Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talleyrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättsinniga aristokratiska kretsar. Allt detta
utvecklade hos honom den cyniska skepticism, som
skulle sätta honom i stånd att bli den kallblodige
regissören under en af världshistoriens mest
lidelsefulla dramer. Trots sitt lättsinne drefs han
af verksamhetslust och maktbegär, och äfven härvid
hade han till en början nytta af sitt inträde
i kyrkans tjänst. Hans prästerliga uppfostran
hade gett honom kunskaper. För hans medfödda
utomordentliga diplomatiska anlag var kyrkan en
ypperlig skola, och 1780 utnämnd till det franska
prästerskapets generalagent (d. v. s. ett slags
minister för den vidlyftiga administration, som
betingades af ståndets rätt att själf förvalta sin
ekonomi), förvärfvade han sig en vana vid offentliga
angelägenheter, som i allmänhet ej fanns hos denna
tids världsliga aristokrater i Frankrike. Sedan han
1788 blifvit biskop af Autun, syntes han därför ha
kunnat tillfredsställa sin ärelystnad genom att
i det enväldiga konungadömets tjänst spela samma
lysande politiska roll, som före honom en Richelieu
m. fl. förnäma prelater. Men T. hade hängett sig åt
1700-talets upplysningsfilosofi med dess opposition
mot den bestående ordningen i Frankrike, som hvars
offer han till följd af sin påtvungna lefnadsbana
betraktade sig. Af sitt stifts prästerskap utsedd
till led. i 1789 års ständerförsamling, hoppades han
dock i början, att den utbrytande revolutionen skulle
kunna modereras genom ett beslutsamt uppträdande af
Ludvig XVI; men då denne ej lyssnade till hans råd,
sökte han sin lycka genom att ansluta sig till
den väldiga rörelsen och blef en af ledarna för
reformpartiet i konstituerande nationalförsamlingen
1789—91. Han insattes i dennas författningsutskott och
utarbetade ett förslag till undervisningsväsendets
ordnande, som sedermera i hufvudsak genomfördes
af nationalkonventet och med anledning hvaraf
han då kallades till medlem af Institutet. Men
i synnerhet gjorde han sig bemärkt genom att,
ehuru själf biskop, 10 okt. 1789 väcka förslaget
om kyrkogodsens indragning till staten. Beslutet
härom förde med sig den kyrkliga schism, som uppkom
därigenom, att den franska kyrkan underkastades en
ny organisation (den s. k. civilkonstitutionen),
när staten till ersättning för de indragna kyrkliga
inkomsterna öfvertog prästerskapets aflöning. T. kan
visserligen ej räknas bland civilkonstitutionens
upphofsmän, men han medverkade dock till dess
genomförande bl. a. genom att inviga de första
"konstitutionella" biskoparna. Själf nedlade
han sitt biskopsämbete (1791) och blef af påfven
bannlyst. Dessförinnan hade han haft tillfälle att
på ett uppseendeväckande sätt ställa sin andliga
värdighet i revolutionens tjänst, nämligen när han
vid den stora förbundsfesten på Marsfältet 14 juli
1790 invigde de federerade nationalgardenas och
linjetruppernas fanor. Revolutionens öfverdrifter
ville han emellertid fortfarande stäfja och var ej
främmande för Mirabeaus (se d. o.) planer i sådant
syfte. Med konstituerande nationalförsamlingens
upplösning (30 sept. 1791) blef T. tillsvidare
utestängd från den inre politiken, enär denna
församlings medlemmar förklarat sig icke valbara till
lagstiftande församlingen. Han började då vända sig
till det, som skulle bli hans
lifs storhet, den yttre politiken, och 1792 afgick
han två gånger på halfofficiella beskickningar
till England för att söka vinna detta land för
ett förbund med Frankrike. Under den skräcktid,
som började med kungadömets fall 10 aug. s. å.,
ansåg han sig ej längre säker i Frankrike, men ville
ej hemfalla under emigrantlagen (se Emigrant) och
skaffade sig därför tillfälle att ånyo få resa till
London i ett regeringsuppdrag (nu underhandling om
metersystemet). Det oaktadt blef han (på grund af
misstankar om förbindelser med hofvet under den
konstituerande församlingens tid) anklagad inför
konventet (dec. 1793) och af detta ställd utom lagen;
och då han efter det fransk-engelska krigets utbrott
också utvisades från England, reste han (febr. 1794)
till Nord-Amerika. Genom fru Staëls inflytande
förmåddes konventet 4 sept. 1795 att upphäfva hans
landsförvisning, och sept. 1796 återkom han till Paris
och blef i juli 1797 — äfvenledes väsentligen genom
fru Staëls inflytande — direktoriets utrikesminister
(jfr Staël v. Holstein 5 o. 7). Det var under
hans förvaltning af detta ämbete, som frukterna af
Bonapartes första segertåg uti Italien både inhöstades
genom freden i Campo Formio (1797) och förlorades
genom det andra koalitionskriget. Efter statskuppen
30 prairial år VII (18 juni 1799) måste T. lämna
sin portfölj, men han förband sig nu med den från
Egypten återkomne Napoleon Bonaparte och blef efter
statskuppen 19 brumaire år VIII (10 nov. 1799) dennes
utrikesminister. Därmed började T:s storhetstid. Han
syntes liksom skapad att stå vid den store eröfrarens
sida för att med sin kloka betänksamhet moderera
dennes lidelsefullhet och med sitt diplomatiska
snille ordna de nya förhållanden, som skapades af
segrarna. Konkordatet, hvilket 1801—02 bilade den
kyrkliga schism, som T. en gång varit med om att draga
öfver Frankrike, åstadkoms till stor del genom hans
skicklighet. Då påfven till tack härför sanktionerade
hans utträde ur andliga ståndet, gifte han sig med sin
mätress mrs Grand, f. Worlée, en frånskild dam från
Indien, som han sedermera (1814) öfvergaf. Frederna i
Lunéville och Amiens, som skaffade Europas erkännande
åt Frankrikes nya maktställning, voro i väsentlig
mån hans verk. Också belönades han vid kejsardömets
upprättande (1804) med den furstligt aflönade
värdigheten af öfverstekammarherre. Till sist lät sig
dock ej Napoleons af de ständiga framgångarna alstrade
öfvermod förenas med T:s måttfulla klokhet. T. afslöt
dock freden i Pressburg, ehuru den ej öfverensstämde
med hans åsikter, och 1806 upphöjdes han till furste
af Benevent (uti Italien). Men efter freden i Tilsit
(1807), hvars hårda bestämmelser för Preussen han
ogillade liksom kontinentalsystemet, fick han 9
aug. s. å. utbyta ledningen af utrikesangelägenheterna
mot en indräktig sinekur: värdigheten af vice grand
électeur. Från denna tid började han ett hemligt
intrigspel mot Napoleons yttre politik i hopp att
därigenom kunna nödga honom till större moderation,
men väl äfven för att, om detta ej lyckades, kunna
rädda sig själf vid det förutsedda skeppsbrottet. Då
Napoleon tog honom med till mötet i Erfurt (1808)
för att draga nytta af hans underhandlingsförmåga
vid sitt försök där att åvägabringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
