Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 865-866 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teodicé - Teodohad - Teodolinda - Teodolit - Teodolitgoniometer - Teodor - Teodor - Teodor - Teodor - Teodor - Teodor - Teodor - Teodor - Teodora - Teodora

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

manikéernas åsikt om kampen mellan ljusets och mörkrets
världsprinciper (se Manes). Dualistiskt är ock
det sätt, hvarpå J. Stuart Mill löser problemet,
då han antar Gud endast ega en begränsad makt och
fattar människan som hans medhjälpare i den ständigt
pågående striden mellan godt och ondt i världen. —
På en tredje väg slutligen har Boström m. fl. slagit
in. Enligt dennes åsikt tillhör det onda ej den
eviga verkligheten, utan faller inom fenomenvärlden
och har sin grund ej omedelbart i Gud, utan i
människans missbruk af sin fria vilja. Möjligheten
för henne att vilja det onda är en nödvändig följd
af hennes ändlighet. Boström förnekar skapelsen i
tiden och undandrar sig därigenom konsekvenserna
af Leibniz’ argument, att Gud måste ha skapat den
bästa af möjliga världar (jfr. Onda, det).
L. H. Å. (S—e.)

Teodohad, östgotisk konung. Se Teodat.

Teodolinda, langobardisk drottning, d. 628. Se
Langobarder, sp. 1151—52.

Teodolit. Se Astronomiska instrument, sp. 292.

Teodolitgoniometer, fys. Se Goniometer.

Teodor, Theodor [-år], ett särskildt inom den äldre
kristna kyrkan berömdt namn, är grekiskt och heter i
sin ursprungliga form Theodoros (Θεόδωϱος,
af theos, gud, och doron, gåfva); dess latinska form
är Theodorus. På ryska uttalas det begynnande
th som f, hvadan det ryska namnet på västerländskt
språk transkriberas Feodor [fjå̄dår].

Teodor (grek. Theodoros), grekisk konstnär. Se
Rhoikos.

Teodor ateisten (grek. Theodoros atheos), forntida
grekisk filosof, f. i midten af 300-talet f. Kr.,
anhängare af cyrenaiska skolan. Enligt T. var icke
det goda den enskilda lustkänslan, utan den goda
sinnesstämningen i det hela. Sitt tillnamn torde han
ha fått i följd af den hänsynslöshet, hvarmed han
förklarade t. ex. tempelskändning och äktenskapsbrott
som i och för sig tillåtliga handlingar, blott
de ej genom sina följder störde ens egen goda
sinnesstämning.
S—e.

Teodor den helige var, enligt en legendartad,
Gregorius af Nyssa tillskrifven homilia, en
romersk soldat (född i Syrien), som efter den
diokletianska förföljelsens utbrott 303 bekände
sig till kristendomen och i sitt nit tände eld på
ett Cybele-tempel, men därför dömdes till tortyr
och bål. Hans dag är 9 nov. Åt honom ha kyrkor
helgats både i Rom och Venezia. På den senare
platsens "Piazzetta" ser man martyrens staty —
han var stadens skyddshelgon före Sankt Markus —
stående på en krokodil (symbol för djäfvulen). Sedan
800-talet har soldaten Teodors Passio förvandlats till
härföraren Teodors (dag 7 febr.), och legenden spinner
yppigt vidare. Måhända ligger bakom denna arfvet
från en frygisk gudakult. Se E. Lucius, "Anfänge des
heiligenkults" (1904). Om hela problemet se Delehaye,
"Les légendes grecques des saints militaires" (1909).
Hj. H—t.

Teodor (lat. Theodorus), påfvar. 1. T. I, 642—649,
son till en biskop i Jerusalem, Johannes IV:s
efterträdare, bekämpade i likhet med denne ifrigt
monoteleterna. — 2. T. II, som innehade den påfliga
stolen endast 20 dagar år 897 och sannolikt
mördades, gjorde sig mest bekant genom den
gärd af rättvisa han egnade en af sina företrädare,
påfven Formosus, hvars lik påfven Stefan VII låtit
uppgräfva och skändligt behandlat.
1 o. 2. J. H. B.*

Teodor, östromerska (bysantinska) kejsare.
Se Laskaris och Östromerska riket.

Teodor, kejsare i Abessinien (se d. o.).

Teodor, konung på Corsica. Se Neuhof.

Kejsarinnan Teodora, efter en figurrik mosaik i S. Vitale, Ravenna.

Teodora (Theodora), östromerska (bysantinska)
kejsarinnor. 1. T., Justinianus I:s gemål,
f. omkr. 508, d. 547 eller 548, skall ha varit
dotter till en björnvaktare vid Hippodromen i
Konstantinopel. Redan som barn förtjänade hon sitt
bröd som danserska i "mimer", den tidens betänkliga
baletter. Oaktadt hon var liten till växten, gjorde
hennes skönhet och oförblommerade plastik djupt
intryck. Efter en äfventyrsfärd med en förnäm man
från det östromerska Afrika återvände hon till
Konstantinopel och ådrog sig den tjugu år äldre
patriciern Justinianus’ (se d. o.) uppmärksamhet;
han gifte sig med henne 527, då han efter kejsar
Justinus besteg tronen. T. fick ett obegränsadt
välde öfver sin man; och hennes skarpa förstånd
och sinne för disciplin kommo onekligen riket till
godo. Hennes monofysitiska trosbekännelse medförde
ingen söndring med hennes strängt ortodoxe make. I
det mest kritiska ögonblicket af Justinianus’
regering, vid Nika-upproret (se d. o.) 532, räddade
T. kronan åt sin make, som stod i begrepp att
öfverge sin hufvudstad. Med orden: "purpurn är den
bästa svepningen" slutade hon sin förklaring, att hon
ämnade stanna i Konstantinopel. Hennes gemål lät förmå
sig att följa exemplet och segrade. F. ö. har hennes
moral blifvit olika bedömd; en mycket märklig kvinna
var hon i alla händelser. Hennes historia har mera
än en gång blifvit behandlad af romanförfattare,
t. ex. sir Henry Pattinger, "Blue and green"
(1879), och dramatiker, såsom Rangabé, "Theodora"
(1884), och V. Sardou, "Theodora" (uppförd i Paris
1884). Se bl. a. F. Dahn, "Procopius von Cæsarea"
(1865), Débidour, "L’impératrice Theodora" (1885),
C. Diehl, "Justinien et la civilisation byzantine au
VI:e siècle" (1901), och "T., impératrice de Byzance"
(1904). — 2. T., kejsar Teofilos’ gemål. Se Mikael,
östromerska kejsare 3. Jfr Bilddyrkan. Hon är ett af
den ortodoxa kyrkans helgon. — 3. T., dotter till
Konstantin VIII (se Konstantin, sp. 834), d. 1057,
afslog den utsedde tronarfvingen Romanos’ hand,
hvarpå denne gifte sig med hennes syster Zoë; 1042
bragte en sammansvärjning, som störtade Mikael V,
T. på tronen som Zoës medregent. Men Zoë gifte om
sig med Konstantin IX, och T. undanträngdes. Vid
Konstantins död (1054) gjorde emellertid T.,
ehuru sjuttioårig, sina rättigheter till tronen
gällande och förde ett par år med kraft regeringen.
1—3. J. C.

Teodora, två vackra och inflytelserika kvinnor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>