Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Textil konst - Textilmaskiner - Textilväxter - Textkritik - Textularia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en modern, fri och personlig stil på nationell
grundval, med naturen som källa för dess
formvärld. Bland textilanstalter i dessa riktningar
intar Handarbetets vänner (se d. o.) en rangplats;
vidare märkas det af Selma Giöbel (se denna)
grundlagda företaget (upphördt 1914) äfvensom
textilateljén Licium (se d. o.) och Nordiska
kompaniets textilafdelning samt på ett plan för
sig Föreningen för svensk hemslöjd (se d. o.), som
särskildt vill stödja allmogekonsten på området. Den
moderna norska textilkonsten har att uppvisa sådana
konstnärsnamn som Gerhard Munthe och Frida Hansen
(se dessa). Namnen på de textila alstren ha under
alla tider varit synnerligen talrika, ofta härledda
från namnen på de orter, där tillverkningen först
bedrefs. Det är därför en ej ringa svårighet att
bestämma, hvilken art af äldre väfnad är att förstå
under den eller den benämningen. Äfven på moderna
tygsorter af eljest likartad beskaffenhet äro namnen,
som bekant, mycket växlande.
Textilmaskiner. Se Spinning och Väfning.
Textilväxter. Se Beklädnadsväxter.
Textkritik, den filologiska vetenskapsgren, som
har till uppgift att undersöka och fastställa
beskaffenheten af en gifven text, d. v. s. ett
dokument, författadt på ett tolkbart språk och
egande en mening. Textkritiken afser att med största
möjliga grad af visshet bestämma detta dokuments
riktiga lydelse och därpå beroende riktiga tolkning
(interpretation); interpretationen afskiljes
stundom som en särskild gren. Texterna äro antingen
originalhandskrifter (autografer) eller kopior:
uppteckningar af muntliga yttranden, afskrifter,
tryck. Kopian kan vara direkt, förstahandskopia,
eller kopia efter kopia, t. ex. en sen handskrift
eller en sen upplaga af ett arbete. Textkritikens
tillvägagångssätt blir i vissa hänseenden
olika, och svårigheterna vid dess utöfning växla
alltefter källans beskaffenhet. På vissa områden har
textkritiken tagit en oerhörd omfattning och vuxit
till de mest betydelsefulla undersökningar, såsom
i fråga om bibeln (se Bibelkritik) och fornfolkens
efterlämnade skriftliga minnesmärken, dels sådana
af varaktigt material (se Inskrifter, Kilskrift och
Runor), hvilkas behandling kallas
epigrafik, dels sådana på mer eller mindre skört textilämne
såsom papyrus (se d. o.) och pergament (se d. o. och
Pergamentbref).
Textkritiken kom tidigt till utveckling; den
alexandrinska bildningen (se d. o.) kan betraktas
som grundläggande och var länge förebildlig. Ett
senare skede, då filologien i öfvervägande grad
bestod af olika slags textkritiska forskningar,
var 1600-talet. Det område, som af ålder har varit
det flitigast och framgångsrikast bearbetade, är den
klassiska grekiska och latinska litteraturen. Det är
också de gamla metodiska grundsatser, som fastställts
af den klassiska filologien, som alltjämt äro de
ledande för textkritiken i allmänhet.
Den textkritik, som sysslar med fornlitterära
minnesmärken, måste i regel utgå från en undersökning
af, hvilken handskrift, som förtjänar läggas till
grund för utgifningen, och i sin
fortgång för enskilda ordformer och uttryck bestämma,
i hvad mån denna grundtext kan behöfva rättelse eller
tillägg, genom jämförelse med andra texter. Värdefulla
läsningar hittas icke sällan i manuskript, som i
sin helhet ha föga att betyda. Emellan författaren
och den nutida filologiska utgifvaren finnes det en
mängd felkällor, som den sistnämnde måste söka göra
sig till herre öfver så långt möjligt; afskrifvare
och afskrifvares afskrifvare ha på mångfaldigt
sätt kunnat förändra och vanställa författarens
text; om de oafsiktliga och af författaren okända
fel, som hans egen skrift kan ha innehållit,
kunna vi ingenting lära känna, och den text, som
skulle motsvara en nutidsförfattares omsorgsfullt
korrekturlästa originalupplaga, blir i fråga om
en antik författare ett oupphinnligt önskemål. I
åtskilliga fall ha klassiska handskrifter blifvit
förstörda, sedan de utgetts från trycket, som då
erbjuder den bästa grundtexten.
I fråga om moderna arbeten, åt hvilka först på senare
tider noggrannare omsorg egnats, har textkritiken
naturligtvis vida färre svårigheter att öfvervinna, då
ju en författare merendels själf tillser i korrektur,
att hans verk får den rätta formen. Emellertid har
det visat sig, att äldre tiders afskrifvarfel i
jämförelsevis stort antal fall motsvaras af det fel,
som sättare begå och författare icke upptäcka. Därtill
komma de ändringar och fel, som nya upplagor bjuda
och som stundom stiga till ett högst afsevärdt
antal och stundom medföra omening, tvetydighet
eller oriktig mening. Det finnes ingen bestämd gräns
mellan tryckfel och andra fel i en text. Finnes jämte
tryck författarens eget manuskript (och korrektur),
blir textutgifvarens värf underlättadt. Han måste
stundom rätta en text emot författarens eget
manuskript, resp. originalupplaga eller sista af
författaren själf korrekturlästa upplaga, då skäl
föreligga, som öfvertygat honom om, att ett fel af
författaren, i egenskap af sin egen afskrifvare,
föreligger. Grundsatsen är, att utgifvaren rättar de
fel, som han på grund af sin kännedom om författaren
och hans verk anser, att denne själf skulle ha rättat,
om han uppmärksammat dem; detta val af textform ligger
i textkritikerns fria skön och kan icke bestämmas
genom ett mekaniskt afgörande.
Oriktigheter i en text kunna uppstå dels af yttre,
dels af inre orsaker. I handskrifter och böcker kunna
stycken af en text vara skadade eller ha blifvit
otydliga, ja, skriften eller trycket själf kan från
början ha erbjudit otydliga ställen. Författare,
afskrifvare, sättare och korrekturläsare äro
naturligtvis utsatta för att begå de olika slags
språkfel (se d. o.), som kunna vidlåda såväl tal
som skrift, hvarför det i första hand kräfves
lingvistisk kunskap för att vara textutgifvare. —
En lärorik redogörelse för utgifning af en modern
författare ger A. B. Drachmann, "Textkritik, anvendt
paa S. Kierkegaards skrifter" (i "Dania", 1903).
R—n B.
Textularia, geol. petrogr., ett till
ordn. Foraminifera och klassen Rhizopoda
(se d. o.) hörande släkte, utmärkt genom
kilformigt, poröst skal; kamrarna äro anordnade i
spiralrader. Släktet förekommer från juraperioden
till nutiden (se fig. 2 i art. Rhizopoda). Enligt
nyare undersökningar är Textularia ej något enhetligt
släkte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
