Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationell differentiering. – Den svenska
konungalängden under början af vikingatiden är i
hög grad förvirrad, men några historiskt styrkta
konunganamn därifrån ha dock, förnämligast tack vare
den kristna missionen, bevarats, och dessa
häntyda på en och samma ätt (med visst namnskick). Vid
Ansgarius’ första besök i S. hette konungen där
Björn och vid hans andra omkr. 852 Olof. I isländska
källor omtalas från slutet af 800-talet en svensk
konung Erik Emundsson och därefter hans son och
efterträdare Björn. Denne uppges ha fört en lyckosam
regering under 50 år, men enligt Adam af Bremen
(se d. o.) skall kort före 935 S. ha sönderslitits
af inre strider, och möjligen var det under dessa,
som de af gammalt svensk-götiska områdena Bohuslän
och Nord-Halland förlorades, det förra till Norge,
det senare till Danmark. Adam vet också berätta,
att omkr. 960 en Emund Eriksson regerat i S.,
och antagligen var denne och ej Björn, såsom de
isländska källorna uppge, fader till samkonungarna
Erik Segersäll (se Erik 3, sp. 780) och Olof (se
d. o. 3, sp. 635). Efter den senares död uppträdde
hans son Styrbjörn (se d. o.) som tronkräfvare och
fick understöd af den ofvan omtalade danske konungen
Gorms son Harald Blåtand (se Harald 2, sp. 1439), som
troligen därmed åsyftade att skaffa sig öfverhöghet
öfver S., men Styrbjörn besegrades omkr. 980 vid
Fyrisvallarna af sin farbroder konung Erik, som
i stället beröfvade Haralds son, Sven Tveskägg,
Danmark och därmed gjorde S. till Nordens mäktigaste
rike. Denna ställning kunde dock ej bevaras under
Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung (se Olof
4, sp. 635–636). Sven återvann Danmark; och
en del af Norge, som Olof förvärfvade genom segern
vid Svolder öfver Olof Tryggvesson, förlorades, när
Olof Haraldsson (den "helige") 1015 återupprättade
norska riket (se Olof, sp. 637–640). Den hotande
öfvervikt, som Danmark därefter vann under Svens son
Knut den store (se Knut 1, sp. 417–419), förmådde
Olof Skötkonungs son och efterträdare; Anund Jakob
(se Anund 3, sp. 1187), att ingå förbund med Olof
Haraldsson, men han kunde dock ej hindra Knut att
underlägga sig Norge. Den för
S. farliga föreningen af Danmark och Norge upplöstes
emellertid (fullständigt 1047), och vid periodens
slut funnos således i den skandinaviska norden tre
själfständiga konungariken med begynnande nationell
differentiering: S., Danmark och Norge. Till S. hörde
emellertid icke då de nuv. svenska landskapen Skåne,
Halland, Blekinge, Bohuslän, af hvilka de tre
förstnämnda lydde under Danmark och det sistnämnda
under Norge, och de svenska skattländerna på
andra sidan Östersjön hade i och med vikingaandans
afmattning gått förlorade. Med Anund Jakobs broder
och efterträdare Emund gamle (se d. o.) utslocknade
vid periodens slut den dittills regerande konungaätten
på manssidan.
Den äldre medeltiden, omkr. 1050–1250. För denna
period ges också andra inhemska källor än runstenarna,
hvilkas resande fortfor under periodens början, men
kom ur bruk, då nu den latinska skriften genom kyrkans
inflytande undanträngde runskriften. Offentliga
urkunder (konunga- och påfve-bref o. d.; se Diplom)
börja finnas, landskapslagarnas upptecknande tar nu
sin början, och
i en till Västgötalagen fogad konungalängd möter
en ansats till svensk historieskrifning. Den första
svenska krönikan, "Erikskrönikan" (se Rimkrönikorna),
kom visserligen ej till förr än under nästa period,
men dess framställning går tillbaka till slutet af
den nu ifrågavarande. – Till Emunds efterträdare
valdes Stenkil (se denne), en kristen storman,
troligen från Västergötland och Emunds måg. Stenkils
ättlingar (Erik, Halsten och Inge d. ä., Stenkils
söner, Inge d. y. och Filip, Halstens söner) fingo
kämpa om riket med medtäflare, hvilka liksom de
synas ha på kvinnolinjen härstammat från den gamla
konungaätten. Osäkerheten i tronföljden fortfor, äfven
sedan Stenkils ätt omkr. 1130 utslocknat på manssidan
och öfvergick till en täflan mellan två konungaätter,
kallade den sverkerska och erikska efter sina första
konungar: Sverker d. ä. (se d. o.), d. 1156, och Erik
Jedvardsson, "den helige", d. 1160 och sedermera,
ehuru ej kanoniserad, dyrkad som S:s skyddshelgon
(se Erik 5, sp. 780–781). Till en början torde dessa
tronstrider ha sammanhängt därmed, att kristendomen
tidigare blef allmäntrådande i Götaland än i Svealand,
men de fortforto, äfven sedan denna motsättning
i midten af 1100-talet fullständigt upphört. Att
landskapspartikularismen i dem spelat en viss
roll, är troligt, men knappast att de inneburit en
medveten maktstrid mellan svear och götar. Deras
allmänna orsak var sannolikt, att folkets stridslust
ej längre fick aflopp i vikingafärder. Sedan genom
slumpen eller vapenlyckan de båda ätterna omväxlande
fått besätta tronen (Karl Sverkersson 1160–67,
Knut Eriksson 1167–95, Sverker d. y. 1195–1208,
Erik Knutsson 1208–16, Johan 1216–22, Erik Eriksson
1222–50), utdogo de 1222 och 1250. – Under denna
orostid egde en brytning i samhällslifvet rum,
hvarur medeltidens S. framgick. Den hierarkiska
påfvekyrkan, i hvars form kristendomen kom till oss,
erhöll då här fast organisation genom kyrkomötena i
Linköping 1152 och Skänninge 1248 (se Kyrkomöte,
sp. 505), genom fullbordandet af stifts- och
sockenindelningen med Uppsala ärkebiskopsdöme som
nationell spets (1164), genom införandet af tionde
(se d. o.) och genom klosterväsendet (se Kloster,
sp. 345 och Cisterciensorden, sp. 350–351). Därmed
fick i S. den andliga odlingen egna målsmän,
hvilket var af stor kulturell betydelse, men
därmed uppstod också en samhällsklass, som visste
förskaffa sig en både för det öfriga folket och
för staten tryckande och betänklig särställning:
det s. k. andliga frälset. Början därtill gjordes
genom ett privilegiebref af Sverker d. y. 1200 (se
Frälse, sp. 25). Å andra sidan åvägabragte kyrkan en
social utjämning, i det att genom hennes inflytande
trälarna började friges och träldomen slutligen –
ehuru först under nästa period (1335) fullständigt –
afskaffades. Själf i behof af skydd och stöd från de
kristnade konungarna, bidrog kyrkan till den svenska
konungamaktens höjande genom att på den tillämpa
åskådningar från den romerska kejsarrätten. Uppgiften
att styrka lag och rätt, som af forno ålåg konungen
liksom hvarje annan medlem af folket, men i högre
grad, eftersom hans maktmedel voro större, denna
uppgift började nu under inflytande af de nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
