Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibell, Gustaf Vilhelm af - Tiber (it. Tevere, lat. Tiberis), mellersta Italiens hufvudflod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapten vid Jämtlands regementes artilleri. 1796
stiftade T. tillsammans med några liktänkande Svenska
krigsmannasällskapet (nuv. Krigsvetenskapsakademien),
hvars förste sekreterare han blef. 1798 gick han i
fransk tjänst som ingenjörkapten och tillhörde 1798—1801
franska armén i Italien, i hvars alla strider
han deltog. Därefter sändes han af Förste konsuln,
Bonaparte, som kommenderande generaladjutant och
chef för ingenjörkåren till Italienska republiken,
där på hans initiativ i Milano stiftades en
krigsakademi, hvars sekreterare han blef. Han steg
till brigadgeneral och återkallades 1803 till
fosterlandet, där han utnämndes till major och
konungens öfveradjutant samt strax därefter till
öfverstelöjtnant och generaladjutant ai flygeln med
placering i Krigskollegium, hvars led. han blef 1804
och vice ordf. 1805. T. utnämndes 1804 till öfverste
i armén och adlades 1805 med namnet af T. (han hette förut
Tibell). S. å. följde han konungen till Pommern och
blef chef för den nyinrättade Fältmätningskåren, sedan
1806 med titel generalkvartermästare samt 1808
generalmajor och tjänstförrättande generaladjutant för
armén och flottorna, i hvilken befattning han föreslog
konungen vissa åtgärder beträffande krigföringen,
som af denne icke antogos, hvarför han i mars 1809
nedlade sin befattning. 1811 utnämndes T. till
chef för den nyupprättade Ingenjörkåren, men miste
1812 helt plötsligt sina ämbeten. Orsaken därtill
var följande. På grund af sin gamla kärlek
till Frankrike misstänktes T. för att vilja arbeta
för dess intressen i Sverige, och i början af 1812
fick justitiekansleren befallning att lagföra
honom såsom den där lämnat franske ministern
Alquier svenska fästningsplaner och specialer samt
för honom berättat, att engelsmännen fått slå läger i
närheten af Karlshamn, att Sverige ej kunde försvara
sin själfständighet, utan skulle nödgas kasta sig
i armarna på Napoleon, m. m. Åtskilliga af dessa
anklagelser voro grundlösa, men D’Ohsson, svensk
chargé d’affaires i Paris, och Signeul, svensk
generalkonsul där, styrkte med ed, att T.
talat om det engelska lägret. I en afgifven
förklaring nekade T. till alla angifvelsernas
riktighet, men erkände, att han "ofta med oförsiktiga
och obehöriga reflexioner och yttranden om allmänna
ställningen förtjänt K. M:ts onåd". Rättegången
mot T., som under tiden mist sina ämbeten och
12 april—26 maj stått under bevakning i Hälsingborg,
inställdes, men T. måste förbinda sig att icke
visa sig i Stockholm eller på den ort, där konungen
eller kronprinsen hade sitt hofläger. 1814 fick han
upprättelse och inträdde i armén i sin förra tur.
Utom en mängd olika uppdrag, bl. a. som ständig
ordf. i Krigshofrätten (sedan 1820), ledde T., som
1824 utnämndes till generallöjtnant och president
i Krigskollegium, detta ämbetsverks verksamhet till
sin död. 1827 hade T. upphöjts i friherrligt stånd. Utom af
Krigsvet. akad. var T. led. af Vet. akad. (1805) och
hedersled. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1826). Genom
kraft, arbetsamhet, kunskaper och ett okufligt
verksamhetsbegär bröt sig T. själf sin ärofulla
bana. — Han riktade Krigsvet. akad:s handlingar
med många bidrag, skref bl. a. ett "Förslag till
reglemente för arméns generalstab" (1805). Särskildt
märkes hans Underd. embetsberättelse (för 1808—09)
i samma handlingar 1818—21 och det digra verket
Sammandrag af författningar rörande förvaltningen
vid krigsväsendet til lands (1822). — Hans döttrar,
halfsystrarna Mariana Vilhelmina (f. 23 juni 1814,
d. 25 aug. 1895 i Salem), och Charlotta Cecilia (f. 29
jan. 1820, d. 16 april 1901 i Stockholm), uppträdde
som författarinnor, den förra med en Beskrifning öfver
Uttringe och Rönninge från 1480 till 1870 (1875) m. m.,
den senare med religiösa berättelser.
C. O. N.
Tiber (it. Tevere, lat. Tiberis), mellersta Italiens
hufvudflod, har sina källor på östsluttningen af
Monte Fumajolo i Etruskiska Apenninerna, på gränsen
af prov. Arezzo, Firenze och Pesaro e Urbino, 30
km. s. ö. om Arnos källor, 1,167 m. ö. h. Den strömmar
under öfre hälften af sitt lopp mot s. och s. v. genom
prov. Perugia, vänder sig efter föreningen med Paglia
tvärt mot s. ö. och går en sträcka parallellt med
kusten, tills den åter vänder sig mot s. v., flyter
genom Romerska kampagnan och staden Rom (se kartorna
till art. Rom) samt faller i Tyrrhenska hafvet ut
omkr. 38 km. nedanför Rom genom två mynningar, som
omsluta Isola sacra ("heliga ön"). Floden utmynnade
urspr. där, hvarest Ostia ligger, men till följd
af upplandning har mynningen slutligen flyttat 6
km. sydligare. Nu är flodbädden mellan Ostia och
hafvet igengrundad. I sin öfre del strömmar T. med
snabbt lopp genom en vild klippdal, som endast
på få ställen vidgar sig till bredare slätter,
såsom vid Città di Castello och mellan Assisi och
Bevagna. I staden Rom har floden en bredd af omkr. 100
m. Nedanför staden är fallet ytterst obetydligt
(0,16 : 1000). Innan T. når hafvet, sänder den större
delen af sin vattenmassa genom den af kejsar Claudius
gräfda, af Trajanus återställda, 5 km. långa kanalen
(Fossa Trajani), som går förbi Fiumicino. T:s
mest betydande tillflöden äro fr. v. de förenade
Chiascio, Topino och Clituno, den från Hög-Apenninerna
kommande vattenrika Nera (och dess biflod Velino)
och, strax ofvanför Rom, Teverone (Anio), från Monti
Sabini. Största tillflödet fr. h. äro de förenade
Chiana och Paglia. Mindre, endast historiskt märkliga,
tillflöden äro Cremera (Fosso della Valchetta) och
Allia (Fosso di Marsigliana), båda fr. h. — T:s längd
är 393 km. och dess flodområde omkr. 17,730 kvkm. För
fartyg är den segelbar från Neras inflöde omkr. 100
km., för mindre farkoster 250 km. Vattenmängden,
som vid Rom är om sommaren 160 kbm., om vintern
i medeltal 280 kbm. i sekunden, är till följd af
stor nederbörd eller häftig snösmältning i bergen
underkastad plötsliga växlingar. Öfversvämningar ha
alltsedan forntiden varit en stående olycka för Rom,
som man förgäfves sökt afhjälpa. Vid den stora
floden i dec. 1870 steg vattnet i Rom till 16,3
m. höjd (normalståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
