Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tionde, en urgammal, i de flesta länder förekommande
afgift af urproduktionen och särskildt af jordbruket
samt dess binäringar, hvilken utgått med en viss del
– vanligen, men ej alltid, en tiondel – af den råa
afkastningen. Grunden till, att nämnda afgift utgått
med tiondelen, var antagligen den redan i den grå
forntiden rådande symboliska betydelsen hos talet 10
(se Talsymbolik). Tionden gafs i forntiden
dels åt konungen (staten), dels åt någon gudomlighet
och nyttjades i senare fallet till det prästerskaps
bästa, som tjänade guden. Tionde af det förra slaget
förekom i äldsta tider i Kina, Indien, Babylonien,
Persien, Egypten, hebréernas land (jfr 1 Sam. 8:15,
17), Grekland och Romerska riket. På sistnämnda ställe
var tionden (lat. decima) ett slags afrad, som ålades
de besegrade folken, emedan de eröfrade länderna
betraktades som statsegendom (ager publicus). Den
världsliga tionden utvecklade sig ur tionde i
religiös mening, och den senare har säkerligen sin
rot i den föreställningen, att man genom att lämna en
tiondel åt Gud, som ju är den gode gifvaren eller
mäktige egaren af allt, hvad människan besitter,
visar sin tacksamhet och helgar honom det öfriga
samt sålunda gör sig värd att njuta detsamma. Bruket
att egna gudarna tionden var allmänt i forntiden
och utöfvades dels å statens vägnar, t. ex. då
tiondelen af krigsbytet lämnades, dels af enskilda. Af
särskildt intresse är historien om bruket af tionde
hos judarna. Redan Abraham gaf Melchisedek som den
högstes präst "tionde af allt" (1 Mos. 14: 20), och
sedermera omtalas tionde på flera ställen i gamla
testamentet. I 3 Mos. (Leviticus) 27: 30–33 och 4
Mos. (Numeri) 18: 21–32 bestämmes, att Jehova tillhör
tiondelen af den tröskade säden och af trädfrukten
(olja och vin) samt af nötboskap, får och getter;
vidare att tionden tillfaller leviterna – hvilka
bestredo tempeltjänsten – som en ersättning för,
att de icke som de öfriga stammarna fått någon andel
af landet, samt att leviterna skola lämna tiondelen
af dem tillfallen tionde åt Aronsprästerna. Enligt 5
Mos. (Deuteronomion) 12, 14, 26 utgår däremot ej någon
tionde af boskap, och ang. säd- och frukttionden
säges, att den skall vid festlig måltid i Jerusalem
förtäras af den tiondeskyldige och hans familj samt
leviten i hemorten. Praxis tyckes ha varit den, att
endast vegetabilisk tionde utgått, åtminstone efter
exilen, då tionden, äfvenledes i öfverensstämmelse
med Deuteronomions stadgande, fördes till Jerusalem,
men där, såsom å andra sidan Leviticus bjöd, användes
till deras underhåll, som skötte tempeltjänsten. I
skrifter, som angå den efterbibliska, nytestamentliga
tiden, talas ej om tionde af boskap, endast om
vegetabilisk tionde. Den senare kunde på vissa villkor
lösas med penningar. Judarna voro i allmänhet, såsom
det framgår af flera ställen i skriften, ganska tröga
att utgöra sin tionde, men fariséerna höllo strängt på
uppfyllandet af föreskrifterna därom. Från synagogan
gick tiondeprestationen öfver till den kristna kyrkan,
där man betraktade den som en alla kristna åliggande
religiös plikt. Krafvet på tionde godkändes dock till
en början ej allmänt, och den utgick länge endast
på frivillighetens väg. Men det andra konsiliet i
Mâcon (585) belade den, som undandrog sig tionde,
med kyrkans bann, och de
frankiske härskarna inskärpte i bref och kapitularer
skyldigheten att utgöra tionde. Kejsar Ludvig den
fromme hotade i andra årtiondet af 800-talet den
tredskande med konungsbann (böter af 60 solidi). Sedan
den tiden blef tionden allmän i Frankrike och
Tyskland samt infördes i andra länder samtidigt med
kristendomen, ofta dock först efter svår strid. I
nyare tider uppstod emellertid stor motvilja mot
tiondeskyldigheten dels af nationalekonomiska skäl,
dels af kyrkofientlighet. I Frankrike upphäfdes
tiondeafgifterna under revolutionen (1789), och
utvecklingen har efter hand medfört, att i flertalet
länder tionden afskrifvits, aflösts eller åtminstone
omsatts i fasta prestationer.
I Sverige förskrifver sig tionden egentligen från
1164, ehuruväl den omtalas ännu tidigare. Den var
af ålder en afgift till kyrkans och de andliges
behof samt utgjordes af de vanliga sädesslagen,
lin, hampa, humle, kreatur, fisk och jaktens
produkter. Därjämte förekom till 1527 äfven i
vissa trakter s. k. hufvudtionde, en tiondeafgift
af arffallet lösörebo, som i motsats till
den vanliga tionden utgick ej af afkastningen,
utan af kapitalet. I gamla Sverige var tionden af
ålder delad i fyra delar, så att 1/3 af sädestionden
och hela den öfriga tionden tillföllo sockenprästen
och 2/3 af sädestionden fördelades mellan biskopen,
kyrkan och de fattige. Vid Gustaf Vasas reduktion
fick sockenprästen behålla sin andel af tionden,
den s. k. tertialtionden. Öfriga 2/3 af sädestionden
indrogos däremot till kronan under benämningen
kronotionde. I de eröfrade landskapen var fördelningen
en annan. På Gottland, där tionden urspr. varit
delad lika mellan prästerskapet och kyrkan, anslogs
den i dess helhet åt prästerskapet. I Jämtland och
Härjedalen utgick kronotionden med dels 1/2, dels
1/3 af tionden; återstoden tillföll prästerskapet. I
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län samt vissa
delar af Älfsborgs län, där sädestionden varit delad
lika mellan prästen, kyrkan och biskopen och vid
reformationen kronan tillerkänts endast den tredjedel
biskopen förut uppburit, utgjorde kronotionden
endast 1/3 af tionden, hvaremot 1/3 bibehållits för
prästen samt 1/3 antingen omedelbart bibehållits åt
kyrkorna eller anvisats åt enskilda mot skyldighet
att underhålla kyrkan. Den kronan förbehållna delen
(kronotionden; se d. o.), som tidigare utgått efter
räkning på marken, blef efter hand bestämd till fixt
belopp och sammanfördes sedan för hvarje fastighet i
jordeboken med räntan till en summa under benämningen
grundskatt, som därefter successivt afskrifvits 1885
–1903. – Den i Skåne m. fl. landskap utgående
kyrkotionden (se d. o.) har likaledes enligt
k. förordn. 14 okt. 1898 fr. o. m. 1900 upphört att
utgå, dock med undantag för kyrkotionde, som åtföljer
patronatsrättighet mot skyldighet att underhålla
kyrka, om hvilken stadgats, att den må, vid den tid
och under de villkor K. M:t finner godt bestämma,
upphöra att erläggas af de tiondeskyldige. – Den åt
prästerskapet förbehållna tionden, prästtionden l.
tertialtionden (af lat. tertia, näml. pars,
en tredjedel), skulle utgå af de vanliga sädesslagen
(skafttionde), ärter och bönor inberäknade, af humle,
hampa, lin, rofvor och kål (alltsammans äfven kalladt
åkertionde), af kreatursafveln (kvicktionde;
af fsv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
