Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasso, Torquato - Tassoni, Alessandro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att i sin diktkonst följa den klassiska
antikens stora mönster, och han studerade äfven
grundligt Aristoteles’ poetik och andra arbeten
af denna art. Bättre än sina föregångare inom
den romantisk-episka skaldekonsten fick han därför
blicken öppen för behofvet af att väl planlägga sitt
verk, och han bildar därigenom en reaktion mot den
själfsvåldiga frihet, som i detta hänseende utmärker
den första renässansens skalder på hjältediktens
område. Han skiljer sig från dem äfven genom större
religiositet, hvarigenom hans dikt fick en mera sedlig
hållning. Då nu därtill kommer, att i hans fantasi
ett högstämdt erotiskt, något sentimentalt element
var starkt utveckladt och att hans stil var vårdad
och färgrik, kan man lätt förstå, att han fort blef
ungdomens och kvinnornas mest omtyckte diktare. —
Redan vid mycket unga år började han med framgång
utöfva diktkonsten. Under sin studenttid i Padua
författade han och utgaf 1562 sin första hjältedikt,
Rinaldo, som utgör en fri bearbetning af en äfven
i Italien känd och omtyckt fornfransk chanson
de geste, "Renaut de Montauban". Under fortsatta
studier i poetik förberedde han sedan omsorgsfullt
sitt hufvudverk, Gerusalemme liberata. Han afsåg
att med denna dikt (i 20 sånger på ottava rima)
åstadkomma ett i alla hänseenden fulländadt epos,
som för hela den bildade kristna allmänheten finge
samma betydelse, som Homeros’ Iliad hade för det
antika Grekland. I detta syfte valde han till ämne
en poetisk skildring af det första korståget, hvars
verkliga historia han i dess hufvuddrag bemödade sig
att följa. För att öka dess poetiska innehåll riktade
han sin dikt med en mängd fingerade episoder, i hvilka
kärleken intar främsta platsen och där han, för att
öka effekten, ofta skred in på det öfvernaturligas
område. Genom dem rubbade han visserligen enheten
i plan och handling och gjorde sig själf i någon
mån skyldig till ett fel, som han klandrat hos sina
föregångare, men då han ej på annat sätt kunde afvinna
sitt ämne ett nog rikt poetiskt innehåll, får man ej
klandra, att han tillgrep denna utväg. Också är det
utan tvifvel i dessa episoder, som dikten har sitt
största poetiska värde, och det är äfven dessa, som
ännu i dag mest läsas och beundras. Enär Gottfrid
af Bouillon är diktens hufvudperson, var det T:s
afsikt att benämna sitt verk "Goffredo", och utan
hans vetskap publicerades det i Venezia 1580 efter en
ofullständig afskrift under denna titel, som ändrades
till "Gerusalemme liberata" i de af honom erkända
upplagorna. Redan 1575 var arbetet färdigt i koncept,
men skalden uppsköt dess utgifvande, emedan han
dessförinnan önskade inhämta litterära auktoriteters
utlåtande därom. Sedan emellertid dikten kommit till
offentlighet, måste han göra sitt bästa för att däraf
så fort som möjligt anskaffa en upplaga, som han själf
kunde erkänna. Mot slutet af sin lefnad företog han
sig att alldeles omarbeta dikten, därtill föranledd
dels af andras kritik, dels af egen insikt därom, att
den i sin första redaktion ej fått den fasta form, som
kräfves för ett verkligt konstverk, hvartill kom, att
den äfven från religiös synpunkt kunde ge anledning
till klander. Denna senare redaktion, Gerusalemme
conquistata, är visserligen ett framsteg från
teknikens synpunkt, men uthärdar ej i öfrigt jämförelse
med dikten, sådan den första gången flöt fram ur T:s
penna, medan han ännu var ung och hans själskraft
obruten. Den utkom 1593, men rönte föga bifall. —
På den dramatiska diktkonstens område frambragte
T. jämte herdedramat Aminta (1573), som sedan blef ett
mönster för den pastorala dikten inom alla länder,
äfven tragedien Torrismondo (1587), hvartill han
hämtat grundtemat ur Sofokles’ "Oidipus" och som för
oss nordbor har det särskilda intresset, att scenen
är förlagd till Skandinavien och hufvudpersonerna
äro svenska och norska furstar. Bland hans öfriga
dikter böra framhållas hans lyriska stycken,
sonetter, canzoner, dialoger m. m. Af dem äro de
flesta tillfällighetsdikter och böra som sådana
bedömas. Som prosatör skattades T. högt af sina
samtida, och hans bref utmärkas för god stil och äro
ofta af stort intresse. Han skref äfven uppsatser
i estetiska frågor, oftast framkallade af begär att
utreda eller försvara sin uppfattning af den episka
diktkonsten. — T. har äfven på den svenska poesien
utöfvat ett beaktansvärdt inflytande, och många försök
ha på olika tider blifvit gjorda att till svenska
öfverflytta de mest ansedda bland hans dikter. "Det
befriade Jerusalem" har delvis öfversatts till svensk
vers af bl. a. J. G. Oxenstierna, P. D. A. Atterbom
och K. V. Böttiger, och K. A. Kullberg gaf 1860
en fullständig öfversättning däraf på originalets
versmått. En äldre svensk öfv. af den stora dikten
finnes dessutom af A. F. Skjöldebrand (1825;
med originalets jambiska åttaradiga stanser, men
utan rim). G. Ingelgren har återgett en episod ur
"Aminta". En fullständig öfversättning af detta
herdedrama finnes af J. L. Eurenius (1874). T. har
behandlats af Goethe i dramat "Torquato Tasso"
(1790; öfv. bl. a. af Oskar II, 1861).
1 o. 2. P. A. G.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
