Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benbrott, en bristning af muskeltrådar eller senor m. m.,
men vanligen och i inskränkt mening endast sådant
upphäfvande af sambandet, hvilket träffar kroppens
yttre beklädnad eller med slemhinnor o. d. beklädda
inre organ. Man finner således verkliga sår i
näsan, svalget, struparna, luftrören, lungorna,
tarmkanalen, urinvägarna o. s. v. Man kan urskilja
två stora hufvudgrupper: sår (vulnus), som uppkomma
hastigt, genom inverkan af våld, och sår (ulcus),
som orsakas af någon lokal eller allmän sjukdom samt
merendels ha ett mera kroniskt förlopp. Oftast, men
långt ifrån alltid, drabba de förra kroppens yttre
delar, de senare de inre organen. Ett yttre våld kan
nämligen mycket väl ej allenast genomtränga huden,
utan ock nå de inre delarna, lungor, tarmkanal, blåsa,
ja hjärnan och ryggmärgen. Å andra sidan iakttagas ej
sällan kroniska sår på huden. På vårt och många andra
språk finnes intet särskildt ord, som betecknar dessa
senare sår, ty ordet rötsår passar visst icke för
alla fall. Sårens vetenskapliga benämning är ulcera,
ulcerationer. Hvad de egentliga, akuta såren angår,
så kunna de orsakas af snart sagdt alla tänkbara
föremål. Ett sädesagn kan ge upphof till ett sår i
ögats hornhinna, hvilket kan medföra synens förlust,
ja t. o. m. under särdeles ogynnsamma biomständigheter
lifvets. Detsamma kan möjligtvis inträffa vid
nålstyng i huden. Annars indelar man såren mest
efter det sårande instrumentets beskaffenhet,
således i skurna, stuckna, huggna och kontunderade,
d. v. s. de med trubbigt verktyg, genom stötar, fall
eller på dylikt sätt åstadkomna. Till sistnämnda slag
höra skottsåren.
Faran vid ett sår beror af mångahanda omständigheter,
först och främst på vikten af det organ, som blifvit
såradt. Ett sår i hufvudsvålen har en helt annan
betydelse än ett, som spräcker hjärnskålen och
intränger i hjärnmassan, ett sår i bröstbetäckningarna
är obetydligt i jämförelse med ett, som inträngt
i lungor eller hjärta, o. s. v. Som ovillkorligt
dödande äro att anse sår, hvilka med ens förstöra de
för lifvets bestånd oundgängliga organen, såsom de
inre delarna af hjärnan, början af ryggmärgen, de,
som vidt öppna hjärtat och de största blodkärlen, de,
som söndermala lefver, tarmkanal o. d. Vid andra sår
kommer först i betraktande blödningen. Alltefter
det skådade blodkärlets storlek inträffar en
mer eller mindre hastig förblödning, om ej hjälp
mellankommer. Vid sår i inre organ tillkommer
dessutom den faran, att deras innehåll, såsom
vid tarmkanalens och urinblåsans sår, kan uttömma
sig i bukhålan och uppväcka en snabbt dödande
inflammation. Ytterligare beror faran af ett sår på
tillstötar under läkningen. Sedan urminnes tid har
man antagit två former af läkning, en omedelbar,
reunio per primam intentionem, då sårränderna af
sig själfva klibba ihop eller bringas därtill genom
konstens åtgärd, och medelbar, reunio per secundam
int., då sårets läkning sker genom eller rättare
efter varbildning, suppuration. I det förstnämnda
fallet och om läkningen är en blifvande, kan faran
anses med detsamma aflägsnad, men i det senare fallet
icke så. Själfva varbildningen är redan, efter hvad
som numera måste anses fastställdt, ett bevis på,
att en invandring af infekterande ämnen, mikroorganismer, bakterier, egt rum,
och det är alltid mer eller mindre ovisst, huru
vidt de skola sträcka sina härjningar. Hög feber
och blodförgiftning kunna åtfölja nästan hvarje
suppurerande sår, och äfven den omsorgsfullaste
behandling kan, i svåra fall, bli vanmäktig emot
dessa små, men otaligt många och ytterst verksamma
fiender. Ett suppurerande sår, som ej med fullkomlig
sakkännedom behandlas, kan bli ingångsport för
invasioner af en mängd bakterier, de, som alstra
ros, difteri, hospitalsbrand, stelkramp (tetanus)
och åtskilligt annat. Dessa s. k. sårsjukdomar
drabba åtminstone ofantligt oftare suppurerande
sår än färska, som omedelbart komma till upplyst
behandling, och då en omedelbar förening lyckas. Hela
den moderna sårbehandlingen går därför ut på att
genom en, man skulle kunna säga, pinsamt noggrann
aseptisk-antiseptisk behandling förekomma infektion
af ett sår och sedan åstadkomma en omedelbar
läkning. Hela sårets omgifning rengöres sålunda
noggrant, hår afrakas i tillräcklig utsträckning,
hela regionen desinfekteras med antiseptiska medel
(jodsprit), och till det yttersta sträfvar man att
sy ihop såret. Om en främmande kropp finnes i ett
sår, aflägsnas den naturligtvis, för så vidt som den
är någorlunda lätt åtkomlig; eljest låter man den
vara i fred. Detta är i synnerhet förhållandet med
projektiler, hvilka i allmänhet ej äro infekterade och
därför, om de ej omedelbart medföra dödlig utgång,
stundom äro mindre skadliga, än uttagningsförsöken
kunna vara.
För behandlingen af sår, som drabba inre organ,
gälla i hufvudsak enahanda regler, i synnerhet då
sådana delar äro träffade, hvilka lämna utträde
för skadliga ämnen i angränsande kaviteter, såsom
magsäcken, tarmkanalen och urinblåsan. I sådana fall
måste bukkaviteten öppnas samt de skadade ställena
framdragas i ljuset och med omsorg förenas. Dessa
operationer äro svåra och vanskliga, men då
dödlig utgång eljest är viss, måste det yttersta
vågas. Många exempel finnas därpå, att sår t. ex. å
tarmarna kunnat, det ena efter det andra, förenas
och patienterna återställas.
De kroniska såren kunna antingen uppkomma som en
följd af de akuta eller ock från början te sig som
"ulcerationer". De så ofta förekommande bensåren äro
härpå ett talande bevis. Orsaken till det kroniska
förloppet är antingen bristande vård, såsom då den
behäftade delen ej får vara i tillräcklig hvila, eller
ock beror fortvaron på allmänna lidanden, hvilka,
om de ej undanröjas, underhålla såren. Sådana äro
skörbjugg, syfilis, tuberkulos, kräfta m. m. Alla
dessa sjukdomar framkalla äfven sår, utan att någon
särskild, lokalt verkande orsak därtill behöfves. I
många fall är en allmän behandling tillräcklig att,
jämte den lokala, som icke får underlåtas, bringa
ulcerationer till läkning; i andra fall måste såren
och deras närmaste omgifning medelst operation
borttagas och, så vidt sig göra låter, omedelbar
läkning åvägabringas medelst plastiska operationer
eller påläggning af hud från annat ställe.
Äfven inre ulcerationer äro ej alldeles oåtkomliga
för behandling. Kan man med någorlunda säkerhet
diagnosticera en ulcus, t. ex. i magsäcken, hvilket
i vissa fall ej är omöjligt, kan man öppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
