Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tid. 2. Filos. - Tid. 3. Gramm. Se Tempus. - Tid. 4. Mek. - Tid. 5. Psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innebär succession, bestrider han skillnaden mellan
det förflutna och det närvarande. Det vi en gång
upplefvat ingår i vårt nuvarande lif ej blott som ett
"minne", utan som en fortvarande verklighet. Den
sanna verkligheten är icke ett evigt varande,
utan ett ständigt vardande. Endast vårt behof
af föreställningen om fasta utgångspunkter
för vårt handlande och vilseledande analogier
från förhållandena i rummet ha förledt oss till
konstruktionen af en oföränderlig verklighet. — Inom
den svenska filosofiska litteraturen har tidsproblemet
behandlats af R. Geijer, "H. Lotzes tankar om tid
och timlighet" (i Lunds univ:s årsskr. 1885—87),
P. Wikner, "Tidsexistensens apologi" (1888), och
L. H. Åberg, "Några ord om tiden ur psykologisk och
metafysisk synpunkt betraktad" (1890).
3. Gramm. Se Tempus.
4. Mek. Geometrien, rummets vetenskap, läran
om kropparnas figurer och ömsesidiga lägen, hvilar
hufvudsakligen på begreppet längd (det rätliniga
afståndet mellan två punkter); och om den utföres
medelst matematiska formler, kunna alla
dess begrepp uttryckas med ett grundbegrepp,
nämligen just längden (l), i det att t. ex.
en yta betraktas som en längd multiplicerad med sig
själf, eller, som man säger, har dimensionen l², och en
rymd har dimensionen l³. Tar man nu rörelsen i
rummet i betraktande, uppstår den vetenskap, som
kallas kinematik (se d. o.). Utom grunddimensionen
längd behöfves för denna vetenskap grundbegreppet
(grunddimensionen) tid (t), men alla öfriga
begrepp inom den geometriska rörelseläran kunna
matematiskt uttryckas med längd och tid. Sålunda är
hastighet ingenting annat än en längd tillryggalagd
på tidsenheten, eller en längd (l) dividerad
med motsvarande tid (t); dess dimension är l / t.
Likaså har accelerationen dimensionen l / t².
— Öfvergår man nu till dynamiken, som
betraktar icke endast rörelsen, utan äfven dess orsak,
och såsom sådan anser en attraherande verkan hos
hvad man kallar kropparnas massa, eller den mängd
materie, som finnes inom kroppens rum, så har man,
för att matematiskt kunna behandla denna vetenskap,
att till längd och tid lägga ännu en grundegenskap hos
tingen, den att de ha massa, och man inför sålunda
i mekaniken en ny grunddimension, massan (m). Men
därefter kunna äfven alla matematiskt fixerbara
begrepp, som förekomma i mekaniken och fysiken,
uttryckas i dessa tre: längd, tid och massa (l, t, m).
Sålunda är exempelvis kraft ingenting annat än
acceleration multiplicerad med massa; den har
dimensionen ml / t².
Sammalunda kunna dimensionerna
för de flesta fysiska begrepp, t. ex. arbete,
energi, potential, värmekvantitet, lefvande kraft,
strömstyrka (elektrisk) o. s. v., uttryckas medelst l,
t och m. Enheterna för alla dessa olika kvantiteter
kunna uttryckas med enheterna i längd, tid och
massa. Med anledning häraf säges en storhet, som
numeriskt uttryckes i dessa enheter, vara angifven i
det s. k. c. g. s.-systemet, emedan man inom fysiken
valt till enheter för längder en centimeter
(c), för massor ett gram (g) och för tider en
(medeltids)sekund (s).
5. Psyk. Vi upplefva tiden i vår omedelbara inre
erfarenhet genom de kontinuerliga förändringar,
som vårt medvetenhetsinnehåll ständigt
undergår. Utgångspunkten för tidsuppfattningen är
nuet, det närvarande, hvilket icke är en tidpunkt
utan utsträckning, utan en längre eller kortare tid
alltefter uppmärksamhetens omfång. Nuet omfattar så
mycket, som af vårt medvetande omedelbart sammanfattas
till enhet; detta är stundom mer, stundom mindre,
men alltid finnes inom detsamma något föregående
och något efterföljande, och det är öfvergången
mellan dem, som utgör tidsförloppet. Om vi icke inom
det närvarande erfore denna öfvergång, skulle vi
icke kunna förbinda någon betydelse med uttrycket
"tid". På grundval däremot af denna omedelbara
tidserfarenhet uppstår hos oss tidsföreställningen
och utsträckes ock genom analogi till det förflutna,
som fattas af minnet, och framtiden, som är till
i fantasien. Gränsen mellan dessa utgöres af det
närvarande, hvilket ständigt förskjutes, så att hvad,
som nyss var närvarande, blir något förflutet och det
förut framtida blir närvarande. Inom tidsförloppet
ordna vi företeelserna antingen som samtida eller
efter hvarandra följande. Redan vid bildandet af
föreställningen om de tre nämnda tidsstadierna
och vid ordnandet af företeelserna inom dem torde
analogier från rummet tagas till hjälp, i det att
man t. ex. tänker sig tiden under bilden af en
linje, vare sig rät eller böjd på ett eller annat
sätt. Ännu oumbärligare bli sådana rumssymboler vid
bedömandet af längre tidsafstånd och vid tidräkning
(se Kronologi). Den verkliga tiden är alltid en
af företeelser fylld form. Endast i abstraktionen
bilda vi begreppet tid och föreställa oss en tom
tid. Vid bedömandet af afstånd i tiden (tidslängder)
öfverskattas i allmänhet små afstånd och underskattas
stora. En tid, fylld af ett rikt och känslobetonadt
erfarenhetsinnehåll, förefaller kort, medan den
pågår, men efteråt lång i jämförelse med samma
tid med fattigare innehåll. — Till förklaring
af tidsmedvetandet ha olika teorier uppställts,
dels genetiska l. empiriska, dels en nativistisk
teori. Enligt de förra är tidsuppfattningen resultatet
af en psykisk syntes af vissa temporaltecken, som hvar
för sig ej ha tidlig karaktär, vare sig att dessa
utgöras af de successivt allt mer otydliga minnena
af det upplefda (Lipps), af spänningssensationer vid
muskelkontraktioner (Münsterberg) eller af periodiskt
växlande känslor af förväntan och uppfyllelse
(Wundt). Enligt den nativistiska teorien är tiden
föremål för en lika direkt erfarenhet som ton eller
färg (Witasek m. fl.). I hvilketdera fallet som
helst är det oegentligt att tala om ett särskildt
"tidssinne", då tidsbestämdheten är en kvalitet,
som är bunden vid de egentliga sinnenas sensationer
liksom vid alla våra öfriga medvetenhetsfunktioner,
men icke motsvaras af något särskildt sinnesorgan. —
Inom den experimentella psykologien ha mångsidiga
och omständliga undersökningar gjorts rörande lägsta
gränsen för uppfattningen af en tidslängd och den
högsta gränsen för en tidslängd, som kan sammanfattas
som det närvarande ("presenstiden",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
