Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teuerdank - Teufel, Maximilian - Teufelsbrücke - Teufelsmüller - Teuffel, Wilhelm Sigmund - Teuger - Teu-Ibrahim - Teukros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pfinzing, hans sekreterare, lade sista handen.
Den utkom 1517 i Nürnberg, med präktig typografisk
utstyrsel och förträffliga träsnitt af H. Schäufelin;
boken omtrycktes sedan många gånger,
äfven i nyaste tid. En faksimileupplaga utgafs
af Holbein society i London 1884 och i Wien
("Jahrbuch der kunsthistorischen sammlungen
des kaiserhauses", 1887). Skriften skildrar
en serie af kejsarens jakt-, torner- och
krigsbragder, som i allegorisk stil utformats
till en berättelse om hjälten Teuerdanks
brudfärd, d. v. s. kejsarens giljarfärd
till Burgund. Dikten är så allegorisk, att det
erfordrades en särskild nyckel, som många år efter
kejsarens död gafs af Pfinzing och Sebastian
Frank i deras "Chronik" (1539).
J. C.
Teufel [tö’j-], Maximilian, friherre von Güntersdorf,
tysk krigare, (födelseåret okändt) d. 1631, skall
under sin tidigare bana ha varit i kejserlig
tjänst, men lär redan i början af 1620-talet ha
antagit tjänst hos Gustaf II Adolf. I spetsen för
ett tyskt regemente om 1,073 man deltog han i slaget
vid Wallhof (1626). Under de följande s. k.
preussiska fälttågen (1626—29) växte hans betydenhet
mer och mer. Till en början anförtroddes
åt honom och öfverste Streiff v. Lawenstein en af
de största rekryteringar, som väl dittills på en
gång varit i fråga för svensk räkning i Tyskland.
2,000 soldater till fots och 2.000 ryttare skulle
anskaffas. De båda öfverstarna utförde sitt uppdrag
under hösten 1626, men största delen af trupperna blef
på marschen till Preussen fullständigt upprifven
af polske fältherren Koniecpolski, och ledarna
fördes fångna till Warschau (april 1627).
Efter återvunnen frihet (1628) utnämndes T.
till chef för det s. k. hofregementet
(det sedermera under hans ledning ryktbara
"Gula regementet"), och i H. Wrangels seger
vid Gurzno (1629) tog han ärofull del. När 1630
expeditionen till Tyskland var besluten, utsågs
T. till chef för den truppkontingent, som från
Preussen skulle stöta till Gustaf Adolfs armé.
Med 23 kompanier och 1.000 musketerare förenade
han sig också 22 juli i Stettin med konungen.
Då T. synes jämte sin militära duglighet ha varit
i besittning af god bildning (han skref bl. a.
en god franska), blef han ett synnerligen
användbart och användt redskap för Gustaf Adolfs
planer. Redan i okt. 1630 ämnade konungen honom
till befälhafvare i egenskap af fältmarskalk för den
armé, som han under vintern hade för afsikt
att upprätta i Hinter-Pommern. Häraf blef
dock intet; i stället gick T. vid Greifenhagens
ryktbara stormning juldagen 1630 med sitt Gula
regemente i spetsen för de anryckande trupperna,
och till Garz’ strax därefter följande eröfring bidrog
han med råd och dåd. Efter att midt i vintern
ha rensat Neu-Brandenburg från österrikarna
var han åter med sitt regemente en af de
förste på vallarna vid Demmin, då det eröfrades
(febr. 1631). Under det därpå i april följande
anfallet mot Frankfurt a. d. Oder sårades T. vid
konungens sida af en kula i armen, hvilket dock ej
hindrade honom att kort därefter bidraga till den
framgångsrika utgången af denna stads stormning.
Sedan T. lyckats tillföra konungen ansenliga
förstärkningar i lägret vid Werben, där han med sina
musketerare gjorde de viktigaste tjänster i striderna
med Tilly, följde han Gustaf
Adolf på tåget till Breitenfeld. Natten före slaget
(6—7 sept. 1631) sof konungen i en vagn jämte tre
sina utmärktaste officerare. De voro Horn, Banér
och T. I själfva slaget hade T. fått sig anförtrodt
befälet öfver centern, bestående af Gula, Blå och
Röda brigaderna. När han emellertid under stridens
lopp skulle utföra en konungens order, dödades han
af en kula. Utan tvifvel var T. ett af de mest
lofvande fältherreämnena i Gustaf Adolfs skola,
ehuru han aldrig hann den höga grad, hvartill
konungen en gång utsett honom. Till generalmajor
hade han emellertid, obekant när, befordrats. —
T:s bref till Axel Oxenstierna äro tryckta i
dennes "Skrifter och brefvexling", II : 9 (1898).
P. S.
Teufelsbrücke [tö’j-], "Djäfvulsbron", bro öfver
Reuss på S:t Gotthardsvägen i schweiziska kantonen
Uri, 1,400 m. ö. h., 2 km. s. om stationen Göschenen
på S:t Gotthardsjärnvägen. Bron, som byggdes 1830,
går med en 8 m. lång granitbåge på 30 m. höjd öfver
floden, som i en rad skummande fall forsar genom den
djupa klyftan Schöllenenschlucht. Resterna af den
gamla, under medeltiden byggda bron nedstörtade
1888. Något högre upp ligger Urner-loch,
en genom klippan sprängd tunnel, förr mycket
beundrad.
(H. W—k.)
Teufelsmüller [tö’j-]. Se Müller, F. (sp. 18).
Teuffel [tö’j-], Wilhelm Sigmund, tysk filolog,
f. 1820, d. 1878 som professor i klassisk filologi i
Tübingen, öfversatte och tolkade Persius, Juvenalis,
Tibullus m. fl. latinska skalder, skref litterära
monografier öfver bl. a. Horatius, Sallustius
och Tacitus, utgaf textupplagor af grekiska dramer
m. m. och är mest känd genom Geschichte der römischen
literatur (1868—70; 5:e uppl. af Schwabe 1890). Biogr.
af S. Teuffel 1889.
Teuger, tre sammanhängande sjöar, Stora, Mellan-
och Lill-T., i Älfsby socken, Norrbottens
län. Deras sammanlagda yta uppgår till 6,0
kvkm., nederbördsområdet ofvan Lill-Teugers
utlopp utgör 93 kvkm. Stränderna äro höga och
branta samt skogbärande. Sjöarna äro belägna 155
m. ö. h. och afrinna genom Tvärån till Pite älf.
E. O. E—m.
Teu-Ibrahim, stad. Se Kuta 1.
Teukros (grek. Τεῦϰϱος, lat. Teucer), grek.
hjältes. 1. Son till flodguden Skamandros och
nymfen Idaia, uppges ha varit Trojas äldste konung,
efter hvilken trojanena erhållit namnet teukrer
(teukroi). Andra sagor nämna dock som Trojas förste
konung Dardanos, under hvars regering T. berättas
ha invandrat från Kreta. Hos Homeros omnämnes denne
trojanske T. ingenstädes. — 2. Son till Telamon,
härskaren öfver Salamis, och den trojanske konungen
Laomedons dotter Hesione. Han var känd som den
bäste bågskytten i grekiska hären utanför Troja. Då
han efter Trojanska krigets slut återkommit hem,
förvisades han af sin fader, emedan han ej hämnats sin
halfbroder Aias’ död. Han utvandrade med anledning
däraf till ön Cypern, där han grundlade ett nytt
Salamis. T. är en af personerna i Sofokles’ "Aias",
och en förlorad tragedi af samme skald bar namnet
T. Äfven den romerske sorgespelsförfattaren Pacuvius
(se d. o.) har skrifvit en numera förlorad tragedi
"Teucer". — 3. Historiker från Cyzicus omkr. midten
af 1:a årh. e. Kr.
1—2. A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
