Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjechiska litteraturen - Tjechiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
181 Tjechiska språket 182
nom tidskr. ”Česky lid”, redigerad af Niederle
och Čeněk Zibrt (f. 1864), hvilken
sistnämnde utger en monumental ”Bibliografie ceské
historie” (efter 1900). Om det tjechiska
tidningsväsendet se Tidning, sp. 1299. – De
förnämsta tjechiska litteraturhistorierna äro: J.
Vlček, ”Dějiny českě literatury” (påbörjad
1897), V. Flajšhans, ”Pisemnictvi” (1901)
och ”Literatura české XlX-ého stoleti” (3 dlr,
1901–07). På franska utgaf L. Leger ”La
renaissance tchèque au XIX siècle” (1911) och H.
Jelinek ”La littérature tchèque contemporaine”
(1912), på eng. Francis Lützow ”A
history of bohemian literature” (1899) och på ty.
Jakubec-Novák den förträffliga ”Geschichte
der čechischen Hteratur” (2:a uppl. 1913). – En
omfattande tjechisk antologi är den af föreningen
”Máj” i Prag utgifna ”Česká poesie XIX věku”
(5 dlr, 1897–99) och på ty. E. Alberts ”Poesie
aus Böhmen” (4 dlr, 1893–95). På sv. har A.
Jensen utgett ”Ur Böhmens moderna diktning”
(1894) och ”Ur slavernas diktvärld” (1896).
A–d J.
Tjechiska språket (Tjecho-slovakiska språket) tillhör den västra
gruppen af den från det indoeuropeiska urspråket
härstammande slaviska språkfamiljen. Det talas inom
större delen af Böhmen och Mähren, inom obetydliga
områden af Nedre Österrike och Schlesien (äfven i
dess preussiska del) samt af rätt många emigranter
i Amerika (se T j e c h e r). Särskildt starkt har
det tjechiska befolkningselementet varit i staden
Wien. Före Världskriget voro där flera tjecher
bosatta än t. o. m. i Böhmens hufvudstad Prag. I
Mähren öfvergår tjechiska dialekten oförmärkt i den
i norra Ungern hemmahörande slovakiska, som bildat
eget skriftspråk, men står tjechiskan ytterst
nära. Tjecho-slovakiskt tungomål talas af nära
10 mill. människor, af hvilka slovakerna utgöra
något mer än en fjärdedel. Tjecho-slovakiskan
har liksom öfriga västslaviska språk bevarat d
och t före l, t. ex. tjech. mydlo = ry. mylo,
tjech. pletl = ry. pVol, samt ej palataliseradt k
och g i förbindelserna lev, gv före é uppkommet af
urslavisk hård diftong (oi, ät), t. ex. tjech. kvél
= ry. cvét, tjech. hvézda = ry. zvézdä. Likaledes
inskjutes ej l mellan labial och följande j-haltig
vokal, t. ex. tjech. zemé = ry. zemVå. Urspr,
tj och dj ha utvecklats till c ( = ts) och dz,
hvarur tjech. z, det senare skiljer tjechiskan från
slovakiskan och polskan, där urspr, dj representeras
af dz, t. ex. tjech. meze = po. miedza = ry. mezd
(af urslav. *medjä), tjech. svice = po. swieca ==
ry. svccå (af urslav. *scétiä). Skarpast skiljes
tjecho-slova-kiskan från polskan genom följande
karakteristika. Den urslaviska fria betoningen har i
tjecho-slovakiskan (liksom i serbiskan) förändrats
till konstant accentuering af första stafvelsen
(i polskan faller däremot betoningen så godt som
uteslutande på ordets näst sista stafvelse). Den
urslaviska vokalismens kvantitetsskillnad uppehälles
liksom i den serbo-slovenska språkgruppen delvis, dock
så, att serbiskan och slovenskan bevarat kvantiteten
hos långa tonstafvelser af en viss urslavisk
intonationsart (betoningskvalitet), tjechiskan (och i
långt ringare utsträckning slovakiskan) har bibehållit
kvantiteten hos långa urslaviska tonstafvelser af
motsatt intonationsart, t. ex. tjech. malö (ut-
taladt mala) = serb. malö (utt. mala) etc. vid
urslavisk a k u tbetoning (motsvarighet i litauiskan
"stötton"), men tjech. dub (med kort u) = serb. dub
(med långt u) etc. vid urslavisk cirkumflex-betoning
(motsvarighet i litauiskan "släpton"). Till skillnad
från polskan och sorbiskan, som reflektera urslav,
inljudande or, öl före konsonant med ro, to har
tjecho-slovakiskan i likhet med syd-slaviskan
utvecklat dessa förbindelser till ra, la,
t. ex. tjech. hrad = po. grod = ry. görod (af
urslav. *gordo-, jfr fornisl. garftr), tjech. Jilas =
po. glos = ry. gölos (af urslav. * gol so-). N a s a
1-vokalerna ha i tjecho-slovakiskan - liksom i alla
nu lefvande slaviska språk utom polskan - öfvergått
till onasalerade vokalljud, t. ex. tjech. dub
- po. d f ib (af urslav. *dobo- <C *dombo-),
tjech. maso = po. mieso (af urslav. *meso-<<
*memso-). Däremot ha de urspråkliga s o n a
n-tiska likvidorna (r, l i stafvelsebildande
funktion) bevarats, t. ex. tjech. krk - po. kark
(jfr fornind. frrkätam), tjech. vik = po. wilk (jfr
fornind. vrkah), förekomsten af detta sonantiska l är
ett karaktäristikum, som inom den nutida slå-viskan
tillkommer blott tjecho-slovakiskan (i slovakiskan
förekommer t. o. m. kvantitetsskillnader vid detta
ljud), sonantiskt r af urspråkligt ursprung påträffas
äfven i den serbo-slovenska språkgruppen. I likhet
med den närstående öfver-sorbiskan och den något
aflägsnare lillryskan har slutligen tjecho-slovakiskan
förvandlatgtill h, t. ex. tjech. höst = po. gosé,
tjech. hlas = po. glos etc. En obetydlig skillnad
från polskan (i viss mån en likhet) består däri,
att i tjechiskan (men ej i slovakiskan) muljeradt r
öfvergått till r, en förening af r med ett frikativt
element (jfr Broch, "Slavische phonetik" S 35),
i det högpolska uttalet af det motsvarande rz har
däremot r-momentet helt försvunnit. Från slovakiskan
skiljer sig tjechiskan särskildt genom två omljud:
vokalen u öfvergår efter mjuk konsonant till i,
t. ex. tjech. lid - slovak, lud (gammaltjech. Vud)
och vokalen a (äfven den ur nasal vokal uppkommen)
öfvergår efter föregående palatalljud under vissa
betingelser (jfr härom senast Smetånka i en afh. 1912,
refererad i "Indogermanisches jahrbuch" I, 1913)
till é (e), t. ex. boufe = ry. "bur1 a. Genom förlust
af äldre vokallängd närmar sig slovakiskan gradvis
den angränsande polskan. Den urslaviska halfvokalen
#, som i tjech. reflekteras af e, har dialektiskt i
slovakiskan öfvergått till o (liksom i den angränsande
ryska språkgruppen).
I fråga om formläran uppvisar tjecho-slovakiskan
större konservatism inom konjugationen än inom
deklinationen. Det är endast obetydligt af
urslaviskans verbalformer, som gått förloradt
U. ex. particip presens passivum). Inom deklinationen
märkes förlust af det äldre språkets dualformer
samt en stark ombildande inverkan från de urspr.
u-stammarnas paradigm på o-stamsböjningen. Vissa
för tjechiskan karakteristiska ålderdomliga drag
finnas dock, t. ex. bevarandet af ändelsen -y i
instrumentalis pluralis. Inom konjugationen har liksom
i öfriga västslaviska språk samt i sydslaviskan
den ursprungligen blott i ett fåtal urslaviska verb
hemmahörande ändeisen -m för l:a pers. sing. presens
(fornslav. damƀ: grek. διδωμι) på
analogisk väg starkt utbredt sig, t. ex. tjech.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
