Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tenint, Louis Guillaume - Ten Kate - Tenkin - Tenkterer - Tenlika - Tenn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han åtskilliga korrespondensartiklar till franska
tidningar. Mera omfattande var hans verksamhet som
öfversättare från svenska till franska. Så öfversatte
han flera officiella handlingar och historiska
arbeten bl. a. myntkommissionens betänkande af
1870 och v. Beskows "Om Gustaf den tredje såsom
konung och menniska" ("Gustave III, jugé comme
roi et comme homme", I, 1868), hvarjämte han äfven
sökte i bunden form återge valda stycken ur Tegnérs,
Runebergs, Karl XV:s och Oskar II:s samlade arbeten.
J. M—r.
Ten Kate, en holländsk författare och en holländsk
konstnär. Se Kate.
Tenkin, pseudonym. Se Narysjkin 5.
Tenkterer (lat. tencteri), ett germanskt folk, som
blifvit fördrifvet från inre Tyskland 58 f. Kr. jämte
usipeterna och öfverskred 56 e. Kr. Rhen. År 55
blefvo tenktererna nästan tillintetgjorda af Julius
Cæsar; senare uppgingo de i frankiska folkstammen.
J. C.
Tenlika, tapetserarstift. Se Spik, sp. 715.
Tenn (lat. stannum), kem. och tekn., ett i naturen
tämligen sällsynt grundämne. Oftast anträffas det
som tennoxid, som utgör den vanliga tennmalmen (se
d. o.) l. tennstenen.
Mera sällan finnes det i förening med svafvel. Det
har ofta påvisats i meteorer. Ur tennmalmen
erhålles metallen genom reducerande smältning med
kol. Omkr. 1500 erhöllos stora mängder tenn från
Cornwall i England och från Erzgebirge, men sedan
1725 erhålles det mesta tennet från Ostindien, dels
från det engelska Straits settlements (Singapore),
dels från holländska öarna Bangka och Billiton,
samt från Bolivia. Bangkatennet är vanligen i det
närmaste kemiskt rent. Världsproduktionen af tenn
uppskattades 1912 till 123,000 ton. Då tenn är en
relativt dyrbar metall (normalt pris omkr. 4 kr. per
kg.), tillvaratages metallen numera på många håll
från gammalt hvitblecksaffall, såsom konservburkar
o. d., med ung. 2—3 proc. tenn. "Aftenningen"
sker dels elektrolytiskt i varm natronlut, dels
medelst flytande, vattenfri klor under tryck vid
låg temperatur; i senare fallet löses tennet som
tennklorid, medan järnet föga angripes. Man utvinner
på detta sätt, framför allt i Nord-Amerika och
Tyskland, årligen flera tusen ton tenn. Tennmetallen
är hvit, med lindrig dragning åt gult, samt har
stark metallglans och utpräglad benägenhet att
kristallisera. Dess kristalliniska textur framträder
mycket vackert som isblomliknande teckningar, s. k. moiré
métallique, då förtennt järnbleck etsas med
saltsyra (se Förtenning). Tennets eg. v. är 7,29,
dess smältpunkt 232°, kokpunkt 2,270°. Metallen
är mycket smidig och kan utvalsas i tunna blad
(tennfolium l. stanniol), hvilka användas som omslag
på konfektyrer, tvål, ost o. d.
Vid låg temperatur, under 18°, undergå föremål
af rent tenn stundom, utan synbar orsak, en högst
märkvärdig förändring, bestående däri, att de på
ytan erhålla gråa, vårtliknande fläckar (se fig.),
som långsamt tillväxa mot djupet och sidorna, så
att föremålen till sist, utan att kemiskt förändras,
sönderfalla till ett grått pulver. Denna förändring,
s. k. tennpest, påskyndas genom beröring med
redan förvandladt tenn. Härvid bildadt "grått tenn"
utmärkes af den låga eg. v. 5,8 och återförvandlas
öfver 18° långsamt till vanligt tenn. Vid omkr. 200°
uppstår en tredje modifikation, "rombiskt tenn",
som äfvenledes är sprödt och sönderfallande samt af
eg. v. 6,54. Vid vanlig temperatur angripes tenn föga
af luft och vatten. Vid upphettning i luft oxideras
metallen till tennoxid. Af ej alltför utspädda syror
angripes den mer eller mindre lätt. Salpetersyra ger
därvid tennoxidhydrat (metatennsyra); klorvätesyra
ger under vätgasutveckling tennklorur. Äfven
lösningar af koksalt, alun, vinsten och salmiak
angripa tenn, ehuru obetydligt. Tenn används numera
företrädesvis till skyddande öfverdrag på järn och
koppar (se Förtenning), framför allt för tillverkning
af hvitbleck, d. v. s. förtennt järnbleck, till
konservburkar o. d. Ända till början af 1800-talet
tillverkades åtskilliga prydnads- och husgerådssaker
(tallrikar, spilkummar, ljusstakar o. s. v.) af
tenn, men i täflan med porslinsfabrikernas billigare
alster har tenngjuteriet icke kunnat uthärda, och nu
gjutas endast få saker af tenn. Tenn används äfven
som ingrediens i legeringar (se Legering, sp. 40,
Brons och Lödning) samt till flera kemisk-tekniska
fabrikat, såsom tennaska, tennsalt, pinksalt,
tennsyradt natron, musivguld o. s. v. (se nedan).
 |
| Tennpest på ett mynt från år 1692. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
