Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej så underligt, att fantasien, "det lätta,
rosenmantlade gudabarnet, i känslan af sin nyvunna
frihet tittar in öfverallt, äfven där, dit det
egentligen icke hörer". Men dess värre syntes man
blott ha utbytt en ytterlighet mot en annan. Man
fordrade med rätta en djupare religiositet,
men betraktade icke religionen "såsom en ensak
för känsla och tro, utan såsom en bilaga till ett
metafysiskt system för dagen"; man yrkade på allvar
och grundlighet i vetenskapen, men man förfuskade
klarheten och redan; man fordrade med rätta i konsten
det betydningsfulla och det djupa, men sökte "påtruga
oss en poesi utan form och bestämdhet..., som spökar
omkring i månskenet och målar sina sammanflytande
bilder — i molnen". Han uttalade den förhoppningen,
att ur "de kämpande elementernas strid skall en bättre
och skönare skapelse utgå". Detta briljanta och uddiga
tal retade naturligtvis båda partierna. Wallmark
underkastade det en skarp och hånfull granskning i
"Allmänna journalen", och i "Sv. litteraturtidning"
förklarades T. sakna andan och kärleken, det heliga
allvaret; T:s egen poesi flöt från hjärnan, icke
från hjärtat, den var väl skimrande och glänsande,
men liknade ett af solen bestråladt isberg vid
nordpolen. I sammanhang härmed må vi äfven omnämna
hans Tal på Oskarsdagen 1823. Han aflade i detta sin
politiska trosbekännelse. Hans ideal för statsform
var den konstitutionella monarkien, men konstitutionen
fick icke vara en "spekulativ", utan en "historisk",
hvilken "växt upp och utbildat sig med folken". Med
skärpa uppträder han mot den på kontinenten härskande
politiska reaktionen och uttalade sin förhoppning,
att i den pågående kampen "de moderatas parti måste
slutligen segra; ty all verklig politik är, i tidens
närvarande skick, en förmedlande".
Samma år T. höll sitt jubeltal, skref han
Stjärnsången och Språken, följda året därpå af
de allmänt omtyckta sångerna Karl XII och Göta
lejon. Invald i Svenska akad. 5 nov. 1818, tog
han där sitt inträde 22 juni 1819 med sitt Minne af
Oxenstierna, ett mästerstycke, som genom sin hänförda
skildring af Gustaf III och hans tidehvarf tjusade
gustavianerna; i dess uttalanden om poesiens språk och
vältaligheten gaf han karakteristiska programpunkter
i estetiska frågor. S. å. väckte hans anonyma dikt
Halkan i "Stockholmsposten" mycket bifall.
Då T. fungerade som promotor vid magisterpromotionen
i Lund 1820, afslöt han denna med sin berömda
Epilog, som "flög med ljungeldens fart öfver hela
landet och väckte allmän hänryckning", enkel och dock
konstnärligt fulländad, lika djup till tankeinnehållet
som skön till formen. Dess polemik mot romantiken
är hållen i en värdig och lugn ton. Väl uppträdde
Atterbom till försvar för mystiken, men han började
sitt svar med orden:
"Ja, Epilogen är skön, och med
fog du klarheten
prisar:
Glänsande alltid du var; nu är tillika du sann".
Emellertid afväpnades T. af Atterboms "Fridsrop",
som han kallade "det sannaste, ädlaste, skönaste,
som på länge varit diktadt i Sverige", och afstod
från vidare polemiska inlägg.
Den religiösa idyllen Nattvardsbarnen (1820), med
sin vackra tillegnan till skaldens forne lärare
och gynnare Mattias Norberg, skildrar stämningsrikt
och allvarligt en konfirmation i en värmländsk
landtkyrka; i den enkle prästens ord framlägger T. sin
humanitetsreligion. Formen, hexameter, hade af T. 1811
på det skarpaste utdömts, men sedermera vunnit burskap
hos oss. Dikten har icke blott i Sverige, utan äfven i
utlandet, framför allt i Tyskland, vunnit välförtjänt
anseende och stor spridning. Utom på tyska är den
öfversatt på danska, engelska, finska, franska,
holländska, latin, norska, polska, ryska och ungerska.
Under tillfrisknandet efter en sjukdom skref T., inom
några få dygn, romansen Axel (dec. 1821, tr. 1822),
inledd af den högsinta dedikationen till Leopold,
hvilken så djupt rörde den gamle skalden. En
egendomlig, icke alltid lycklig blandning af
fosterländskt patos och sentimentalt erotiskt svärmeri
bildar karaktären af denna romans. Stilen är i högre
grad än i någon annan af T :s dikter kännetecknad af
ett öfvermått af bilder, ofta dåliga. Dikten åtnjöt
länge en mycket stor popularitet och är öfversatt på
tio språk. Dess förebild är att söka i Byrons smärre
berättande dikter.
Samtidigt med utgifningen af de två sistnämnda
dikterna var skalden sysselsatt med arbetet
på sitt största och yppersta verk: Frithiofs
saga. Öhlenschlägers "Helga", möjligen äfven
Fouqués "Regner Lodbrok", gaf en förebild för den
form, själfständiga romanser, som T. valde. I
slutet af 1819 talar han i bref om denna saga,
och sannolikt hade han redan då börjat bearbeta
den. På hösten 1820 offentliggjordes i "Iduna"
sångerna XVI—XIX. Bifallet var högljudt och
enhälligt, Atterbom uttalade sig i hänförda
ordalag. 1822 bragte "Iduna" sångerna XX—XXIV,
hvilka mottogos med icke mindre hänryckning. I
den sista romansen, "Försoningen", ligger diktens
kärna; ett slags kristnad platonism inlägges där i
Baldersmyten (jfr N. Söderblom i "Ord och bild",
1911). De erotiska sångerna fullbordades, först sedan
T. mottagit djupa intryck af två intagande kvinnor,
fru Euphrosyne Palm (f. 1796) i Lund, som inspirerat
bl. a. Grannskapet och Fågelleken, och friherrinnan
Martina von Schwerin (se d. o.); förbittrade utfall
mot kvinnokönet i "Frithiofs saga" tyda på, att bakom
den djupa misstämning, som bemäktigade sig T. vid
midten af 1820-talet, äfven lågo missräkningar på
det erotiska området. Först i början af 1825 hade
skalden de första femton sångerna färdiga, och i maj
s. å. utkom det fulländade diktverket. T. tillhörde
visserligen Götiska förbundet, men han förklarade,
redan när han invalts, att hur hög och patriotisk
idén om återlifvandet af forntidens nordiska minnen
än var, borde icke förbundets ändamål inskränka sig
därtill. Han påyrkade, att "Iduna" skulle upptaga
äfven andra skaldestycken än nordiska. "Götisk"
och "fosterländsk" voro icke för T., som för Ling,
synonymer. Men när Lings götiska poesi hotade att
bringa det fornnordiska i misskredit, sökte T. ge
en bild af det gamla hjältelifvet i en form, den där,
med bibehållen historisk trohet, icke för samtiden var
frånstötande. Skalden — sådan var hans uppfattning —
skrifver för sin samtid. Af den vill han bli förstådd;
hvarje från en aflägsen forntid hämtadt ämne kräfver
därför i någon mån en "modernisering". Rätta måttet
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
