Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1789—93 utgåfvos omkr. 750 franska tidningar:
"Moniteur" (1789 ff.), Mirabeaus "Courrier de
Provence" (s. å.), "Journal des débats" (s. å.),
Marats "Ami du peuple", Brissots "Patriote
français", Héberts "Pére Duchesne", Desmoulins
"Le vieux cordelier" m. fl., af hvilka endast ett
fåtal öfverlefde girondens fall; i dessa små blad
voro nyheterna inga eller högst få, och innehållet
utgjordes af politiska ledare, i hvilka de olika
partigruppernas chefer framlade sina program. Sedan
dess har despotiskt trycktvång omväxlat med obunden
frihet. Napoleon nedbragte som Förste konsul med
ens antalet Paristidningar till 13 genom att indraga
73 och som kejsare tillstadde han efter 1811 endast
4 samt införde en bister censur. Litteratörerna
fingo inskränka sig till att skrifva öfver teater
och litteratur, men vunno färdighet i att göra
förtäckta anspelningar på politiken. Föga bättre
blef tillståndet under restaurationen; bestämmelser
om censur, stämpelskatt, privilegier o. s. v. voro
hindersamma och betungande. Det mest frejdade
publicistnamnet från den tiden är Chateaubriand,
som jämte Guizot skref i "Journal des débats". Ett
slag var "Le constitutionnel" (1815) landets
spriddaste tidning med 23,000 prenumeranter. 1830
års strider framkallade bl. a. Thiers, A. Carrel
("Le national") och Lamennais ("L’avenir") på
arenan. En omhvälfning i pressens existensvilkor
åvägabragtes 1836 af A. Dutacq ("Le siècle") och
E. de Girardin ("La presse"), som revolutionerade
det franska tidningsväsendet i demokratisk anda, då
prenumerationspriset nedsattes med hälften och den
sålunda uppkomna förlusten rikligt ersattes genom
annonsintäkter samt den flerdubblade spridning,
som prisbilligheten och ej minst romanföljetongens
införande åstadkommo. På detta sätt vardt det möjligt
för tidningsegaren att samla rikedom och äfven göra
skriftställarna rika. Andra märkliga tidningar voro
"Le globe", organ först för romantikerna, sedan för
saint-simonisterna, "L’univers" (ultramontant)
och bulevardbladet "Les guêpes". Vid denna tid
uppsattes också de stora politiska skämtbladen,
"Le charivari" (1832 ff.), "La caricature" m. fl.,
som med litografiens hjälp mångfaldigade Daumiers
och andra elaka teckningar. 1830- och 1840-talen voro
ett skede, då pressen dominerade; tidningarna vuxo i
storlek, inflytande och upplagor, drogo till sig stora
talanger, men korrumperades; Balzac har i "Illusions
perdues" gett en hemsk skildring af utpressningen inom
journalistiken. Under revolutionen 1848 uppträdde 400
tidningar, de flesta ultrademokratiska. Cavaignac och
Louis Napoléon som republikens president undertryckte
flertalet af dem. Den senare förordnade, att hvarje
artikel skulle undertecknas med sin författares
namn (den s. k. Loi Tingny). Det andra kejsardömet
beredde åt pressen mycket ogynnsamma villkor, och
afsättningssiffrorna sjönko under 1850-talet. "Siècle"
var länge den enda tidning, hvars färg hade en
republikansk antydning. Ett veckoblad, "Le Figaro",
som uppsattes 1854 af den skicklige Villemessant,
vardt snart populärt genom sin mondäna, pikanta
ton; det var opolitiskt till 1866, då det vardt
dagligt. 1861 uppstod den solida "Le temps". 1863
började "Le petit journal", uppsatt af bankiren
M. Millaud, utkomma till ett pris af fem centimes numret;
genom rafflande notiser och spännande följetong vardt
detta billighetsblad mycket snart oerhördt spridt
(650,000 ex. 1878) och fick många efterföljare. Men
den i maj 1868 utfärdade liberala tryckfrihetslagen
vardt en af signalerna till kejsardömets fall. Då
detta timade, afskaffades i sept. 1870 den 1814
införda tidningsskatten, men den republikanska
regeringen såg sig snart föranlåten att för någon
tid lägga ganska hårda tyglar på pressen. Mellan
1880 och 1900 egde ånyo en rask utveckling rum;
antalet tidningar fördubblades, och deras spridning
steg afsevärdt. En hel del journalistiska nyheter
infördes från Amerika, bl. a. intervjun. De
franska tidningarna äro jämförelsevis mycket små
till sitt omfång; de ha föga annonser — men draga
sina kanske största inkomster af att ta betalt för
textartiklar, börsnotiser, recensioner o. d., hvilket
förklarar sådana ohyggliga korruptionsskandaler som
Panamaaffären — och endast obetydligt med faktiska
meddelanden i olika ämnen och från hela världen;
fransmannen intresserar sig blott för det franska,
parisaren för det parisiska. Talrika äro däremot sedan
femtio år tillbaka de rent personliga tidningarna,
som endast äro till för en enda persons åsikter och
uttalanden, såsom Gambettas "République française",
Cassagnacs "L’autorité", Jaurés’ "L’humanité" (numera
det socialistiska partiets officiella organ) eller
Henri Rocheforts "L’intransigeant" och Clemenceaus
"L’aurore", "L’homme libre" och "L’homme enchaîné"
m. fl. blad. Tidningen som agitationsmedel för en
person, ett parti, ett företag eller privatintresse är
i Paris en mer utpräglad typ än annorstädes. — 1907
utgåfvos i Frankrike 8,548 tidningar och tidskrifter,
däraf i Paris 3,218 — politiska paristidningar voro
167 — och på landsbygden 5,067 samt i kolonierna
263. Landsortspressen har tilltagit betydligt i både
inflytande och omfattning och på många håll afskuddat
sig det tidigare beroendet af huvudstadspressen. Bland
viktigare landsortsblad må nämnas "La gironde"
och "La petite gironde" i Bordeaux, "La dépêche"
i Toulouse, "République lyonnais", "Le journal de
Rouen", "L’écho du nord" i Lille, "Le journal du
Havre", "Le petit marseillais" och "Le sémaphore"
i Marseille och "Le phare de la Loire" i Nantes. I
parispressen ha förändringarna varit stora under
de sista årtiondena. "Le petit journal" fick en
mängd medtäflare: "La petite presse", "Le petit
national", "Le petit parisien", "Le jour", "Le
journal" (1892); som boulevardtidningar ha framträdt
"Le gaulois", "Gil Blas", "Événement", "Excelsior"
m. fl., som speciella nyhetstidningar (fr. journal
d’informations) åter "Le matin" (1884 ff.), "L’éclair"
och "L’écho de Paris", "L’œuvre" m. fl., och de täta
växlingarna inom politiken ha affödt täta växlingar
inom tidningsvärlden. Den äldre skolan af tidningsmän
klagar öfver, att amerikanismen, reportaget, dödat
den gamla litterära franska journalistiken, men icke
dess mindre torde man i Frankrike alltjämt mer än
annorstädes ha och vilja ha en litterär, ja retorisk
tidningsstil.
De illustrerade veckotidningarna ha ända sedan
1830-talet varit många och på höjden af den samtida
tekniken. Nämnvärda äro "Magazin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
