Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett öfverslag, verka inducerande på antennkretsen,
hvarför äfven denna börjar svänga. Detta innebär, att
energi öfvergår från gnistkretsen till antennkretsen,
och samtidigt måste svängningarna i gnistkretsen på
grund af det härvid utförda arbetet dämpas betydligt
fortare, än som svarar mot kretsens egen dämpning. När
ström och spänning i gnistkretsen gått ned till
noll, ha svängningarna i antennkretsen nått sitt
maximum. All energi, som ej gått förlorad i form af
värme i trådar, har nu öfvergått från gnistkretsen
till antennkretsen. Men svängningarna i antennkretsen
verka å sin sida inducerande på gnistkretsen,
hvarför denna börjar svänga på nytt, antennkretsens
svängningar dämpas härigenom fortare, än som svarar
mot dess eget dekrement (aftagande), och energien
vandrar nu tillbaka till gnistkretsen. Energien
vandrar sålunda fram och tillbaka mellan de båda
kretsarna, och man får ett system sväfningar på sätt,
som de båda öfversta kurvorna i fig. 25 visa. Endast
då energien svänger i antennen, har man vågbildning,
hvarför en stor del af energien går förlorad. Ett
system sväfningar innebär alltid, att man har två
svängningar. Den ena svängningen får en våglängd, som
är mindre, och den andra en våglängd, som är större
än den, till hvilken kretsarna blifvit afstämda. Är
λ0 den gemensamma våglängden för kretsarna, kan
man erhålla de båda uppstående våglängderna enligt
formeln:
λ1 = λ0 ⋅ sqrt(1 - k)
λ2 = λ0 ⋅ sqrt(1 + k)
där k är den s. k. kopplingsgraden mellan
kretsarna, hvilken icke skiljer sig afsevärdt från
kopplingsfaktorn. Ju starkare koppling, desto mer
skilja sig λ1 och λ2 från hvarandra och från λ0,
och desto fler sväfningar erhållas i sekunden.
Professor M. Wien angaf den väg, på hvilken man kunde
komma ifrån svårigheten med kopplingsvågor. Han
föreslog nämligen att göra gniststräckan i
mellankretsen så beskaffad, att den slocknade
vid första sväfningsminimet i denna krets, när
alltså all energi för första gången är öfverförd
till antennen. Har mellankretsen på detta sätt
en gång blifvit bruten, kunna inga strömmar
induceras i densamma från antennen, och alltså
kan ej heller någon återgång af energi ega rum,
utan antennen måste på grund af den energi, som
den mottagit, svänga med sin egenperiod och med
den dämpning, som är enbart beroende på antennens
beskaffenhet. Svängningarnas utseende framgår af
de båda understa kurvorna i fig. 25. Denna metod
att alstra svängningar i antennen har fått namnet
stötsändning, emedan antennsvängningarna så att
säga alstras af en impuls eller stöt i gnistkretsen,
som då kallas stötkrets. Orsaken, att gniststräckan
icke alltid slocknar i första sväfningsminimet,
är den, att gniststräckan förblir ledande på grund
af ioniserade gaser. Man hade alltså att söka en
gniststräcka, som fort afioniseras. Wien föreslog att
använda mycket små gnistgap med elektroder, bestående
af metaller med stor värmeledningsförmåga. Som
öfverslagsspänningen på en sådan gniststräcka blir
liten (omkr. 1,000 volt), kopplas flera i serie för
att få gnistkretskondensatorn uppladdad med högre
spänning. På grundval af Wienska stötmetoden
utarbetades hos Gesellschaft für drahtlose
telegraphie ett nytt system, till hvilket bolaget
öfvergick 1909. Största förtjänsten om det nya
systemets utarbetande och fullkomnande tillkommer
svensken R. Rendahl.
Med de nya gniststräckorna kunde antalet
övverslag i sekunden ökas till inemot 2,000, utan att
gnistan blef ineffektiv. Förutom att man med det
nya systemet erhåller endast en våglängd, svagt
dämpad, alltså synnerligt god resonansförmåga
mellan afsändnings- och mottagningsantenn, får
man härigenom den fördelen, att man kan anordna
så, att tecknen uppfattas i hörtelefonen som en
ton, hvarför rubbningar i atmosfärens elektriska
förhållanden icke längre ha dominerande inflytande på
telegraferingen. Växelströmsgeneratorn har för att nå
detta ändamål ett periodtal på omkr. 500, alltså 1,000
växlingar i sekunden. Genom att reglera spänningen på
generatorn åstadkommes, att man får jämt ett
gnistöfverslag per period och att öfverslaget sker, just
då kondensatorn har högsta spänningen. Man erhåller
sålunda en regelbunden följd af gnistöfverslag,
1,000 i perioden, hvarför membranen hos
hörtelefonen på mottagningsstationen attraheras
1.000 gånger i sekunden, så länge telegrafnyckeln är
nedtryckt, hvilket åstadkommer en motsvarande ton i
hörtelefonen. Systemet har därför fått namnet tönende
funken l. tönende löschfunken. Gniststräckorna
afge ett hväsande ljud i motsats till vid förut
använda gniststräckor, hos hvilka öfverslaget
sker med en skarp knall (hvarför dessa senare
äfven fått namnet knallgniststräckor). För att
gnistan skall slockna i första sväfningsminimet,
får kopplingen mellan gnistkrets och antenn ej
vara för stark. Vanligen används en kopplingsgrad
af omkr. 20 proc. Systemet Tönende funken, som näst
Marconisystemet fått den största spridningen, används
vid svenska statens trådlösa stationer. Den största af
de svenska stationerna är Karlsborgs station (1918),
med en antennenergi om 80 kilowatt. Den schematiska
anordningen af en Tönende-funken-station framgår af
fig. 26. G betecknar växelströmsgeneratorn,
N telegrafnyckeln, T1 transformatorn för den lågfrekventa
strömmen, GN gniststräckorna, T2 lufttransformatorn
och V en variabel induktans i antennen. S är en
induktansspole med järnkärna, afsedd att regleras så,
att resonans erhålles i de lågfrekventa kretsarna.
Marconi å sin sida öfvervann den svårighet, som
knallgniststräckan medförde vid större energibelopp,
genom att i likhet med R. Aubr. Fessenden
(f. 1866) i Amerika införa roterande gnistgap. En
snabbt roterande skifva är vid periferien försedd med
tänder, som under rotationen gå förbi gniststräckans
elektroder, hvarvid ett öfverslag erhålles,
som brytes, då afståndet ökas. Hastigheten hos
den roterande skifvan regleras så, att regelbundna
öfverslag uppstå, hvarigenom man får tonsändning. Vid
längre våglängder verkar dessutom den roterande
gniststräckan så, att stötsändning erhålles. De
ofvan beskrifna systemen arbeta med dämpade
vågor. Emellertid kan man med ett kontinuerligt
vågsystem erhålla bättre afstämning mellan
stationerna och bättre utnyttja energien. Redan 1906
framträdde W. Poulsen (se denne) med ett system
kontinuerliga vågor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
