Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1067-1068 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Themistokles - Themptander, Oskar Robert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

molossernas konung Admetos i Epirus lyckades
han under många lifsfaror komma öfver till Asien,
där han uppsökte den persiske konungen Artaxerxes
för att tillbjuda honom sin tjänst (465). Denne
öfverhopade med ynnestbevis T., som bl. a. erhöll
i förläning städerna Magnesia, Lampsakos
och Myus. Hans ben fördes i hemlighet till
Attika och jordades på en udde vid inloppet
till Atens af honom skapade hamn, Peiraieus.
Från forntiden finns öfver T. en utförlig
lefnadsteckning af Plutarchos och en kortfattad
af Cornelius Nepos. Jfr bl. a. Bauer, "T." (1881),
Nordin, "Studien in der Themistoklesfrage" (1893), och
Frantz, "T. und die attische marine" (Upps. 1898).
A. M. A.


Themptander, Oskar Robert, statsman, f. 14
febr. 1844 i Stockholm, d. där 30 jan. 1897, tillhörde
en släkt, som på 1600-talet tog namn efter
hembygden, Tämta församling i Älfsborgs län. Hans
farfar, Sven T. (f. 1779, d. 1848), var juris
professor i Uppsala och 1825—47 justitieråd. T.,
som 1861 blef student i Uppsala, aflade
redan i dec. 1863 hofrättsexamen, sedan han,
som för sin ungdom blifvit godtyckligt underkänd
i den enskilda pröfningen af professor J. K.
Lindblad, hos det akademiska konsistoriet begärt och
med framgång bestått offentlig examen. På den
därefter beträdda ämbetsmannabanan gjorde sig
T. snart uppmärksammad för stor duglighet och
arbetskraft. Han var t. f. sekreterare i
krigshofrätten 1866—69 och t. f. fiskal 1869—70. Vice
häradshöfding 1870, antogs han 1871 till sekreterare
hos justitieombudsmannen och utnämndes 1874
till advokatfiskal i tullverket samt förordnades s.
å. att förestå Generaltullstyrelsens kansli, hvilket
förordnande 1878 vid verkets omorganisation öfvergick
till ord. byråchefsbefattning. Samtidigt hade hans
snabba uppfattning, klara framställningsförmåga
och öfverlägsna skicklighet för utredande särskildt
af frågor af ekonomisk natur gjort honom mycket
anlitad både i enskilda och offentliga uppdrag.
Så t. ex. hade han 1873 blifvit af K. M:t förordnad
till led. af styrelsen för apoteksprivilegiernas
amorteringsfond och blef samtidigt ombudsman för ett
järnvägsbolag samt 1875 en af administratörerna i
den stora Cervinska bankirfirmans afveckling. Han
blef därjämte led. af kommittéerna för utarbetande
af lagförslag rörande inteckning i järnväg
(1878—79) och för tulltaxans omarbetning
(1878), bankofullmäktigsuppleant samt riksdagsman
för Stockholms stad i Andra kammaren 1879—80. Vid
dessa riksdagar blef han i tillfälle att intaga en
viss förmedlande, "opportunistisk" ställning till
tidens två stora frågor, försvars- och skattefrågan,
samt äfven i viss mån till tullfrågan, som då började
tränga sig fram. Han tillkännagaf nämligen (1880) sin
obenägenhet för en försvarsorganisation byggd på värnplikten,
om annan lösning af försvarsfrågan vore möjlig, och för att
ålägga rust- och rotehållare ökade skyldigheter under fredstid
för försvaret, förrän indelningsverkets upplösning
blifvit beslutad. Den frågans lösning måste enligt
hans uppfattning påskyndas, för att icke utvecklingen
skulle förryckas. I tullfrågan hade han understödt
den mot tullvännerna visade eftergiften att införa
registreringsafgifter för vissa tullfria varor (1879)
samt bidrog (s. å.) genom sitt uppträdande till en
förstärkning af dåv. tullkommitté med motståndare
till det då gällande systemet och till en utvidgning
af dess uppdrag till att omfatta äfven en utredning
af samma systems verkningar. 1879 och 1880 var
T. riksgäldsfullmäktig.

Konsultativt statsråd i Posseministären 7 dec. 1880,
öfvertog T. 8 mars 1881 finansministersbefattningen
och formulerade i denna egenskap med stor
skicklighet regeringens skattereformförslag,
för hvilkas genomförande, särskildt i fråga om
stämpelskatterna, han uppträdde med stor energi vid
1883 års riksdag. När Posse afgick, gjorde dennes
efterträdare Thyselius enligt De Geers uppgift
Themptanders kvarstående till ett af villkoren för att
öfverta statsministerposten, och då Thyselius, efter
tilländalöpandet af den tid, för hvilken han åtagit
sig fungera, drog sig tillbaka, kallade konungen
T. till statsminister 16 maj 1884. Chefskapet för
Finansdepartementet bibehöll han tills vidare, men
öfverlämnade, till en del af hälsoskäl, detsamma 29
april 1886 provisoriskt till frih. G. Tamm, som 16
maj s. å. definitivt öfvertog detsamma. Som stats- och
finansminister lyckades T. 1885 åvägabringa en första
och principiell lösning af de sammankopplade försvars-
och grundskattefrågorna genom att vinna riksdagens
bifall till det af krigsminister Ryding utarbetade
förslaget till utsträckning af värnpliktstiden
och ökning af beväringsöfningarnas längd med
12 dagar mot en afskrifning af 30 proc. af
de af statsministern T. såsom "sekelgamla
orättvisor" betecknade grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären. 1880-talets
allt hetsigare agitationer för införandet af ett
nytt protektionistiskt system, närmast i form af
lifsmedelstullar, funno i T. vid 1885, 1886 och
1887 årens riksdagar en af sina mest energiske och
framträdande motståndare, och han visade sig orubblig
äfven inför partilidelsernas häftigaste utfall och
mest oberättigade beskyllningar. Genom sina med
betydande pondus och auktoritet från regeringsbänken
framförda stora anföranden, som äfven voro öfverlägsna
genom vyernas vidd, formens klarhet, den rättframma
sakligheten, urbaniteten och själfbehärskningen,
kom han att intaga en synnerligen framstående plats
bland Sveriges förnämsta politiska talare. Den på hans
yrkande genomförda riksdagsupplösningen (mars 1887)
— den första efter det nya statsskickets antagande
— med förordnande om nya val till Andra kammaren
gjorde honom ännu mera utsatt för motståndarnas
förbittring. Den i maj s. å. sammanträdande riksdagen
visade en afgjord majoritet i Andra kammaren
till förmån för T:s tullpolitiska ståndpunkt. Men
sedan hela den vid höstens allmänna val utsedda
frihandelsvänliga Stockholmsbänken i Andra kammaren
af formskäl (en för flera år sedan försummad
skattebetalning från en af de valde) fått alla sina
valsedlar kasserade och måst lämna plats för den
protektionistiska minoritetens kandidater

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>