Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användning på kabeln Emden–Vigo ökade
arbetshastigheten vid duplexdrift från 135 till
190 bokstäfver i minuten, alltså med omkr. 40
proc. i hvarje riktning. – På kabeltelegrafiens
nuv. ståndpunkt anses kabellängder på mera
än 5,000 km. icke ändamålsenliga. Den högsta
uppnådda telegraferingshastigheten på en kabel är
omvändt proportionell mot produkten af hela kabelns
kapacitet C och motstånd R (lord Kelvins "CR-lag"),
d. v. s. hos en bestämd kabeltyp omvändt mot kvadraten
på längden. Kabelns kostnad ökas proportionellt
mot längden. Då anläggningskostnadernas förräntande
utgör hufvudparten af driftkostnaden, blir kabelns
ekonomiska verkningsgrad omvändt proportionell mot 3:e
potensen af längden. Uppdelandet af en mycket lång
kabel i två eller flera delsträckor erbjuder alltså
stor ekonomisk fördel. Kan sedan telegrafskriften
automatiskt repeteras genom inkoppling af
kabelöfverdrag på lämpliga ställen (landningspunkter),
kommer telegraferingshastigheten att bestämmas af
den längsta kabeldelen i telegrafförbindelsen. Först
1902 lyckades S. G. Brown konstruera ett
användbart kabelrelä, som arbetade för de svaga
rekorderströmmarna. Kabeltelegram från England till
Alexandria, som förr måste omtelegraferas i Gibraltar,
kunna nu efter inkoppling af ett öfverdrag med Browns
kabelrelä sändas utan omtelegrafering med samma
hastighet som mellan Gibraltar och Alexandria. Utom
den snabbare telegrambefordran, som det känsliga
kabelreläet medger, möjliggör detta också ett bättre
förräntande af det i företaget nedlagda kapitalet.
På kablarna används nästan alltid
duplextelegrafering. En duplex ökar
kabelns expeditionsförmåga med omkr. 70
proc. Telegraferingshastigheten uppges å första
tyska atlantkabeln (1900), sträckan Borkum–Azorerna
(3,440 km.), till 160 bokstäfver i minuten; sträckan
Azorerna–New York, 4,260 km., till 150 bokst.,
tyska sydamerikanska kabeln af 1911, sträckan
Monrovia–Pernambuco, 3,460 km., till 150 bokst. i
minuten. På den 6,415 km. långa engelska kabeln
Vancouver–Fanning uppnås med handnyckeln endast
omkr. 94 bokst., med automatisk sändare omkr. 110 i
minuten. – Stenotelegrafi, en å långa kablar stundom
använd metod att förenkla telegraferingsförfarandet,
består i att liksom inom stenografien uttrycka
den på en konsonant följande vokalen genom en
särskild form på konsonanttecknet. I st. f. att
aftelegrafera v a kan man sålunda låta första pricken
i v, hvilken konsonant utgöres af 3 vänsterutslag
och 1 högerutslag, få ett kraftigare vänsterutslag
genom momentan batteriförstärkning. – På kortare
kablar, upp till omkr. 700 km., kan i allmänhet
användas samma telegrafsystem, som beskrifvits å
sp. 719–733. På medellånga kablar, 700–1,400 km.,
används med fördel Wheatstonesystemet med Lauritzens
undulator (sp. 729) som mottagningsapparat eller
också en förbättrad modell af denna. Fig. 22 återger
ett undulatorskriftprof (ordet "Paris") å kabeln
Göteborg–Fredericia vid en telegraferingshastighet
af 65 (fig. 22 a) och 100 (fig. 22 b) ord i minuten.
Sedan den första atlantkabeln med lyckligt resultat
blifvit utlagd, gick sjökabelväsendet nu en mycket
rask utveckling till mötes. Nya kablar till Amerika
kommo till stånd. Sjökabelförbindelse
med Indien blef färdig 1868 och 1870, och 1871 nåddes
Australien och Kina. 1879 öppnades kabelförbindelse
till Afrikas östkust, 1885 till Väst-Afrika. Europas
förbindelse med Syd-Amerika iordningställdes 1882
till Pernambuco. I samband med kablarnas framdragning
till de transoceana länderna uppstodo längs dessas
kuster nät af kortare telegrafkablar. Naturligtvis
var det engelskt kapital, som igångsatte de flesta
af dessa förbindelser. Telegrafens utomordentliga
betydelse för handeln och samfärdseln insågs
alltmera, och England med sitt stora kolonialvälde
hade naturligtvis största intresset af dess
utbredning. Också hade England vid slutet af
1800-talet i realiteten så godt som monopol på
världskabelväsendet, hvilket hade sin central i London
och därifrån nådde de flesta länder. Målmedvetet
arbetades på detta väldes vidmakthållande och
befästande bl. a. genom förvärfvet af ensamrätt till
landning med kablar i olika länder. Kabelbolagen
blefvo genom sammanslagningar allt större. Det
mäktigaste var Eastern telegraph co, som behärskade
trafiken till Indien genom Medelhafvet och Sueskanalen
samt till Syd-Afrika. Nära anslutet härtill var
Eastern extension Australasia and China telegraph co,
som egde de fortsättande kablarna till Bortre Indien,
Indiska öarna, Australien och Kina. Kablarna mellan
Europa och Amerika voro fördelade på flera bolag som
egare, af hvilka dock de flesta voro förenade i en
stor sammanslutning benämnd Pool. Ett amerikanskt
bolag, Commercial Cable co, och ett franskt,
Compagnie française des câbles télégraphiques,
höllo sig utanför denna sammanslutning och hade att
utstå en mördande konkurrens från densamma. 1898
voro 65 proc. af världskabelnätet, som då utgjorde
318,026 km., i engelska statens eller engelska
bolags ego, under det Förenta staternas andel var
15,9 proc. och Frankrikes 8,2 proc. Därnäst kom
Danmark med 4,2 proc. Olägenheter för de stora
sjöhandels- och kolonialmakterna att i fråga om
telegrafförbindelserna vara beroende af England
föranledde dem att vid tiden omkr. sekelskiftet skaffa
sig egna kabelförbindelser. 1900 uppträdde äfven
Tyskland med egen kabel till Amerika, och 1904 lades
en andra kabel på samma sträcka. Men äfven England
fortsatte att utvidga sina förbindelser, och turen
var nu kommen till Stilla hafvet. Storbritannien med
Canada och flera af dess besittningar bildade 1900
Pacific cable board, som lät tillverka och utlägga
en kabel från Vancouver på Canadas västkust öfver ön
Fanning, Fidjiöarna till Norfolköarna, hvarifrån den
grenar sig dels till Brisbane i Australien, dels till
Nya Zeeland. Denna "allbrittiska" kabel (se fig. 23)
blef färdig 1902 och har en längd af inalles 14,540
km. Sträckan Vancouver–Fanning (6,415 km.) är den
längsta i världen, på hvilken direkt telegrafering
utan öfverdragning sker. Telegraferingshastigheten
å denna kabel är därför låg, hvilket ofördelaktigt
inverkar på det ekonomiska resultatet, men
dessa synpunkter ha vid valet af väg för kabeln
fått stå tillbaka för de rent politiska att ej
företaga landning med kabeln på andra än brittiska
besittningar. Strax därefter tillkom en andra
pacifikkabel, på amerikanskt initiativ. Från San
Francisco utlades af Commercial pacific cable co en
14,519 km. lång kabel öfver Honolulu–Midway–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
