Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talman - Talmansdeputationer - Talmanskonferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstitutionellt bestämd. Enligt denna för
Frihetstiden gällande R. O. egde hvarje stånd,
äfven bondeståndet, att välja sin talman, dock
skulle vid bondeståndstalmannens sida sättas en
sekreterare, utsedd af landtmarskalken och de tre
talmännen. (Bondeståndet utsåg under frihetstiden
vanligen två talmän: en öfvertalman och en
undertalman). Då till följd af 1772 års statshvälfning
1626 års riddarhusordning och 1617 års R. O. ånyo
blefvo gällande och därigenom konungens rätt att utse
landtmarskalk äfvensom ärkebiskopens själfskrifvenhet
till talman för prästeståndet återställdes, begärde
vid 1778 års riksdag borgar- och bondeståndet,
att de såväl då som för framtiden måtte erhålla af
konungen utnämnda talmän, hvilket också fastslogs
genom riksdagsbeslutet 26 jan. 1779. I denna ordning
gjordes ingen ändring genom 1809 års statsskick,
men i 1810 års R. O. inrycktes bestämmelser om,
att konungen skulle utnämna också vice talmän
för de tre ofrälse stånden och att borgar- och
bondeståndet skulle vid hvar riksdags början genom
deputationer begära sina talmän. I öfverensstämmelse
härmed stadgades i 1866 års R. O., att kamrarna
skulle efter verkställd fullmaktsgranskning genom
deputationer till konungen begära utnämning inom
sig af talmän och vice talmän, hvilka hade att inför
konungen aflägga talmansed. Denna afskaffades 1887
som öfverflödig, och 1900 bestämdes, att utnämningen
skulle ske utan föregående begäran därom genom
deputationer. Endast när riksdagen i kraft af R. F. §
95 själfmant sammanträdt, ega kamrarna välja talmän
och vice talmän. Talmans- och vice talmansuppdraget
gäller till den riksdags slut, för hvilket det
getts. I händelse af afgång utses efterträdare
af konungen. Före talmanstillsättningen eger den
äldste af de kammarledamöter, som bevistat de flesta
riksdagarna, att föra ordet, och vid tillfälligt
förfall för både talman och vice talman utser efter
1897 kammaren inom sig tillfällig ordf.
Talmännen åligger att utfärda, hvar för sin kammare,
kallelse till sammanträde samt att första gången
sammankalla tillfälligt utskott. Sådana utskott,
som bestå af ledamöter från båda kamrarna äfvensom
riksdagens nämnder och valmän, sammankallas första
gången af båda kamrarnas talmän gemensamt. Talmannen
har att vid kammarens sammanträden föredraga
ärendena, men eger ej, såsom i andra länder, att
föreslå och delvis bestämma föredragningsordningen,
utan måste följa en på förhand bestämd ordning
(se Dagordning). Han leder öfverläggningen,
hvadan hvar och en, som vill i kammaren yttra sig,
skall anmäla sig hos talmannen och har att yttra
sig i den ordning, hvari han blir af talmannen
uppropad, hvarvid iakttages den ordning, hvari
anmälan skett. Talmannen tillhör att upptaga,
reda och framställa de yttrade meningarna samt göra
propositioner för besluts fattande (se Omröstning,
sp. 705, och Proposition 4). Härvid tillkommer honom
den för Sveriges statsrätt egendomliga makten (enl. §
61 R. O.) att vägra proposition, när han finner
väckt fråga strida mot grundlags lydelse. Denna rätt
är dock ej ovillkorlig, ty om kammaren ändock yrkar
proposition, skall öfverläggningen förklaras hvilande
och målet förvisas till konstitutionsutskottet.
Å hvad detta förklarat icke vara mot
grundlag stridande kan proposition sedermera ej
vägras. Slutligen åligger talmannen att vidmakthålla
ordning vid sammanträdena. I afseende därpå ger
grundlagen honom ej — i motsats till förhållandet
med ordf. i andra representantförsamlingar — några
särskilda rättigheter. Hans makt sträcker sig blott
till att tillse, att ej någon i sitt tal går utom
ämnet eller tillåter sig personligen förolämpande
uttryck, i hvilket fall talmannen — enligt praxis —
genom klubbslag afbryter talaren. För ytterligare
åtgärder mot den felande fordras kammarens samtycke
(jfr Riksdag, sp. 325, och R. O. § 52). Endast när
det gäller att afstyra oordningar bland åhörarna eger
talman omedelbart gripa in. Med hänsyn till talmannens
åligganden samt hans öfver partierna upphöjda,
till följd af utnämningssättet grannlaga ställning
stadgas, att den, som utöfvar talmansbefattningen, ej
må deltaga i öfverläggning eller omröstning (hvilket
under vissa villkor är tillåtet ordf. i andra länders
representantförsamlingar), ej heller väcka några
andra förslag än sådana, som afse verkställighet
af grundlagarna eller af beslut, fattade af riksdag
eller kammare. Talman eger ej makt att utan kammares
samtycke afsluta något dess sammanträde och kan ej
ens med kammares samtycke afsluta en debatt, förr än
alla anmälda talare fått yttra sig (jfr Clôture).
Ordf. i Englands underhus och nordamerikanska
kongressens representanthus bär den ordet "talman"
fullkomligt motsvarande titeln speaker. I de flesta
andra länders representantförsamlingar (äfven i
Norges storting) benämnes ordf. president. I Danmark
kallas han formand. Utomlands utse riksförsamlingarna
(t. ex. finska landtdagen) eller deras kammare själfva
sina ordf. (valet af engelska underhusets "speaker"
måste dock bekräftas af regeringen). Undantag härifrån
göra bl. a. Englands öfverhus, där lordkansleren
är själfskrifven ordf., och Nord-Amerikas Förenta
staters senat, hvarest Förenta staternas vice
president är själfskrifven ordf., Italiens, Spaniens
och Österrikes Första kammare samt Nederländernas
båda kamrar, hvilkas ordf. nämnas af monarken, i
det sistnämnda landets Andra kammare dock efter af
kammaren uppsatt förslag. Ordförandena i utlandets
representantförsamlingar väljas i allmänhet för ett
riksmöte, men på sina ställen, t. ex. i Norge, för
endast 4 veckor i sänder, och i Englands underhus
för hvarje nytt parlament att fungera för hela
parlamentstiden, således, om ej upplösning eger rum,
för 5 år.
H. L. R. (S. B.)
Talmansdeputationer kallades de deputationer af
hvardera kammaren, som enligt den äldre genom 1900
års riksdagsbeslut ändrade ordalydelsen af § 33
i mom. 1 R. O. begärde talman och vice talman och
i hvilkas närvaro dessa funktionärer aflade en ed,
som bortföll genom beslut af 1886 års riksdag. Sedan
1903 låter konungen (genom statsministern) för
hvardera kammaren tillkännage, hvilka bland dess
ledamöter förordnats till talman och vice talman.
J. C.
Talmanskonferens kallas den rådplägning, som enligt
reglementariska föreskrifter för riksdagen (se
Riksdagsordningen, sp. 355) skall hållas, när någon
af kamrarnas talmän så finner nödigt, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
