Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna öfning måste gå ut på alla de tre
hufvudfaktorer, som bidraga till sångens bildande:
1) lungorna, som åstadkomma luftströmmen och
reglera ljudets styrka (öfningar i andhämtning, i
tonens filering och messa di voce); 2) stämbanden
i struphufvudet, hvilkas olika spänning och
sträckning, då luften passerar röstspringan mellan
dem, reglera tonens höjd (öfning i tonträffning,
tonens uthållande, utjämning af registren, röstens
böjlighet, utvidgning af dess omfång m. m., tillika
med gehörets utbildning); 3) resonanskamrarna,
såsom svalget, munhålan m. fl., hvilka bestämma
röstens klangfärg (öfning i att behärska och riktigt
inställa alla dithörande muskler i och för en så
full, jämn och otvungen tongifning som möjligt,
samt öfning af tungan och läpparna i och för riktig
artikulation). — Hvad nu först den för sången så
viktiga andhämtningen beträffar, må framhållas det
olämpliga i den af t. ex. hårdt snörda sångerskor
gärna använda klavikulära eller nyckelbensandningen, med
höjning af skuldrorna, hvarigenom struphufvudets lugna
läge skadas och lufttillförseln blir otillräcklig. I
stället bör man i hufvudsak hålla sig till den
af naturen anvisade diafragmatisk-abdominala
eller mellangärdesandningen, medvetet reglerad
vid sång. Genom inandningen utvidgas då buk-
och sidomusklerna, mellangärdet sänkes därigenom
och brösthålan utvidgas, så att äfven de nedersta
delarna af lungorna fyllas med luft. Vid utandningen
sammandragas nämnda muskler, mellangärdet hvälfs uppåt
och drifver ut luften ur lungorna. Vid tonbildningen
gäller det att till klang förvandla så mycket som
möjligt af den mellan stämbanden utdrifna luften och
ej låta den såsom vid vanlig andning strömma bort
utan vidare. Stämbandens svängningar fortplanta sig
omedelbart till den ofvan struphufvudet befintliga
luften, som då blir en stillastående "ljudande
våg". Därvid medklingar luften i öfverkroppens öfriga
håligheter (bröst-, mun-, näs- och pannhålorna,
"resonanskamrarna"). Åtminstone har man det
intrycket af sångare, som sjunga riktigt eller "ega en
god resonans", att hela öfverkroppen vibrerar och
klingar med, utgör en "tonande pelare". Tonbildning
måste läras praktiskt under erfaren ledning, afpassad
efter de individuella röstorganen och försiktigt
fortskridande från det enkla. Ett rättesnöre är att
med minsta kraftförbrukning åstadkomma största möjliga
tonalstring. För att tonansatsen skall bli fri, måste
allt slags krampaktig spänning aflägsnas från hals-
och ansiktsmuskler, käkar och munöppning, förekomst af
halston, gomton eller näston beifras. Tonstudierna
omfatta vidare bortarbetning af uttalsfel,
noggrann vård om intonationens renhet, metodisk
öfning att sjunga på språkets alla olika vokaler
(börjande vid det bekvämaste röstläget), öfning i
sångarterna legato, portamento, stackato, med tiden
hvarjehanda fioriturer som drill, förslag, dubbelslag
samt eventuellt koloratursång. Viktiga faktorer
i sångkonsten äro recitativets rätta behandling,
förståndig andningsindelning, inträngande textstudium,
deklamationen, fraseringen, känsla för olika stilar
samt de oändliga uttrycksskiftningar, som innefattas
i sångens dynamik, rytmiska lif och klangfärger.
Sångkonstnären skall förmå att öfvertygande
återge allehanda mänskliga affekter, själsuttryck,
lidelser. Det gäller för honom att i förväg tränga in
i det han har att framställa, med djup känslighet
upplefva de själsrörelser, hvarur konstverket
framgått, och sedan ställa sig öfver sin uppgift och
med fritt behärskade medel låta det förut genomlefda
och skådade ta lif i åhörarnas hjärtan. Så blir han
en verklig skönhetsförkunnare.
Den berömda gammalitalienska sångkonsten
(1700-talets), hvars hemlighet icke i teoretisk form
bevarats till eftervärlden, sökte frambringa vacker
sång (bel canto) genom sorgfällig tonbildning,
solfeggioöfningar, långt drifven strupfärdighet
och smakfull frasering, medan textbehandlingen
förblef bisak. I nutiden ha däremot textorden
fått en den största betydelse, sedan 1800-talets
romanstonsättare alltmera sträfvat att uttömmande
tolka dikternas ordvändningar och stämningsinnehåll
samt Wagner upphöjt den dramatiska "talsången"
till princip. Numera fordrar man af sångarens
framställning det karakteristiska i lika hög
grad som det vackra, och samtidigt ha de rent
fysiska krafven på rösten stegrats genom stark
orkesterinstrumentation och tonsättarnas ofta föga
sångbara skrifsätt. Följaktligen eger den nyare
sångkonsten att söka uppnå en utjämning mellan det
melodisk-sångliga och det deklamatorisk-språkliga
idealet. — Betydligt lindrigare kraf än solosången
ställer naturligtvis körsången på sina utöfvare,
ehuruväl äfven den vinner mycket af individuell
utbildning hos dessa. Jfr Deklamation 2, Föredrag 2,
Kör 2b, Musiksällskap, Recitativ, Register 3b,
Resonans, Röst och Sångförening.
Redan i den tidigare medeltiden gjorde kyrkan till sin
uppgift att utbilda sångare. Påfven Hilarius lär på
400-talet ha inrättat en sångskola i Rom. Karl den
store sände sångare till utbildning i Italien. I
S:t Gallen och Metz inrättades sångskolor efter
romerskt mönster, och slutligen var hvarje kyrka,
som egde en sångkör, förbunden med en sångskola. Då
mensuralmusiken småningom blef för krånglig för gossar
att inlära och kvinnosång var förbjuden i kyrkan,
måste sopranpartierna utföras af manliga altröster
(falsettister, "tenorini"), till dess de öfvertogos
af kastrater. Sångarna i påfliga kapellet äfvensom
i hofkapellen i Wien och Paris voro tillika de
förnämste kompositörerna på sin tid och fullt mäktiga
att improvisera en kontrapunkt till ett koraltema,
när så erfordrades. Med operans skapelse uppkom ett
sångarstånd som särskildt yrke, och från midten af
1600-talet daterar sig den egentliga virtuositetens
uppblomstring. Den äldsta sångläran är företalet
till Caccinis "Nuove musiche" (1602), hvari redan
föreskrifter ges om drill, dubbelslag och andra
maner. Sångskolor uppstodo därefter utom kyrkan, såsom
de berömda under Pistocchi och Bernacchi i Bologna,
Porpora (mest i Neapel) o.s.v. Framstående sångare
under 1700-talet voro i synnerhet kastraterna Ferri,
Senesino, Farinelli, Caffarelli, Salimbeni, i Sverige
mot århundradets slut Karsten; storsångerskor voro
Faustina Hasse, Cuzzoni, Todi, Mara, Agujari m. fl. Af
berömda sångerskor fr. o. m. 1800-talet må nämnas
Catalani, Grisi, Alboni. Pasta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
