Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 649-650 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppslaget till närmandet mellan de nordiska
högskolornas ungdom, och T:s ord: "söndringens tid
är förbi", funno genklang i hela Norden.

Strängt plikttrogen, som han var, började T.,
omedelbart efter sin utnämning till biskop, med
ifver förbereda sig för sitt nya kall. Han ville
icke, sade han, "skämmas för sina präster", och
under flera år studerade han nästan uteslutande
teologi. Renlärig efter statskyrkans uppfattning
var han ingalunda. Enligt E. Wrangel (i "Skrifter
tillägnade P. G. Eklund", 1911) och N. Söderblom
(jfr ofvan) var han starkt påverkad af Herders
humanism och kom att stå nära de supranaturalistiske
uppenbarelsetrogne rationalisterna. Hans brefväxling
med Brinkman och andra vittnar om de inre strider han
hade att genomkämpa. Han hade visserligen redan 1812
blifvit prästvigd och sade sig föredraga att vara
biskop framför kyrkoherde, men biskopsämbetet tog
hans tid och verksamhet i anspråk på ett sätt, som
han själf ofta klagade öfver. Med ifver och framgång
sträfvade han att höja Smålandsprästernas sedliga
och intellektuella bildning, och med outtröttlig
nitälskan egnade han sig åt skolangelägenheterna;
öfver hufvud taget såg han i kyrkan framför allt
en institution, som skulle verka för idealiteten,
humanismen i världen. Om under dessa år skalden
mera sällan framträdde, hördes så mycket oftare
talarens stämma. Både i Växjö och i Jönköping höll
han vid årsexamina dessa skoltal, som i sitt slag
äro oöfverträffade och hvilka vittna om hans lifliga
intresse för stiftets läroverk samt hvad därmed stod
i samband; ofta äro dock dessa tal icke egnade för
skolungdomens fattningsgåfva, men T. grep alltid
tillfället att uttala sig om hvad som låg honom
på hjärtat, oafsedt om tillfället var lämpligt
eller ej. Vidare höll han tal vid prästvigningar,
visitationer, kyrkoinvigningar; och alla dessa,
mästerstycken till såväl form som innehåll, fängsla
läsaren icke minst därigenom, att tonen är så lyckligt
lämpad efter ämnets helgd och, såsom det blifvit
sagdt, "låter det sköna böja sig för det heliga och
villigt offrar det höga för det högsta".

Fig. 3. Tegnér på äldre dagar. Efter J. G. Sandbergs målning. (Lunds och Uppsala universitet; Gripsholm.)

Som talare intar T. ett rum bland de ypperste
utöfvarna af denna konst. En rikedom af på en gång
skarpsinniga och klart uppfattade tankar väller
fram i dessa tal. Framställningen är bländande genom
de träffande uttrycken, de praktfulla och sinnrika
bilderna, de fyndigt kvicka infallen; den "förenar",
yttrar Agardh träffande, "det blixtrande hos Jean Paul
med det klassiska och harmoniska hos Goethe". Men på
samma gång har allt en friskhet och en omedelbarhet,
som göra, att läsaren tycker sig skåda in i talarens
egen själ. Det är med talen som med poemen: "de sättas
icke, de andas hop". Också har talaren T. vunnit
erkännande äfven af dem, som icke visste att rätt
värdera skalden. Biskop Martensen, som vuxit upp i
den heibergska traditionen om T:s ringa skaldevärde,
talar i ett bref (1879) om sin "hengivenhed for
Tegnér, hvem jeg væsentlig har beundret som taler".

Samma friskhet och omedelbarhet, som stämpla talen,
finner man i ännu högre grad uti T:s bref. De utmärkas
icke af den utmejslade stil, som karakteriserar
gustavianernas brefskrifningskonst. Hos T. är
framställningen mera naturlig och mera omväxlande. I
det flytande föredraget växlar sprittande skämt med
tankedigert allvar, och man tycker sig se och höra den
skrifvande själf. Men just detta är i epistolografiskt
hänseende en förtjänst. Den härskande egenskapen
är den kvicka karakteriseringskonsten, med hvilken
han fyndigt och otvunget, åskådligt och träffande
återger sina intryck och åsikter. Till oersättlig
skada förstördes af adressaten det väldiga antal bref,
som han på 1830-talet skref till fru Emili Selldén,
född Ulfsax, i Växjö, som under flera år fängslade
honom vid sig. I dikter som Den enda, För länge sen,
Den döde m. fl., som tillhöra hans förnämsta lyriska
alstring, biktade han sin lidelsefulla kärlek till
henne.

Orsaken hvarför T. som biskop icke lika ofta som
förr rörde sin lyra låg icke allenast i de hinder
ämbetsgöromålen vållade, utan var äfven beroende
af hans vacklande hälsa och däraf föranledda
förstämning i lynnet. Redan i Lund hade han påbörjat
poemet Gerda och där skrifvit inledningsdikten,
Jätten Finn, äfvensom den första af de fyra sånger,
utaf hvilka, efter den ursprungliga planen, dikten
skulle bestå. Under sina sista år upptog han ånyo
detta arbete, men då var hans kraft redan bruten,
och hvad han skref kunde icke offentliggöras. De
förnämsta dikterna från denna tid äro: Fågelleken
(1828), två sånger vid Gustaf-Adolfsfesten (1832),
hälsningstalen i Svenska akad. till Agardh (1834),
som innehåller ett ursinnigt anfall på liberalismen,
Grafström (1840) och Atterbom (s. å.) samt, främst af
dem alla, den allmänt kända och beundrade sången Vid
Svenska akademiens femtiåra minneshögtid (1836). Äfven
en Napoleonsdikt förskrifver sig från denna tid. Då
fråga väcktes att flytta hjältens stoft från S:t
Helena till Paris, manade han i dikten Napoleons graf
(1831) att icke rubba den väldiges hvilorum:

"Bland slocknade vulkaners härdar,...
en gränssten mellan tvenne världar,
hans urna står — där må hon stå!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>