Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1215-1216 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thurn, Henrik Mattias von - Thurn, Frans Bernhard von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landsståndsrätt i Böhmen, där anslöt sig till den
protestantiska oppositionen och 1609 tog ledningen
vid dennas anlopp mot kejsar Rudolf. Han var
utsedd att som ständernas generallöjtnant vara
högste befälhafvare vid det uppror, som förekoms
endast genom kejsarens fullständiga kapitulation
(se Majestätsbref), och valdes till en af de
"defensorer", åt hvilka vården af ständernas
rättigheter vid uppgörelsen öfverlämnades. Vid
brytningen mellan Rudolf och dennes broder Mattias
1611 valde han den senares parti och återvann
därigenom för en tid kejsarhofvets ynnest — han
belönades af den segrande Mattias med bekräftelse på
sin öfverstegrad och borggrefskapet öfver Karlstein
—, men då han därför ej uppgaf sin ställning som
oppositionsledare, förbyttes kejsargunsten snart
åter i onåd; så måste han mycket mot sin vilja lämna
det indräktiga borggrefskapet för en till rangen
högre tjänst. T. spelade en framträdande roll vid
de beryktade våldsscenerna i Prag i maj 1618, som
gåfvo anledning till Trettioåriga krigets utbrott,
och tog därefter som ständernas generallöjtnant
en ledande del i organisationen af de upproriskes
armé liksom i de första framgångsrika striderna;
så var det han, som 1619 vann Mähren för resningen
samt kort därpå framträngde under Wiens murar och
anknöt de förbindelser, som ledde till, att Bethlen
Gabor inträdde i kriget mot kejsaren. Undanträngd från
högsta befälet efter Fredriks af Pfalz tronbestigning,
förenade han sig i spetsen för de märiska trupperna —
han var nu de märiska ständernas generallöjtnant —
med Bethlen Gabor och framträngde för andra gången
mot Wien, utan att dock kunna tvinga den underlägsna
fienden till det slag, som med dåv. styrkeförhållanden
borde ha medfört den afgörande segern. Som belöning
för sina förtjänster återfick han borggrefskapet, men
ehuru han följande år befordrades till fältmarskalk
och generalfältmarskalk, saknade han egentligt
inflytande på högsta krigsledningen och delar därför
ej ansvaret för de operationer, som slutade med
nederlaget på Hvita berget (1620). Dödsdömd och
förklarad i rikets akt, flydde han till Bethlen
Gabor för att fortsätta den oförsonliga kamp mot
habsburgska huset, som skulle komma att fylla hans
återstående lefnad. Sedan Siebenbürgen 1622 gjort
sin fred med kejsaren, var det kanske framför
allt T., som förmådde Bethlen Gabor att redan
följande år i förbund med turkarna förnya kriget;
i förbundsförhandlingarna i Konstantinopel hade han
tagit en hufvudsaklig del. Resultatet blef emellertid
för T. blott en missräkning, och en anställning hos
Venezia, som republikens öfverbefälhafvare, beredde
honom intet tillfälle att ånyo uppta striden. Han
begärde därför 1627 sitt afsked och inträdde s. å. i
dansk tjänst, men blott för att nödgas deltaga i de
ständiga motgångarna mot Tilly och Wallenstein. Först
sedan han anslutit sig till
Gustaf II Adolf, fick han se segern följa den
sak, för hvilken han offrat allt. I Sverige,
där hans sons militära förtjänster (se T. 2)
redan beredt familjen en tryggad ställning,
mottogs han välvilligt. Sedan han 1628 deltagit
i striderna i Preussen, befordrades han 1629
till generallöjtnant och erhöll, 14 nov. s. å.,
fullmakt som guvernör öfver Ingermanland. Hans
verksamhet kom dock ej att egnas åt denna aflägsna
provins’ förvaltning. 1630 öfvergick han med Gustaf
Adolf till Tyskland. Försommaren 1631 vistades
han i egenskap af svenskt sändebud i Berlin. Som
medelpunkt i de bömiske exsulanternas stämplingar
och intriger spelade han en ej obetydlig roll i
krigets hemliga diplomati: han bidrog verksamt till
Sachsens och Brandenburgs anslutning till Sverige,
anknöt förbindelser med Rákóczi och var framför allt
djupt inblandad i försöken att vinna Wallenstein;
diplomatisk begåfning torde han emellertid, öppen,
frispråkig och obetänksam, som han var, alldeles ha
saknat. Efter slaget vid Breitenfeld (1631) såg han
sin extrema politik i Böhmen motarbetad af Arnim och
var en af medspelarna vid det misslyckade försöket att
störta denne. Af Oxenstierna sändes han efter slaget
vid Lützen, hvari han sårades, som befälhafvare för
en svensk kår till Schlesien för att samverka med
och öfvervaka Arnim. Uppgången i förhandlingar med
Wallenstein, lät han, sedan Arnim dragit bort för
att skydda kurfurstendömet, 11 okt. (n. st.) 1633
öfverraska sig af Wallenstein vid Steinau, blef
i grund slagen och togs jämte sin närmaste man,
Duvall, till fånga. Ehuru kejsarhofvet med otålighet
väntade på att få göra upp sin räkning med den gamle
"rebellen", släppte Wallenstein den i hans planer
alltför djupt invigde T. utan ranson och fortsatte
alltjämt sina mystiska förhandlingar med honom. Sedan
dessa genom mordet i Eger (1634) fått ett brådt slut,
drog sig T. tillbaka till Sverige och bosatte sig
1636 hos sin sonhustru i sonsonens grefskap Pernau;
1635 naturaliserades han själf som svensk grefve. —
T. har i en försvarsskrift, som han utgaf i Stockholm
1636 med anledning af den deduktion, hvari Wienhofvet
sökte rättfärdiga mordet på Wallenstein, redogjort för
sitt oroliga lif och sin roll i tidens världsskakande
händelser. (Omtr. och kommenterad af H. Hallwich 1883
under titel: "Heinrich Matthias Thurn als zeuge im
process Wallenstein".) Tapper, ridderlig, impulsiv,
mer en känslans än den mognade eftertankens man,
var T. ingalunda en obetydlig människa, men hans
förmåga motsvarade långt ifrån de anspråk, som
i en stormig tid ställdes därpå. Jfr biografi af
H. Hallwich i "Allg. deutsche biographie", 39 (1895)
samt A. von Bodisco, "Graf Matthias von Thurn und
seine nachkommen" (i "Baltische monatsschrift", LXIX,
1910); T. är f. ö. oupphörligt nämnd i litteraturen
ang. Trettioåriga kriget, särskildt Wallensteinfrågan.

2. Frans Bernhard von T., den föregåendes son, f. 26
juli 1592, d. 14 okt. 1628 i Strasburg (Westpreussen),
utnämndes 1619 af bömiske konungen Fredrik af Pfalz
till öfverste och kämpade som sådan med största
utmärkelse i det olyckliga slaget på Hvita berget
(1620). Efter katastrofen yrkade han i krigsrådet
på, att Prag skulle försvaras, men öfverröstades;
det föll sedan på hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>