Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temple, Henry John - Temple, Frederick - Temple-aux-fées - Temple bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1852 fick emellertid Palmerston den glädjen att
bereda Russells ministär ett nederlag, som medförde
dess upplösning. I slutet af 1852 blef Palmerston
inrikesminister i Aberdeens koalitionsministär. Under
det han i sitt nya departement utvecklade ifrig
verksamhet, följde han uppmärksamt de yttre
förhållandena och hade väsentlig andel i beslutet om
Englands deltagande i Krimkriget. Då till följd af
den usla arméförvaltniugen Aberdeens ministär föll
1855, kallades Palmerston att bilda ett kabinett
(10 febr. s. å.). Han uppfyllde de förhoppningar
om en mera energisk krigföring man fäst vid honom,
men nödgades genom Frankrikes och Österrikes politik
i förtid afbryta det med vidtgående syften förda
kriget och gå med på Parisfreden (mars 1856). Mot
Kina uppträdde han 1857 ganska hänsynslöst i den
s. k. "Arrow-affären" (se Kina, sp. 66); då underhuset
uttalade sig klandrande om hans kinesiska politik,
skred han emellertid till parlamentsupplösning och
vann vid valen en betydande majoritet. Trots att
han s. å. vid bekämpandet af indiska upproret
aflagt nya prof på framstående duglighet,
störtades han febr. 1858, emedan han ansågs visa
alltför stor eftergifvenhet för Frankrike efter
Orsinis mordförsök mot Napoleon. Redan jan. 1859
kom emellertid "gamle Pam" åter i spetsen för
ärendena. Ehuru han städse med outtröttligt
nit arbetat för slafhandelns undertryckande,
gynnade han dock under amerikanska inbördeskriget
sydstaterna. 1863 vägrade han att i samverkan
med franske kejsaren draga svärdet till förmån för
polackerna, och 1864 sökte han förgäfves vinna denne
för ett gemensamt uppträdande till Danmarks hjälp
mot Preussen och Österrike. Hvad den inre styrelsen
angår, lyckades han till tories’ belåtenhet och
de radikales harm hindra en ny parlamentsreform. —
Palmerston var i begåfning underlägsen åtskilliga
af sina berömda samtida i parlamentet, t. ex. Peel,
men egde dock betydande förmåga samt ådagalade mod,
beslutsamhet och kraft. Som debattör utmärktes han
under sina sista år af äkta humor och gällde då som
sin tids kvickaste engelsman. Rörande inrikes frågor
var han aldrig synnerligen liberal; och om han i
den utländska politiken framstod som ifrig vän af
frihetssträfvandena på fastlandet, så var äfven där
all radikalism honom motbjudande. Om Englands makt och
ära, sådan han uppfattade den, visade han sig månare
än om något annat, och han brast aldrig vare sig i
mod eller själftillit; däri låg en hufvudorsak till
den ofantliga folkgunst, som han på sistone vann. I
förhållandet till sin monark och sina medministrar
var han mycket själfrådig och antog ej sällan mot
främmande regeringar en öfverlägsen, myndig ton samt
våldförde sig stundom på svagare stater.
Lord Dallings bredt anlagda lefnadsteckning "Life
of lord Palmerston" (2 bd, 1870) gick endast till
1847; den har fulländats af Evelyn Ashley (dlr 3—5,
1874—76). Ett sammandrag af detta arbete, Ashleys
"The life and correspondence of Henry John T.,
viscount Palmerston" (2 bd, 1879), är den bästa
Palmerstonbiografien. Jfr äfven A. Langel, "Lord
Palmerston et lord Russell" (1877), A. Trollope,
"Lord Palmerston" (1882), Lloyd C. Sanders, "Life of
viscount Palmerston" (1888), och markisen af Lorne,
"Viscount Palmerston, K. G." (1892).
1. V. S—g 2. E. B. (V. S—g.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
