Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1123-1124 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tholuck, Friedrich August Gottreu - Thoma, Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

period af jäsande inre ovisshet och strid, som mer
än en gång förde honom in i förtviflan ända till
själfmordets gräns. Med tider af tungt andligt svårmod
hade han f. ö. under hela sitt lif att kämpa. Under
vistelsen i Berlin kom det emellertid till en
afgörande vändpunkt i hans religiösa utveckling, i det
att han där under inflytande från flera olika håll
afgjordt vanns för den pietistiska riktningen. 1820
blef han teol. docent i Berlin. Under de följande
åren deltog han vid sidan af en mångsidig akademisk
föreläsningsverksamhet ifrigt i missionsarbetet,
särskildt bland judarna. Samtidigt utvecklade han
omfattande vetenskaplig produktion. Resultatet
af sina orientaliska forskningar nedlade han
i bl. a. Ssufismus, sive theosophia persarum
pantheistica (1821) och Die speculative trinitätslehre
des späteren Orients (1826). Hans jämsides härmed
fortgående teologiska författarverksamhet var
företrädesvis egnad åt kampen mot rationalismen. Denna
tendens framträder redan i afh. Das wesen und die
sittlichen einflüsse des heidentums (1822) och
särskildt typiskt i det, såsom ett motstycke till
De Wettes tendensroman: "Theodor oder die weihe des
zweiflers" tänkta, i pietistisk anda hållna och på
sin tid mycket inflytelserika arbetet Die lehre von
der sünde und vom versöhner, oder die wahre weihe des
zweiflers (1823, urspr. anonym, i många uppl. och
öfv., äfv. till sv.). T:s strid mot rationalismen
fäste ministären Allensteins uppmärksamhet på
honom och föranledde hans utnämning 1823 till
e. o. professor i Berlin och 1826 till professor i
Halle. Vid detta universitet, där rationalismen då
hade sitt hufvudsäte, väckte T:s förflyttning, både
bland hans blifvande kolleger och studenterna, ja i
hela staden, en storm af förbittring. Efter att länge
ha stått nästan helt isolerad vann han emellertid
småningom sådant förtroende och inflytande, att
den Halleska teologiens utveckling under årtionden
framåt kan sägas ha fått sin afgörande prägel
af hans personlighet och åskådning. Förklaringen
härtill låg ej i första hand i T:s rent vetenskapliga
betydelse. T. egde visserligen en sällsynt omfattande,
polyhistoriskt mångsidig lärdom och utöfvade
också en synnerligen omfångsrik vetenskaplig
produktion. Under hans tidigare professorstid
rörde sig denna mest på den nytestamentliga
exegetikens område, där han utgaf en serie på sin
tid mycket brukade kommentarer. Under sina senare
år koncentrerade han sina studier i främsta rummet
kring protestantismens senare historia. Särskildt
hans arbeten på detta skäligen försummade område —
Das akademische leben des 17. jahrhundrets (2 bd,
1853—54), Das kirchliche leben des 17. jahrhundrets
(2 bd, 1861—62), Der geist der lutherischen theologen
Wittenbergs (1852), Lebenszeugen der lutherischen
kirche (1859), Geschichte des rationalismus
(bd I, 1865) — ha alltjämt betydelse genom det
rika, där sammanförda materialet. Men i fråga om
stoffets strängare vetenskapliga genomarbetning och
enhetliga gestaltning visa de likasom T:s skrifter
öfver hufvud påfallande brister. Därtill kommer
en viss svårighet att hålla de vetenskapliga och
de praktiskt religiösa synpunkterna isär. Vida mer
betydande än som vetenskaplig författare var T. som
föreläsare och än mer som universitetspredikant. Men
sin främsta betydelse vann han dock genom sitt
rent personliga inflytande på de stora skaror af
lärjungar, som från alla håll, äfven från utomtyskä
länder, icke minst England och Amerika, strömmade
till honom. Åt umgänget med dem egnade han sig
med själfuppoffrande ifver, och hans egendomliga
förening af djupt, pietistiskt färgadt, religiöst
allvar med en frisk och djärf humor och det finaste
kärleksfulla sinne för olika individualiteter
gjorde honom till en studentsjälasörjare nästan utan
like. Äfven i öfrigt stod han i det mångsidigaste
andliga utbyte med kristliga personligheter från
olika länder och af skilda riktningar. Till sin
teol. åskådning skulle han väl snarast vara att
räkna till den s. k. förmedlingsteologien. Från
dennas egentliga hufvudrepresentanter skilde
han sig emellertid å ena sidan genom det starka
pietistiska inslaget, som i flera hänseenden knöt
en intressegemenskap mellan honom och den strängare
konfessionella riktningen, å andra sidan genom
en i vissa afseenden framträdande, frapperande
obestämdhet i den dogmatiska ståndpunkten. Än
starkare än i teologiskt hänseende framträdde hans
förmedlande tendenser på det praktiskt kyrkliga och
religiösa området. Af unionen mellan den reformerta
och lutherska kyrkan var han en varm vän, och i
Evangeliska alliansens sträfvanden deltog han med stor
ifver. Öfver hufvud står han som en af de främsta
förgrundsgestalterna i de religiösa rörelsernas
historia under 1800-talet. Hans Predigten utgåfvos
i 5 bd 1834—45 (d. 1—2 i 6:e uppl. 1876, d. 3—5 i
3:e uppl. 1863), hans Werke i 11 bd 1863—73. Jfr
M. Kähler, "A. Th." (1877), "Mittelstrasse 10"
(1899), och L. Witte, "Das leben T:s" (2 bd, 1884—86).
A. F. Å. (E. Bg.)

Thoma [tå̄ma], Hans, tysk målare, f. 2 okt. 1839
i Bernau i Schwarzwald, började sina konststudier
för Schirmer i Karlsruhe 1859, flyttade 1867 till
Düsseldorf, vistades året därpå i Paris, återvände
till Karlsruhe, begaf sig till München 1870, till
Italien 1874, var bofast i Frankfurt från 1877
till 1899, då han blef akademi- och museichef
i Karlsruhe. Han började med att måla landskap
från sin hembygd samt interiörer med figurer, helt
osökta motiv ur det hvardagliga lifvet. Hans tidiga
arbeten ha med rätta blifvit betecknade som äkta tysk
bondekonst. I Paris tog han sunda intryck af Courbet
och synes måleriskt påverkad äfven af Manet; senare
skönjas intryck af Böcklin och af Viktor Müllers
sagobilder. Inflytande af italiensk 1400-talskonst
och ej minst af gamla tyska mästare tillkom — med de
sistnämnde, med Cranach och Dürer, var han andligt
besläktad, liksom hans frändskap med nyare kärntyska
målare, såsom Steinle, L. Richter, M. von Schwind,
är uppenbar. I skildringar af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>