Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med det därpå följande satyrspelet (se Satyrdrama)
af uppsluppet och parodierande innehåll bildade en
"fyrastyckskomposition", tetralogi. Styckenas ämnen
hämtades att börja med uteslutande från Dionysossagan,
men sedan äfven från andra sagokretsar. Denna
förändring skall ha väckt ogillande inom fromma
kretsar, som funno, att sådant "icke hörde till
Dionysos". Måhända är det just för att bevara
förbindelsen med Dionysoskulten, som man, då
tragedien började söka sina ämnen på annat håll,
tillade satyrspelet. Äfven dess ämne var ingalunda
alltid dionysiskt, men kören utgjordes alltid
af ystra satyrer, guden Dionysos’ traditionella
följe. Den skald, som ville deltaga i täflan,
anmälde sig hos förste arkonten (se Arkont), och om
hans stycken antogos, erhöll han af honom en kör,
d. v. s. anvisning på den korag, som borde bekosta
denna. Skådespelarna (hypokritai) voro däremot
aflönade af staten och tilldelades skalden genom
lottning. De voro från Sofokles’ tid tre för hvarje
stycke, och vid detta antal blef man sedan i allmänhet
stående, hvilket ofta gjorde, att samme skådespelare
måste öfvertaga flera af styckets roller. Tretalet
gällde f. ö. blott om de egentlige skådespelarna, som
deltogo i dialogen; ty statister och stumma personer
kunde anställas i erforderligt antal, och deras
anskaffning bekostades sannolikt af koragen. Detsamma
gäller äfven om en fjärde skådespelare, då en
sådan gjordes nödvändig. De tre skådespelarna hade
sinsemellan olika rang såsom förste, andre och
tredje aktör (protagonistes, deuteragonistes och
tritagonistes) och fingo i förhållande därtill sina
roller sig tilldelade. Sålunda utfördes styckets
hufvudroll alltid af protagonisten. Äfven kvinnliga
roller utfördes alltid af män, hvilket underlättades
därigenom, att skådespelarna alltid buro ansiktsmask
(prosopon l. prosopeion, lat. persona). Minspelet
gick därvid förloradt; men vid de stora afstånd,
som voro rådande i den grekiska teatern, hade det
föga kunnat urskiljas, och masken (se fig. 4—6)
kunde i förstorade och skarpa drag återge den
karaktärsbeskaffenhet (pathos), som var utmärkande för
rollen. Skådespelarnas dräkt var helt konventionell
och utgjordes af en präktig fotsid dionysisk
festkostym. Den skilde sig således betydligt från
den vanliga grekiska dräkten och åsyftade icke heller
någon historiskt trogen kostymering. Då skådespelarna
gemenligen hade att föreställa gudar eller heroer,
var man angelägen att ge dem en det vanliga mänskliga
måttet öfverskjutande gestalt, dels genom en hög
hårklädsel (onkos), dels en fotbeklädnad med mycket
tjocka sulor (kothornos), dels genom uppstoppning
på axlar, armar och bröst (se pl. II, fig. 9, och
Koturn med tillhörande fig.). Skådespelarna, äfven
betecknade som "dionysiska konstnärer" (technitai
dionysiakoi), bildade ett inom sig slutet samfund
eller skrå. De betraktades som stående i gudens tjänst
och åtnjöto på grund däraf en viss religiös helgd. Ett
ännu befintligt, visserligen från sengrekisk tid
härrörande, dekret af amfiktyonernas råd tillerkände
dem personlig okränkbarhet inom hela Grekland,
äfven under krigstid, frihet från krigstjänst
m. fl. förmåner. — Det grekiska lustspelet l. komedien
har uppvuxit ur de med Dionysosfesterna brukliga
karnevalsupptågen. (Om dess olika arter och
utvecklingsskeden se Grekiska litteraturen, sp. 206
och 207.) Det erhöll senare än tragedien officiellt
erkännande i form af en detsamma tilldelad kör;
om de lagstadgade formerna för komediers uppförande
och huruvida de alltid spelats på samma dagar som
tragedierna, äro vi mindre väl underrättade. De
komiske skådespelarna (jfr fig. 10) uppträdde utan
koturner, med starkt karikerade masker (fig. 7—8)
och ofta med en utstyrsel, som åtminstone efter vårt
uppfattningssätt var i hög grad lasciv (se Fallos).
Den romerska teatern företer vissa afvikelser
från den grekiska. Åskådarrummet (cavea) upptog
blott jämnt en half cirkel, och dess båda ändar voro
sammanbyggda med fondbyggnaden, så att hela teatern
utgjorde en inom sig sluten byggnadskomplex. De båda
sidotillträdena (parodoi) till orchestran bildade
därför hvalfgångar under de högre bänkraderna
och afskuro af de lägre den del, som låg närmast
fonden. Orchestran, som icke längre var behöflig
för körens dansevolutioner, delades i två delar, af
hvilka den, som omslöts af caveans bänkrader, enligt
Vitruvius upptogs af sittplatser för senatorerna,
förmodligen äfven för andra honoratiores. Stundom
synes den dock ha fått tjäna äfven för andra ändamål,
t. ex. gladiatorsstrider. Den andra hälften däremot,
som borde ligga högst 5 fot högre, tjänade, utvidgad
till rektangulär form, som skådebana (lat. pulpitum,
"brädställning", "tiljor"). Denna skådebana kunde
för åskådarnas blickar stängas medelst en ridå
(aulæum), som i motsats mot förhållandet på vår tids
teatrar fick falla ned, då scenen skulle öppnas, men
däremot drogs i höjden, då den skulle slutas. För
den grekiska teatern finnes ingen sådan inrättning
bestyrkt. Likasom denna låg den romerska teatern
under bar himmel, men kunde vid behof öfvertäckas
med ett soltält (velarium). I vanliga fall lades
den icke såsom den grekiska på sluttningen af en
kulle, utan på släta marken, och dess yttersida
smyckades enligt den romerska arkitekturens maner,
ofta i flera våningar, med arkader, kolonngallerier,
nischer o. s. v. Fondväggen (frons scænæ) uppfördes
till samma höjd som caveans yttermur och utmärktes
genom rik arkitektonisk utsmyckning. Den första
teatern af detta slag byggdes i Rom af Pompejus
(55 f. Kr.), en annan något senare af Balbus och
en tredje under Cæsar och Augustus, men kallades
efter dennes systerson (se Marcellus 4)
Marcellusteatern. Af denna finnas ännu betydliga
lämningar inbyggda i Palazzo Orsini-Savelli (se Rom,
pl. VII, fig. 25). Romerska teatrar byggdes under
kejsartiden i alla delar af det ofantliga riket, och
många urspr. grekiska teatrar ombyggdes, så godt sig
göra lät, i romerskt maner. Till den grekisk-romerska
typen hör teatern i Aspendos (pl. II, fig. 11), den
bäst bibehållna af alla antika teatrar. — Särskilda
slag af teatrar voro de för musikaliska prestationer
afsedda odeia och de för fäktarspel och djurstrider
inrättade amfiteatrarna (se Odeion och Amfiteater).
Af den synnerligen omfångsrika litteraturen må nämnas:
Strack, "Das altgriechische theatergebäude"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
