Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempelherreorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i dåligt rykte, helst hemlighetsmakeriet var
egnadt att väcka misstankar. I biskoparna och
johanniterna hade den också mäktiga afundsmän;
men mest fördärfligt för orden var dock,
att korstågsentusiasmen, hvilken den hade att
tacka för sin uppkomst och storhet, började
aftaga under 1200-talet och att de andliga
riddarordnarna öfver hufvud i sin egenskap af
mäktiga internationella politiska korporationer stodo
i vägen för de vid denna tid kraftigt framträdande
nationalitetssträfvandena. Att johanniterna och Tyska
orden undgingo att krossas i denna konflikt berodde
på, att de konsoliderat sig på egna statsområden,
hvaremot tempelherrarna bildade en stat i staten inom
de sig utvecklande nationella rikena. Också var det
från det lifskraftigaste af dessa, Frankrike, som
deras undergång bereddes. Genom att taga parti för
påfven Bonifatius VIII under hans strid med Filip
IV den sköne i Frankrike hade tempelherrarna mot
sig retat denne samvetslöse målsman för den moderna
nationalitets- och statsidén. Då sedermera en fransk
biskop blifvit påfve, Klemens V, 1305, och haft
oförsiktigheten att stanna kvar inom eller i närheten
af Filips maktområde, började denne bearbeta honom
mot tempelherrarna. 1306 kallade Klemens till sig
tempelherrarnas och johanniternas ordensstormästare
för att rådgöra om ett nytt korståg och en förening af
de båda ordnarna, och då Tempelherreordens stormästare
Jacques de Molay (se d. o.) efterkom kallelsen,
lockades han af Filip till Paris och fängslades
jämte alla tempelherrar inom Filips besittningar
natten till 13 okt. 1307, hvarefter ordens gods
därstädes togos i beslag af konungen. Nu lät Filip
mot orden framställa en mängd anklagelser, af hvilka
de förnämsta voro, att vid receptionerna Kristus
förnekades, korset skymfades, oanständiga ceremonier
förekommo och utöfningen af onaturliga laster tilläts,
ja anbefalldes, samt att inom orden afgudabilder (jfr
Baffomet) tillbådos. Filips biktfader, inkvisitorn
i Francien, Imbert, lät tortera de fångne. Somliga
pinades till döds, utan att bekänna; men åtskilliga
erkännanden framtvungos dock, och äfven Molay uppgafs
ha inför Paris’ universitet och Imbert aflagt ett
slags bekännelse. Påfven inskred nu (27 okt. 1307)
till ordens förmån, förbjöd Imbert och de andre
franske prelaterna att anställa vidare undersökningar
samt fordrade fångarnas och godsens utlämnande till
sig, men 22 nov. s. å. fann sig påfven föranlåten
att anbefalla tempelherrarnas fängslande inom hela
kristenheten. Juni 1308 förhördes i Poitiers 72 genom
mutor och tortyr bearbetade ordensmedlemmar i påfvens
närvaro af några af Filip beroende kardinaler och
skola där ha förmåtts till åtskilliga bekännelser,
och ett liknande resultat skall ett förhör med Molay
och andra af ordens stordignitärer inför 3 kardinaler
i Chinon (aug. s. å.) ha gett. Härefter tog Klemens
afgjordt parti mot orden, förmodligen emedan han
misströstade om att kunna rädda den, men han hoppades, att dess
gods skulle kunna bevaras för kyrkliga ändamål, då han
själf öfvertog ledningen af förföljelsen. Inför en
påflig kommission i Paris förnekade Molay hösten 1309
riktigheten af de honom tillskrifna bekännelserna, men
öfvertalades af en bland Filips ministrar att ej inför
kommissionen vidare uppträda till ordens försvar, utan hänskjuta
sin sak till påfven. Andra ordensbröder inläto sig däremot på ett
formligt försvar eller återkallade de bekännelser,
som förut genom tortyr aftvungits dem. Då lät
Filips kreatur, ärkebiskopen af Sens, i kraft af
den återgifna inkvisitionsrätten en provinsialsynod
förklara dessa för "återfallna kättare", hvarefter 58
trots den påfliga kommissionens invändningar 12 och
19 maj 1310 offentligen brändes. Detta skräckmedel
gjorde slut på försvaret inför kommissionen, och
denna erhöll nu äfven åtskilliga nya bekännelser,
hvarefter den upplöstes 26 maj 1311. Vid förhören
i de öfriga rikena, där Filips bödelsknektar och
inkvisitorer ej kunde ingripa, kom däremot intet mot
orden graverande i dagen. Också ansåg det kyrkomöte,
som påfven hösten 1311 lät sammanträda i Vienne,
att orden ej kunde dömas, utan borde få ytterligare
försvara sig, men då förmåddes Klemens af Filip att
22 mars 1312 på administrativ väg upphäfva orden,
hvilket beslut endast meddelades mötet. Domen
öfver de särskilde ordensmedlemmarna öfverlämnades
åt respektive provinsialsynoder; öfver Molay och
några andra förnämare förbehöll sig dock Klemens att
själf döma, men Filip förmådde honom att öfverlämna
domen åt tre med Filip nära förbundna kardinaler samt
ärkebiskopen af Sens. Och då Molay och storpreceptorn
af Normandie 14 mars 1314 inför dessa domare i Paris
offentligt förklarade alla mot orden framställda
anklagelser och vittnesmål för falska, lät Filip
s. d. på eget bevåg bränna dem på Seine-holmen som
"återfallna kättare". Båda gingo döden modigt till
mötes, men berättelsen, att Molay stämt Filip och
Klemens att inom viss tid möta inför Guds domstol,
tillhör antagligen folkfantasiens område. De
öfverlefvande ordensmedlemmarna behandlades olika i
olika länder; vanligen insattes de i kloster. Ordens
egendom hade påfven öfverflyttat på johanniterna,
men af den lösa egendomen blef åtskilligt förskingradt
eller konfiskeradt af konungarna i olika länder. Den
fasta egendomen lyckades dock johanniterna i allmänhet
få öfvertaga, i Frankrike likväl först 1317 efter
Filips död. Äfven ordensarkivet på Cypern synes ha
kommit till dem, att döma af de rester däraf, som
återfunnits i deras arkiv från Malta. På Pyreneiska
halfön, där orden för sitt deltagande i striden
mot morerna var i hög grad populär och rättegången
inför provinsialsynoderna ledt till dess frikännande,
upprättades nya andliga riddarordnar: i Aragonien
Maria de Montesa och i Portugal Kristiorden, hvilka
fingo öfvertaga dess gods och kunna anses som
en fortsättning af orden. I Kastilien öfvertogos
godsen af de andliga riddarordnarna San Jago di
Compostella och Calatrava.
Ordens förnämsta historiska betydelse ligger i
dess insats för hejdandet af islams utbredning
i Orienten och i Spanien. Genom dess undergång
underlättades turkarnas eröfringståg västerut och
stärktes auktoritativt folktron på trolldom samt
metoden att vid häxeriprocesser afpressa bekännelser
genom tortyr. Tempelherreordens statutbok är i
tryck utgifven bäst af H. de Curzon ("La règle du
Temple", 1886), och en betydlig del af de vidlyftiga
rättegångshandlingarna är äfven offentliggjord
(af Moldenhawer, Michelet, Schottmüller och
Prutz). Åsikten, att orden gjort sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
