Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 935-936 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svelvik (Svelviken) - Svelvikströmmen - Sven - Sven - Sven Tveskägg - Sven Estridsson - Sven Eriksson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detacheradt verk med uppgift att spärra det blott några 100
m. breda sundet och sålunda skydda inloppet till
Drammen. Spärrverket ligger på Hurumslandet på
en midt emot S. utskjutande udde och består af ett
batteri för 3 st. 15 cm. kanoner samt några batterier
för snabbskjutande kanoner för vid krigstillfälle
utlagda minlinjers beskjutande och till försvar mot
landsidan. K. V. H. L. W:son M.

Svelvikströmmen. Se Svelvik.

Sven. Se Adelsfana, Armifer, Handtverksämbete,
Hird, Mästersven, Riddare och Väpnare.

Sven, svensk konung. Se Blot-Sven.

Sven (da. Svend), danska konungar. 1. S. Tveskägg
(Tjugeskjæg, på grund af sitt klufna skägg),
son till Harald Blåtand, f. omkr. 960, d. 2 febr. 1014
i Gainsborough, döptes 976 och fick därvid tillika
namnet Otto efter tyske kejsaren Otto II, som stod
fadder till honom. Ehuru döpt, drog S. i ungdomen ut
på vikingatåg och stred sedan mot sin fader, efter
hvars död i Jomsborg han blef konung. Till hämnd tog
Sigvald, jomsvikingarnas höfding, S. till fånga, och
denne måste betala en stor lösepenning, äkta Gunnhild,
dotter till den polske furst Mieszko och syster till
Sigvalds hustru, och ge deras broder Burislav sin
syster Tyra till gemål. För att friköpa S. offrade de
danska kvinnorna sina smycken och belönades med rätten
att ärfva hälften mot männen. Hela sin regering
förde S. stora härnadståg mot England, så t. ex. 994
tills. med Olof Tryggvesson; i hans frånvaro intog
Erik Segersäll Danmark, men efter hans död s. å. kom
S. tillbaka och återvann sitt rike, kanske efter hårda
strider vid Hedeby, såsom runstenar förmäla. Han slöt
förlikning med Eriks son Olof Skötkonung och äktade
dennes moder Sigrid Storråda, efter att ha förskjutit
Gunnhild. Jämte den nyssnämnde Olof och Haakon Jarls
söner Erik och Sven angrep S. Olof Tryggvesson,
som utan S:s samtycke gift sig med hans syster Tyra,
sedan hon hade öfvergett sin förste gemål, och som
därjämte hånat Sigrid Storråda. Efter Olofs fall
vid Svolder 1000 blef S. konung i södra Norge, men
öfverlämnade styrelsen åt jarl Erik, som 996 hade
äktat hans dotter Gyda (d. 1023). Därefter vände
sig S. ånyo mot England, i synnerhet efter det
mot danskarna där 1002 föröfvade stora blodbadet,
och tilltvang sig en ofantlig danegäld. Slutligen
eröfrades hela England 1013, men förlorades på nytt,
då S. kort därefter dog. Hans lik fördes senare till
Danmark och jordades i Roskilde kyrka. I England blef
S. fastare anknuten till kristendomen och främjade
därifrån dess spridning i Danmark. Han var äfven den
förste danske konung, som lät slå mynt. S:s två söner
(med Gunnhild), Harald och Knut den store, blefvo
konungar efter honom; af hans döttrar (med Sigrid)
blef Estrid moder till Sven Estridsson och därigenom
stammoder till danska konungaätten, en annan äktade
engelske jarlen Godwin och blef moder till konung
Harald Godwinson.

2. S. Estridsson, den föregåendes dotterson, son
till Ulf jarl, som Knut den store lät mörda 1027,
och Estrid, dotter till Sven Tveskägg, f. omkr. 1018,
d. 28 april 1076. S. kallades i regel efter sin
moder, emedan hon var af högre börd. Han var född
och uppfostrad i England, men hade
stora besittningar i Sverige och slog sig efter sin
faders död ned på dem samt mottogs väl hos sin frände
Anund Jakob. Under Hardeknut blef S. 1040 jarl i
Danmark, och han behöll denna ställning 1042 äfven
under Magnus den gode, dock
blott för en kort tid, möjligen i enlighet med de
norske höfdingarnas önskan.

Mynt, slaget för Sven Estridsson

Han lät nu utropa sig till
konung på Viborgs ting 1043 och började en strid med
Magnus, som dock snart häfdade sin öfvermakt. Före
sin död (1047) betecknade Magnus dock S. som sin
efterträdare i Danmark, kanhända till följd af
tidigare öfverenskommelse. Likväl måste S. i 17 år
kämpa mot den nye norske konungen, Harald Hårdråde,
som också gjorde anspråk på Danmark. S. blef slagen
och var i sjöslaget vid Nissan i Halland (1062)
nära att bli tagen till fånga; men 1064 kom han
genom fördraget vid Göta älf i ostörd besittning af
Danmark. S. gjorde 1069 och 1074 två försök att vinna
England, dit han kallades af invånarna i Danelagen;
båda gångerna intogs staden York, men försöken
misslyckades, emedan S:s härförare, hans broder
Asbjörn 1069 och Hakon jarl 1074, läto besticka sig
af Vilhelm Eröfraren. S. hade stora förtjänster om
kyrkoväsendets ordnande; 2 nya stift upprättades i
Jylland. Viborg och Börglum, och 2 i Skåne: Lund
och Dalby, som dock snart förenades. Många kyrkor
byggdes, och många kloster upprättades. S. sökte
äfven skaffa Danmark egen ärkebiskop. Han hade en för
sin tid ovanlig bildning; han brefväxlade på latin
med påfven Gregorius VII och gaf Adam af Bremen
värdefulla upplysningar om Nordens historia och
andra förhållanden. Hans undergifvenhet under kyrkan
visade sig äfven, då han 1071 af biskop Vilhelm i
Roskilde lät tvinga sig till att göra bot, för att han
hade låtit mörda några män, som hånat honom. Enligt
Kr. Erslev är dock denna berättelse af Saxo uppdiktad
och en efterbildning af den sanna historien om biskop
Ambrosius i Milano och kejsar Teodosius. S. var gift
tre gånger, först med Jutta (Gyda), dotter till Anund
Jakob, d. 1045, och sedan med hennes styfmoder Gunhild
(omkr. 1050), från hvilken prästerna dock förmådde
honom att skilja sig, emedan äktenskapet ansågs som
blodskam, och slutligen med Harald Hårdrådes änka,
Tora. S. hade 19 barn (15 söner och 4 döttrar), af
hvilka blott ett, dödt som barn, var äkta. Af sönerna
kommo 5 efter hvarandra på tronen, 1075-1134: Harald
Hein, Knut den helige, Olof Hunger, Erik Ejegod och
Nils Svensson. - Se J. F. G. Ræder, "Danmark under
Svend Estridsen og hans sönner" (1870-72).

3. S. Eriksson l. S. Grade, f. omkr. 1125,
d. 1157, var oäkta son till konung Erik Emune,
vistades i sin ungdom vid kejsar Konrad III:s hof
och valdes 1147 till konung af invånarna i Själland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>