Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverre Sigurdsson - Sverrissaga - Swerts, Jan - Svertschkoff (Svertjkov), Vladimir - Sververtangens batteri - Svessioner - Swetchine - Svetic, Milos - Sveticism - Svetla, Karolina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slag efter slag besegra konung Magnus (se
därom Birkebeinar), som 1184 föll i sjöslaget
vid Fimreite. Med honom föll blomman af Norges
aristokrati. S. begagnade sin seger till att införa
djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets
indelning i "sysler" under af konungen aflönade
och beroende "sysselmaand") och lagskipning
m. m., som gingo ut på att centralisera all makt i
konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel
och prästerskap, som energiskt igångsatts, blef af
genomgripande betydelse för landets utveckling ända in
till nyaste tid. Hans på principen af konungadömets
gudomliga ursprung stödda anspråk på herraväldet
öfver landskyrkan fyllde återstoden af hans lif med
bittra strider med prelaterna. Bland de mot honom
kämpande partierna (kuvlungarna 1185-88, vårbelgerna
1190 och öskäggerna 1193-94) var farligast det af
biskop Nikolaus Arnessön 1196 bildade, baglerna
(se d. o.). S. låg då i strid med ärkebiskop Erik
i Nidaros, som, emedan S. häfdat sin rätt till
afgörande inflytande på biskops- och prästvalen,
lämnat landet och, med påfvens tillstånd, fått
S. bannlyst (1194). Äfven biskoparna, som kort förut
nödgats kröna konungen, träffades af bannlysningen
och lämnade efter hand landet för att söka påfvens
förlåtelse. Just vid den tiden organiserades
kyrkans anhängare i baglerpartiet, och härtill kom,
att påfven 1198 belade landet med interdikt. Men i
följd af S:s starka inflytande fortsatte det lägre
prästerskapet sin verksamhet, så att folket föga
kände af interdiktet. Med birkebeinarna slog S. 1198
spridda flockar af baglerna och offentliggjorde
1199 sitt märkliga "Tal mot biskoparna", hvari han,
först bland alla monarker, gjorde sig till talman för
teorien om "konungadömet af Guds nåde" till värn för
folkets rätt mot hierarkiens öfvergrepp. Emellertid
fortsattes inbördeskriget med ständig framgång för
S., som slutligen tvang baglernas kärntrupper att
efter lång belägring 1201-02 i Tönsberg ge sig. Men
kort därpå afled S., i klokhet, statsmannagåfvor
och härförartalang en af Norges yppersta konungar,
därjämte en sann folkets man, god mot vänner
och skonsam mot fiender. Han grundlade ett starkt
arfrike, och Norge nådde under hans efterkommande stor
blomstring. I en tidig förbindelse hade S. sönerna
Sigurd Lavard (d. 1201) och Håkan, hvilken efterträdde
honom (1202-04), samt döttrarna Cecilia, g. m. svenske
konungen Karl Sverkersson, och Ingeborg. Sedan 1185
var han gift med Erik den heliges dotter Margareta;
deras dotter Kristina blef gift med "baglerkonungen"
Filip Simonsson (se Bagler), som 1208 bragte striden
till slut.
Litt.: Med S. samtida sagor, särskildt "Sverrissaga"
(se d. o.), som behandla honom med ovanlig
utförlighet, vidare G. Cederschjöld, "Konung
S." (1901), J. E. Sars, "Kong S." (1902), L. Daae,
"Var S. kongesön?" (i norsk "Hist. tidsskr.", IV r.,
bd 3, 1904-05), Fr. Paasche, "S. prest" (i "Edda",
bd 3, 1915). Som "läsning för folket" betecknar
sig H. J. Darre, "Kong S. og Norge på hans tid"
(1869). I B. Björnsons ungdomsdrama "Kong S." (1861)
är S. hjälten. K. V. H.
Sverrissaga, norsk-isländsk historisk saga om konung
Sverre. Första delen af denna, omfattande
tiden 1177-84, är nedskrifven af islänningen
Karl Jónsson (se denne) efter Sverres eget
diktamen, eller åtminstone efter hans noggranna
upplysningar och anvisningar. Denna del kännetecknas
af utförlighet, lif och godt lynne. Senare delen,
Karl Jónssons eget verk, skrifvet efter Sverres död,
är knapphändigare och visar mindre uppfattning af
konungens statsmannagärning. Likväl är äfven denna
del liksom den förra en i allt väsentligt pålitlig
historisk källa. Den är utg. i "Formnannasögur"
VIII, Codex Frisianus, Flatöboken och Konungasögur
(1871). Litt.: Finnur Jónsson, "Den oldnorske og
oldisl. litt:s hist." II (1900). R. N-g.
Swerts, Jan, konstnär. Se Guffens, G.
Svertschkoff (Svertjkov), Vladimir, rysk-finsk
målare, f. 1821 i Lovisa, d. 1888 i Florens,
tjänade som officer till 1842, då han inträdde
i konstakademien i Petersburg, studerade i Rom
1844-46 och München 1847-48. En duell där för kejsar
Nikolaus I:s skull förskaffade honom dennes och
Alexander II:s ynnest. För kejsarens räkning målade
S. krigsbilder och porträtt från Krimkriget 1854
(i kejserl. palatset i Helsingfors), publicerade
i Petersburg 1855 Skisser ur kriget i Finland
1854 i stentryck och belönades s. å. med ryska
konstakademiens stora guldmedalj, hvarmed följde
ett sexårigt resestipendium. S. studerade 1856-62 i
München och Paris. Från 1862 bosatt i Schleissheim,
grundlade han där 1867 en glasmålningsanstalt, som
vann anseende och hade beställningar från Berlin,
London, Petersburg, Moskva m. fl. orter. Praktfulla,
af S. utförda glasmålningar finnas i Åbo
domkyrka, bl. a. Karin Månsdotter nedläggande
sin krona (se Katarina, sp. 1269) och Gustaf
II Adolf vid Evert Horns bår. 1873 flyttade
S. till Florens, där han uppsatte en verkstad
för konstsnickeri och träslöjd samt återupptog
tafvelmålningen (stilleben och blomstermålning).
T. Stz.
Sververtangens batteri, i Norge, vid Refneaaens utlopp
i Svinesund, fanns 1807 och besattes då af den nyss
upprättade borgerliga artillerikåren. Efter 1814 fick
batteriet förfalla. L. W:son M.
Svessiöner, ett mäktigt galliskt folkförbund i
Gallia belgica, mellan remernas och bellovakernas
områden. Af dess tolf städer var Noviodunum, sedermera
Augusta suessionum l. Suessiona (nu Soissons) den
förnämsta. Svessionerna kufvades af Cæsar (58-56
f. Kr.).
Swetchine, fransk form för Svjetjina (se
d. o.).
Svétic [-titj], Milos, pseudonym. Se Serbokroatiska
litteraturen, sp. 158.
Sveticism, språkv. Se Svecism.
Svetlá, Karolina, tjechisk författarinna, f. 1830 i
Prag, d. 1899, hette eg. Johanka Rottová, gifte
sig 1852 med professor Petr Muzak och antog efter
hans födelseort författarnamnet Karolina Svetlá. Hon
debuterade 1858 i Háleks "Maj" med en novell, Dvojí
probuzení (Dubbelt uppvaknande), hvari en ideell
kvinnotyp skildras under påverkan af G. Sand. Samma
tendens genomgår hennes första berättelser af 1859
-61: Sestry (Systrarna), Spolecnice (Kamraterna),
Láska k básnikovi (Kärleken till skalden) m. fl. med
uppoffrande kvinnokaraktärer. Af litterärt värde äro
romanerna Kríz u potoka (Korset vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
