Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverdrup, Otto Neumann Knoph - Sverge - Sverges traktater - Sverige - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undsättningsexpedition med två norska hvalfångstfartyg och inalles
44 mans besättning under hans ledning för att
söka rester eller spår af 3 ryska expeditioner,
som försvunnit i farvattnen n. om Asien mellan
Frans Josefs land och Berings sund och uppkallats
efter ledarna, Sedov, Rusanov och Brusilov,
de två första vetenskapliga, den tredje en privat
jaktfärd. Undsättningsfartygen delade
undersökningsfältet sinsemellan; de lämnade Kristiania 15
juli 1914. Det ena återvände till Norge samma
höst; S:s fartyg, som hade att genomforska det
fjärmare och svårare östra området, gjorde resan
från Berings sund till Archangel 6 aug. 1914-16
sept. 1915, öfvervintrade därunder vid
Taimyrhalfön i en hafsvik på 92° ö. lgd fr. Gr.
och kom hem först i slutet af okt. 1915. Bägge
expeditionerna ledde till negativt resultat med
hänsyn till undsättningsfärdens hufvudmål.
Senare har S. varit affärsman.
1-7. K. V. H.
Sverge. Se Sverige.
Sverges traktater, ett urkundsverk. Se Rydberg, S. 0.
Sverige, språkv. Namnet Sver(i)ge uppträder
tidigast i det angelsaxiska "Beowulfskvädet"
(handskrift från 900-talet) som Swíoríce och på
svensk botten äldst i formerna Swerike (slutet af
1200-talet), Svearike (förra hälften af 1300-talet;
på Gottland Suiarike liksom i fornisländskan och
fornnorskan) och Swärike (midten af 1300-talet),
d. v. s. svearnas välde. Det betydde från början
detsamma som det på 1400-talet uppträdande
Swealand, d. v. s. urspr. blott Mälarprovinserna
Uppland, Västmanland och Södermanland. Formen
Swerike utvecklades på 1400-talet till Swerighe
(liksom bakare till baghare o. d.). Swerghe och
slutligen Swirghe, hvaraf det på 1600-talet, t. ex.
hos Gustaf II Adolf, rätt vanliga Swirge. Formen
Swärike åter utvecklades på likartadt sätt till
Swärighe, Swärghe, hvaraf vårt nuvarande uttal
Svärje (under det att vår skrift använder den
gamla skriftformen Sverige eller Sverge). - Emellertid
förekom i forntiden äfven ett annat namn,
som dock urspr, varit namn för själfva folket.
Detta är det namn, som vi känna från "Beowulf"
i formen SwéoÞéod (här ännu afseende folket),
från fornisländskan och fornnorskan i den ofta och
redan tidigt i svenskan inlånade formen SuíÞioð
(numera hos oss vanligen återgifvet med Svitjod)
och från forndanskan såsom Swä- eller Swethiuth
(i en runinskrift från Lolland omkr. 1000 skrifvet
Suaþiuþ), i en annan sådan från Skåne inemot
1100 Suiþiuþ. - I formen Svearike är förra
leden fornsvensk genitiv plural af folknamnet Svear
(isl.-fno. Suíar) som efter all sannolikhet urspr.
är ett adjektiv med betydelsen "de egna, de till
vår stam hörande" och nära besläktadt med
Svitjod samt mera aflägset med sven (urspr, "ung
släktmedlem"), svåger, svärfar, syster (urnordiskt
swestar) m. m. Till svear är sedan adjektivet
svensk (som i sin tur nu substantiverats) bildadt
på samma sätt som t. ex. gutnisk till gottlänningarnas
gamla namn gutar. Detta ords plural
svenskar har nu i det närmaste utträngt det gamla
svear. - Se Ad. Noreen, "Spridda studier",
andra samlingen, 2:a upplagan, s. 150 f., och O.
von Friesen, "Om det svenska rikets uppkomst"
("Verdandis småskrifter", n:r 200).
Ad. N-n.
Sverige[1],konungarike, omfattande den östra,
bredare sluttningen samt hela den sydligaste delen
af Skandinaviska halfön, af hvilken det utgör omkr.
58 procent, jämte åtskilliga närliggande öar,
begränsas i n. v., n. och n. ö. af Norge och
Finland (landgränsen mot Norge 1,657 km., mot
Finland 536 km.), men omges f. ö. af Östersjön,
Öresund, Kattegatt och Skagerak, hvilka vatten
skilja det från Finland, Ryssland, Tyskland och
Danmark.
Läge och storlek. S. sträcker sig ifrån
55° 20’ 18" n. br., Smygehuk i Skåne, till 69°
4’ n. br., riksröset Koltajaure, på gränsen mot
Finland. Rikets västligaste punkt är skäret Stora
Drammen n. v. om Kosteröarna, under 10° 58’
ö. lgd (fr. Greenw.; den västligaste punkten på
fastlandet ligger under 11° 6’ 19" ö. lgd), samt
dess östligaste ön Kataja vid Torne älfs mynning,
under 24° 10’ ö. lgd. Största längd från n. till s.
är 1,574 km., största bredd 499 km. Arealen uppgår
till 448,277,63 kvkm. (410,492,68 kvkm. land
och 37,784,97 kvkm. vatten), hvadan S. i afseende
på ytinnehållet bland europeiska stater öfverträffas
endast af Ryssland, Ukraina, Österrike-Ungern,
Tyska riket, Frankrike och Spanien. Sedan
uråldriga tider har S. delats i Svealand, den
mellersta delen, med 6 landskap (86,255,5 kvkm.),
och Götaland i s., med 10 landskap (92,607,5
kvkm.), hvartill sedermera kommit Norrland,
den nordligaste och största delen, med 8 landskap
(260,315,5 kvkm.). Fastlandskustens längd med
dess inskärningar har beräknats till 5,440 km.
Fastlandets hela omkrets är således 7,633 km.
Ytförhållanden. Skandinaviska halföns
stomme bildas af den hufvudsakligen efter
silurtidens slut uppkomna, blott delvis ännu bevarade
bergskedja, hvars sträckning kan spåras från norra
Irland öfver nordvästra Skottland genom Norge
från Stavanger till svenska gränsen i Härjedalen
och därifrån fortsätter i en bred zon på ömse
sidor om riksgränsen upp till Torne träsk,
hvarifrån den i nordlig riktning torde löpa ut i
hafvet för att ånyo visa sig utmed västra kusten
af Spetsbergen. Kring detta högt liggande parti
af Skandinaviska halfön ha under de följande
geologiska tidsåldrarna S:s allmänna geologiska
förhållanden utdanat sig. Från vattendelaren i det
inre af dåvarande kontinent, som omfattade äfven
Finland samt vissa delar af Ryssland och södra
Östersjökusten, har vattnet sökt sig ned mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
