Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taranger, Absalon - Tarantaise - Tarantas - Tarantel - Tarantella - Tarantelskorpionen - Tarantism - Taranto - Tarantoviken - Tarantsjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad kirkepartiet er og hvad det vil (s. å.). T. var led. af 1908 års stora
kyrkokommitté och af k. kyrkoförfattningskommittén
s. å. samt är medlem af centralstyrelsen
för norska bibelsällskapet (sedan 1905)
och för Landsindremissionsselskapet.
K. V. H.
Tarantaise [-rãtǟṡ]. Se Tarentaise.
Tarantas, namn på en i ryska riket allmänt bruklig,
fyrhjulig vagn. Den bättre sorten af dessa åkdon
utgöres af en starkt byggd, hel- eller halftäckt
schäs. Den sämre och vanligare (tarantas-teljegan)
har hjulaxlarna förenade medelst grofva trästänger,
på hvilka är fäst en aflång "låda" eller korg af
flätverk, alltid försedd med sufflett. I vagnskorgen
finnas ej säten, utan den eller de resande ligga
i densamma på hö eller medförda sängkläder. Under
färder i Sibirien tillbringar resanden vanligen
både dag och natt i sin tarantas. Jfr Teljega.
(B. C—m.)
Tarantel (it. tarantola), zool. Se Spindeldjur,
sp. 723, och Tarantism.
Tarantella, neapolitansk folkdans, härstammande från
Taranto i Apulien, går i 3/8 eller 6/8 takt och
dansas i snabbt tempo, med ständigt växande fart,
af en man och en kvinna eller två kvinnor, under
ledsagning af tamburin och kastanjetter. Musikformen
har äfven upptagits af kompositörerna och införts
af Auber i operan, af Weber i sonaten, af Rossini i
sången och som karaktärsstycke för piano af flera. Om
folktron rörande denna dans se Tarantism.
A. L.*
Tarantelskorpionen, zool. Se Gisselskorpioner.
Tarantism, en sjukdomsföreteelse, som iakttogs uti
Italien under 1300- och 1400-talen. De sjuke hemföllo
först åt djup melankoli, men vid åhörandet af musik
väcktes de ur sin dystra sinnesstämning och började
en konvulsivisk dans ("tarantella"), hvarmed de
fortsatte, tills de dignade af trötthet. Folktron
tillskref denna sjukdom bettet af taranteln (se
Spindeldjur, sp. 723), hvilken spindelart har sitt
namn af staden Taranto i södra Italien, där den
förekommer talrikt. Med tarantismen öfverensstämmande
var den ungefär samtidigt med denna i Rhenprovinserna
och Holland grasserande S:t Johannes- och S:t
Veitsdansen (se Danssjuka, sp. 1364). Dessa
företeelser måste alla uppfattas som epidemiskt
uppträdande folkhysteriska yttringar, och den djupare
orsaken till dem är att söka i de svåra pröfningar,
som Europas folk på denna tid, då pesten rasade,
hade att genomgå. En närmare orsak låg möjligen i
skrämsel eller vissa vidskepliga föreställningar,
och när folkhysterien så kom till utbrott, spred
den sig som en andlig smitta. Motsvarigheter kunna
hos vissa primitiva folk ännu iakttagas. Ett dylikt
egenartadt dansraseri är den hos ainu-folket i Japan
förekommande imu-bakko, ett annat den hos malajerna
uppträdande latah. I båda fallen ger sig till känna
en otvetydig folkhysteri.
(G—s.)
Taranto [-tå], stad i italienska prov. Lecce,
forntidens Tarentum (se Tarent), ligger mellan
innersta vrån af Tarantoviken och Mare piccolo
(en af låga, med olivträd bevuxna stränder omgifven
hafsvik), som bildar en djup, väl skyddad krigshamn
med varf, dockor och arsenal, och vid järnvägslinjerna
Neapel—T.—Brindisi och Bari—T. 69,278 inv. (1911)
i hela kommunen. Kärnan af staden (città), som motsvarar Akropolis
i det gamla Tarent, hvilket f. ö. låg mer åt ö.,
ligger mycket trångt på en ö mellan de båda af
broar öfverspända kanalerna, som förena Mare piccolo
med T.-viken; i v. på fastlandet ligger förstaden
Borgo, handelns och industriens säte omkring
järnvägsstationen, och i s. ö. på andra sidan om
den 73 m. breda canal navigabile har en ny stadsdel
(città nuova) uppstått, med breda gator och ståtliga
hus, bl. a. stadsmuseet (fornlämningar från staden
och dess omgifning), Palazzo degli Uffizi (1896)
med stadens verk, skolor och domstolar. Staden är
säte för en ärkebiskop, har en delvis moderniserad
domkyrka (San Cataldo) från 1000-talet (byggd öfver
en 1901 utgräfd fornkristen basilika), lyceum,
gymnasium, navigationsskola och teknisk skola,
idkar fiske och ostronfångst samt liflig handel
med spannmål, olivolja och sydfrukter. T:s cosse,
ett slags svarta musslor, inlagda i en särskild
slags sås och förpackade i tunnor, exporteras vida
omkring i Italien. Hamnen skyddas af de framför
densamma liggande öarna San Pietro och San Paolo
(forntidens Choirades). Det af fem stora, runda
torn omgifna kastellet vid inloppet till kanalen och
stadens öfriga befästningar härröra från Ferdinand af
Aragonien och Filip II af Spanien. Byggnadsminnena
från antiken äro få; viktigast är ett kanske åt
Poseidon egnadt doriskt tempel, af hvilket två
väldiga kannelerade pelarhälfter äro blottade. —
T. har sedan 1895 anordnats till krigshamn och
försetts med befästningar. Hamnen begränsas i s. af
Capo S. Vito, med batteriet Vizzari; i v. af öarna
S. Paolo, med pansartorn för 40 och 15 cm. kanoner
och ett snabbskjutande batteri, och S. Pietro med 4
st. 28 cm. haubitser, samt i n. af Capo Bondinella
med tre batterier. Af de 3 inloppen äro 2 åtminstone
delvis försänkta, och det 3:e mellan Capo S. Vito
och ön S. Paolo har minskats till 1,400 m. bredd.
Wbg. L. W:son M.
Tarantoviken [-tå-], en från Joniska hafvet
inträngande stor vik i södra Italien mellan halföarna
Apulien (udden Santa Maria di Leuca) och Kalabrien
(Capo colonne l. Capo di Nau), med en bredd och
en längd af omkr. 140 km. Dess omgifning var i
forntiden hufvudsätet för den grekiska kulturen i
nedre Italien, med städerna Kroton, Thurioi, Sybaris,
Siris, Heraklea, Metapontion, Taras (Tarentum) och
Kallipolis. Längs kusten går järnväg från Taranto
västerut.
Tarantsjer, en tatarisk, med perser uppblandad
stam från Öst-Turkestan, af hvilken största delen
för omkr. 150 år sedan af kinesiska regeringen
förflyttades till Ili-dalen (Kuldsja-distriktet)
för att där bilda en motvikt mot de orolige
dunganerna. Med deras tillhjälp kufvades
också två dunganska uppror, men vid en tredje
resning (1864—65) förenade sig tarantsjerna med
dunganerna och fördrefvo kineserna. Vid kort
därefter uppkomna fientligheter mellan de förbundne
segrade tarantsjerna, och sedan de underkufvat
de med kineserna allierade solonerna (tungusiska
nybyggare) och sibo (mandschuiska kolonister) samt
en del grannstammar, kirgiser (kasaker) i n. och v.,
karakirgiser i s. v. och kalmucker i s. ö., blefvo
de herrar öfver hela Ili-dalen, där de bildade ett
ordentligt, af en sultan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
