Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 121-122 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sättmaskin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Alden i Amerika (1856), R. Hattersley i Manchester,
hvars rätt lyckade maskin (1857, förbättrad 1874)
kom i bruk, engelsmannen Al. Mackie (1869, med idé
från jacquardmaskinens mönsterväfnadsapparat), tysken
Ch. Kastenbein i Bruxelles, hvars maskin (1871, med
pedaler, 2 stilsorter och 200 tangenter) vann insteg
i flera länder, skotten Al. Fraser (1871; maskin
för 5 olika stilkäglar), Green & Burr i New York
(maskinen "Empire", 1875), amerikanen Jos. Thorne,
å hvars förbättrade "Simplex one-man typesetter"
(1898) sättaren kan själf verkställa radernas
utslutning, och svensken Al. Lagerman (se denne). Med
typsättningsmaskiner har man kunnat sätta 5,000—7,000
bokstäfver i timmen (mot 1,500—2,000 vid sättning för
hand), men de flestas invecklade mekanism har lätt
råkat i olag och kräft det mest varsamma handlag,
hvarjämte knappast någon verkligt ändamålsenlig
afläggningsmaskin till dem har framställts. De ha
följaktligen utträngts af

Fig. 1. Radgjutningsmaskinen Linotype.

Fig. 2. Tvåbokstafsmatris (med bokstafven M, M) till Linotype.

Fig. 3. Matrisrad med utslutningskilar (före gjutningen).

radgjutningsmaskinerna. Dessa arbeta icke med
färdiga typer, utan gjuta dem i sammanhängande
rader, som efter tryckningen (och eventuellt
stereotyperingen) åter nedsmältas. Därigenom kan
stilförrådet inskränkas till ett minimum, och den
ansenliga tidsbesparingen har särskildt verkat
revolutionerande för tidningstekniken. Problemet
löstes af tysk-amerikanen Ottomar Mergenthaler
(f. 1854 nära Strassburg, d. 1899) med sättmaskinen
Linotype [la͡i’nəta͡ip] l. Linotyp (af
eng. line of type, typrad). Denna (fig. 1) har ock
blifvit den mest spridda, hvarför dess konstruktion
här må mer utförligt antydas. Den består
af två hopbyggda maskiner, t. h. sättnings- och
afläggningsapparaterna, t. v. gjutapparaten. Ofvanför
tangentbordet befinna sig ledningskanalerna och
därofvan matrisbehållaren (magasinet) samt öfverst
afläggningsmekanismen. När sättaren berör tangenterna
lätt med fingerspetsarna, sättas icke typer,
utan matriser (fig. 2 o. 3), små mässingsskifvor,
som i bakkanten ha sin bokstafsbild fördjupadt
instansad. Vid anslaget utlösas matriserna och
falla från magasinet ned på en ändlös transportrem
till samlingselevatorn, där de förena sig till
matrisrader och där de behöfliga mellanrummen
mellan orden provisoriskt åstadkommas medelst
långa utslutningskilar af stål (se fig. 3), för
hvilka finns en särskild tangent. Kontrolltecken å
matrisernas synliga främre kant möjliggöra för
sättaren att afläsa raden. Genom ett enkelt grepp
i en häfarm skickas den satta matrisraden i väg
till gjutformen i gjuthjulet (fig. 4). Sedan sköter
maskinen automatiskt allt arbetet. Ögonblicket före
gjutningen skjutas de nämnda kilarna upp mellan
matriserna och verkställa noggrann utslutning, så att
raden får sin rätta längd. En gryta med smält metall
(se fig. 4), upphettad med gas, elektricitet eller
fotogen, befinner sig bakom gjuthjulet; nu pressas
grytans gjutmun tätt emot gjutformens bakre öppning,
medan en pumpkolf pressar in i formen den flytande
metallen, som formas mot matrisraden till en kompakt
gjuten typrad. Denna följer sedan gjuthjulet 3/4
hvarf, hvarvid götet på radens fot afputsas af en
knif, och radens sidor afjämnas af två knifvar,
hvarefter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>