Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tesurrogat - Tet - Têt - Tetanolysin - Tetanospasmin - Tetanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för bruket af linnéans blad, och ännu i
denna dag heter denna växt i Spanien te de
Suecia. A. J. Retzius, som profvade många svenska
växters användbarhet som tesurrogat, fann, att bladen
af Origanum vulgare lämnade en produkt, som mest
liknade det kinesiska teet. Bland den stora mängd
af andra inhemska växter, som fått lämna material
till tesurrogat, intas främsta rummet af björnbär,
hallon och smultron, hvilkas blad, torkade direkt
eller efter föregående "svettning" (uppvärmning i
slutet kärl), med kokande vatten ge en teliknande
dryck af angenäm smak och arom. Som exempel på andra
växtdelar, som fått användning för samma ändamål,
kunna nämnas bladen af Epilobium (Chamænerium)
angustifolium, som sedan lång tid i Ryssland allmänt
användts (kaporiskt te l. Ivan-te), Veronica-arter,
svarta vinbär, Rosa-arter, slånbusken, blåbärsris,
blommorna af lind, ljung och gullvifva, skarpt torkade
nyponkärnor (innehålla vanillin), rostade äppelskal
m. fl. Under Världskriget spelade teersättningarna
en stor roll, särskildt i Centralmakternas och de
neutralas länder, där det kinesiska teet blef en
sällsynt och mycket dyr vara. Förrådet af det förut
i Europa föga beaktade matte-teet konsumerades,
och af de inhemska växterna framställdes te i stor
skala fabriksmässigt. Bestånden af smultron, lingon
och andra bärväxter blefvo flerstädes genom det
ifriga bladskördandet så starkt hotade, att det måste
utfärdas förbud på saluhållande af te, förfärdigadt
af dessa växter. Den hos oss fabriksmässigt
beredda teersättningen utgjordes mest af rostade
lingonblad. Af utländska tesurrogat kom hos oss utom
matte äfven s. k. afrikanskt te (af Cyclopia, jfr Te)
till användning. Flera länder ha sedan länge haft sina
speciella tesurrogat. Det s. k. bömiska l. kroatiska
teet utgöres af bladen af Lithospermum officinale,
i Nord-Amerika har man "bergste" (Gaultheria), "New
Jersey-te" (Ceanothus) och "oswego-te" (Monarda), i
Mexico drickes "jesuit-te", som fått någon användning
äfven i Europa under namn af "thé du Mexique"
(Chenopodium ambrosioides), brasilianerna sätta högt
värde på te beredt af bladen af Symplocos-arter och
Lippia Pseudo-Thea (fam. Verbenaceæ), och de ha ett
verkligt tesurrogat i den teinhaltiga Neea theifera
(fam. Nyctaginaceæ), i Ecuador drickes det mycket
välsmakande guayusa, som har upplifvande och
hungerfördrifvande egenskaper och hvars moderväxt
är okänd för vetenskapen, i Chile göra Eugenia
Ugni och Eritrichium gnaphalioides tjänst som te, i
Syd-Brasilien, Paraguay och Argentina drickes dagligen
paraguayte (se Matte), i Australien göres te af bladen
af Correa alba (fam. Rutaceæ), Leptospermum-arter
(fam. Myrtaceæ) och Melaleuca genistifolia,
teträdet. S. k. citronte utgöres af torkade strimlor
af citronens köttiga del. Om kakaote se Kakao
och Testæ.
G. L—m.
Tet (fr. tête). Se Tät.
Têt [tǟ], flod i franska dep. Pyrénées-orientales,
upprinner vid foten af Puy de Prigue (2,810 m. ö h.),
har öfvervägande nordostligt lopp (120 km.) och
mynnar ut i Medelhafvet 11 km. nedanför staden
Perpignan. Utmed T:s öfre lopp, öfver Öst-Pyrenéerna
i sänkan Col de la Perche (1,610 m.
ö. h.) och vidare mot s. utmed spanska floden Segre,
går en viktig förbindelseväg mellan Languedoc och
spanska Aragonien.
H. W—k.
Tetani (fr. tétanie), med., ett egendomligt
sjukdomstillstånd, yttrande sig i anfallsvis
påkommande kramp, hvilket anses framkalladt
genom bristande funktion hos de af svensken
Sandström upptäckta bisköldkörtlarna (se
Sköldkörteln). Rakitiska barn, gravida eller
digifvande kvinnor, supare m. fl. äro särskildt
disponerade därför. Stundom uppträder ock detta
sjukdomssymtom hos personer, lidande af vissa
magsjukdomar, t. ex. magsäcksutvidgning, samt, ofta
svårartadt, hos individer, som vid strumaoperationer
äfven blifvit beröfvade de ofvannämnda, i närheten af
sköldkörteln liggande små körtlarna. Krampen angriper
först och företrädesvis händer och armar, lika å båda
sidor, mera sällan fötter och ben. Under anfallet
är den sjukes ställning ganska karakteristisk:
händerna intaga en ställning ungefär som vid
skrifning, armarna böjas lätt i armbågsleden och
hållas starkt tryckta intill kroppen. Af öfriga
symtom bör framhållas en äfven mellan anfallen
förefintlig ökad känslighet hos nerverna för
mekanisk och elektrisk retning. Man kan stundom
utlösa anfall af kramp genom att trycka på armarnas
grofva nervstammar. Sjukdomen behandlas med sängläge,
hydroterapi och lugnande medel. Bisköldkörtelsubstans
i tabletter har egendomligt nog ringa
inverkan. Vanligen, utom efter de nämnda för
stora kirurgiska ingreppen, är prognosen god.
I. H.
Tetanolysin, med. Se Tetanospasmin.
Tetanospasmin, med., det egentliga, för tetanus
karakteristiska giftet, utlöser de stelkrampen
utmärkande krampanfallen. Denna egenartade giftverkan
bero på tetanospasminets specifika kemiska frändskap
till centrala nervsystemet. Utom detta ämne innehåller
tetanusgiftet en annan substans, tetanolysin,
som icke är ett nervgift, men som har egenskapen
att ur de röda blodkropparna utlösa hemoglobinet.
G. H.
Tetanus, Stelkramp, med., en ihållande kramp
företrädesvis i sträckmusklerna, uppträder dels vid
förgiftning med vissa alkaloider (t. ex. stryknin och
brucin; se dessa ord), dels som en infektionssjukdom,
åtföljande yttre skador. I det senare fallet
förorsakas sjukdomen af den af A. Nicolaier
1884 upptäckta tetanusbacillen (se Bakteriologi,
sp. 724), som icke sällan anträffas i odlad jord
och därför kan medfölja och utveckla sig i sår,
som förorenats af jord. Vid sin lifsprocess
alstrar tetanusbacillen vissa toxiner, som från det
ursprungliga såret kunna sprida sig inåt kroppen
utefter nervbanorna och hvilkas verkan på organismen
liknar den af stryknin. Sjukdomen, hvars utbrott
dröjer 3—20 dagar efter skadan, börjar med en känsla
af styfhet i ansikts-, underkäks- (se Munläsa)
och nackmusklerna. Ansiktet får härigenom ett
egendomligt uttryck (risus sardonicus). Styfheten
tilltar och sprider sig till bålmusklerna, särskildt
i ryggen. Den häraf alstrade, i viss mån egendomliga
krampen kallas opisthotonus. Hufvud och bål bilda en
spänd båge, med konvexiteten framåt. Extremiteterna,
särskildt armarna, bli merendels oberörda af krampen,
i motsats till förhållandet vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
