas af honom förträffliga biografier öfver
K. A. Hagberg (inträdestal), J. Upmarck-Rosenadler,
Karl Piper, Erik Larsson Sparre, Olaus
Petri, Svante Sture, A. B. Horn och G. K. von
Döbeln äfvensom ett föredrag ”till firande af
Birger jarls och Stockholms stads grundläggnings
600-åriga minne” 1866; och till Vet. akad:s
”lefnadsteckningar” öfver sina ”efter 1854 aflidna
ledamöter” bidrog han genom en biografi af
riksarkivarien J. J. Nordström (II, 1878–85).
Sin egen lefnadsskildring gaf han i (de postuma)
Anteckningar ur mitt förflutna lif (1889–90).
Många voro de offentliga förtroenden och utmärkelser,
som han erhöll. Sålunda kallades han 1865
till led. af svensk-norska unionskommittén, var 1872
promotor inom filos. fakulteten, invaldes 1858 i
Vitt. hist. o. ant. akad., 1864 i Svenska akad.
och 1870 i Vet. akad. Till juris hedersdoktor
promoverades han 1879 vid Köpenhamns universitets
jubelfest. Icke blott som lärare och vetenskapsman,
utan äfven som människa var S. med sina
många egendomligheter en intressant personlighet.
Af studenterna var han vördad och älskad, såsom
den, hvilken städse förstod ungdomen och var redo
att i ord och handling ge den sitt stöd. Jfr V.
Bergstrand, ”V. E. S.” (1889), N. F. Sanders
inträdestal i Svenska akad. (i akad:s handl., 4:e d.,
för 1889), O. Alin, ”V. E. S.” (i ”Hist. tidskr.”,
1889), J. A. Ekman, ”Tal vid V. E. S:s
jordfästning” (s. å.), R. Törnebladh, ”Minnesteckning”
i Vet. akad. med anledning af den öfver
S. slagna medaljen 1904 (i akad:s ”Lefnadsteckningar”
IV), S. J. Boëthius, ”Tal vid akademiska
förbundets i Upsala minnesfest” öfver S. 1890 (i
”Ny svensk tidskr.” 1890 och i samlingen ”Spridda
blad”, 1906), och J. Th. Bring, ”V. E. S., ett
ungdomsföredrag” (1913).
2. Axel Gabriel Johan S., den
föregåendes kusin, ingenjör, bruksidkare, ämbetsman,
f. 14 okt. 1836 i Norrköping, genomgick 1857–60
Mariebergs högre artilleriläroverk, blef 1861 löjtnant
och 1871 kapten vid Väg- och vattenbyggnadskåren
samt erhöll 1892 majors afsked. Utom
vid arbeten med järnvägs- och kanalbyggnader,
sjösänkningar, väganläggningar o. d. visade S.,
som 1875–81 var trafikdirektör vid Bergslagernas
järnvägar, sin betydande praktiska duglighet
företrädesvis som affärsdisponent (1881–93) för de
stora Uddeholmsverken, hvilka under hans ledning
trots ogynnsamma konjunkturer i flera afseenden
gingo framåt, bl. a. genom trämassefabrikationens
införande, manufaktureringens ombildning och
utveckling och egendomskomplexens utvidgning.
1893–1904 var S. landshöfding i Örebro län. I det
politiska lifvet har han deltagit som led. 1888–1907
af Första kammaren, vald 1888 för Värmlands
samt 1895 och 1904 för Örebro län. Han har varit
led. af stats- (1892–93), lag- (1895), särskildt
(s. å.), tillfälligt (1896) och bevillningsutskott
(1897) samt ordf. i särskildt utskott (1898). 1904
blef S. ordf. i styrelsen för Trafik-a.-b.
Grängesberg–Oxelösund och har varit ordf. i flera andra
affärsföretags styrelser och i Stockholmsutställningskommittén
1909. Han har ock varit ordf. i de
kungl. kommittéerna ang. bevillningen (1896),
vattenfallen (1899), Tekniska högskolans omorganisation
(1911) och regementenas förläggning (s. å.).
3. Karl (Carl) Fritiof S., den föregåendes
syssling, jurist, ledamot af Högsta domstolen, f.
1 juni 1828 i Stockholm, d. där 17 jan. 1916, aflade
i Uppsala 1855 juris kandidatexamen, tjänstgjorde
under Svea hofrätt samt utnämndes till vice häradshöfding
1858, assessor i Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge 1862, revisionssekreterare 1866 och –
efter att ha förvaltat bl. a. justitiekanslers- och
justitieombudsmannaämbetena – justitieråd 1874.
Han förordnades 1884 till led. i förstärkta
lagberedningen, promoverades 1893 till juris
hedersdoktor i Uppsala och lämnade s. å. statstjänsten.
– Äfven S:s son Karl Arvid S., f. 31 jan.
1867, som tjänstgjort i Svea hofrätt samt varit
revisionssekreterare och expeditionschef, är justitieråd
(sedan 1909).
4. Karl (Carl) S., den föregåendes brorson,
filolog, skolman, f. 9 juni 1861 i Mora socken,
blef student i Uppsala 1882, filos. doktor 1898,
lektor i franska och engelska vid allm. läroverket i
Luleå 1899 och i tyska och franska vid Högre
realläroverket å Norrmalm 1911, där han sedan 1906
har varit rektor. S. har utgett språkvetenskapliga
afhandlingar och uppsatser i fransk filologi, såsom
Études sur la sémantique (1891), Sur la Place de
l’adjectif qualificatif auprès du nom (1896), L’analyse
du langue, appliquée à la langue française
(1897). Grundtankarna i sistnämnda, i facklitteraturen
synnerligen bemärkta och ofta refererade
arbete utformades ytterligare i Was charakterisiert
die satzanalyse des französischen am
meisten?” (i ”Romansk filologi, tillägnad P. A.
Geijer”, 1901). S. var en af stiftarna af Nyfilologiska
sällskapet i Stockholm (se d. o.) och är dess
ordf. sedan 1915. Som praktisk språkman är S.
bestämd anhängare af den direkta språkmetoden
och har vid sitt läroverk framgångsrikt sökt bereda
den plats. S. har äfven framträdt som
läroboksförfattare samt som flitig pedagogisk skriftställare
och föredragshållare. Han har verksamt tagit del
i kommunalt och socialt arbete. Under nödåret
1902–03 gaf han sålunda upphof till tanken på
upprättande i Norrbotten af s. k. arbetsstugor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
