Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe / 239-240 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobak

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spiralställda, stora, äggrundt eller aflångt lansettlika,
spetsiga blad, som äro oskaftade (de mindre dock med
skaftlikt afsmalnande bas). Blomkronan är rosenröd,
trattlik, med något vidgadt svalg och spetsiga
brämflikar. Flera varieteter finnas af denna art, som
lämnar det mesta af den från Nord-Amerika kommande
tobaken och är den i Sverige allmännast odlade. 2)
Marylandstobak, N. tabacum var. macrophylla, har
fått namnet makrophylla (af grek. makro’s, lång, och
fy’llon, blad) af de särdeles stora och breda bladen,
hvilkas sidonerver utgå från medelnerven i större
vinklar än hos hufvudarten, som den f. ö. mycket
liknar. Blomställningen är tät och sammandragen
(hos virginiatobaken däremot utbredd).

Fig. 2. 1 blommande gren af bondtobak (Nicotiana rustica), 2 blomma, längsskuren, 3 kapsel, som öppnat sig, 4 blomma af virginiatobak.

3) Bondtobak, N. rustica (fig. 2: 1–3), blir knappt 1
m. hög, är mindre klibbhårig samt har trind stjälk,
skaftade, äggrunda till aflånga, trubbiga blad,
korta trubbiga foderflikar och bägarlika, gulgröna
blomkronor med trubbiga brämflikar. Bondtobaken växer
hastigare och mognar tidigare samt är mera härdig än
virginiatobaken, men odlas dock ej numera i Sverige
i någon nämnvärd mängd. Den uppges vara den art,
som lämnar den mycket prisade turkiska tobaken. 4)
N. persica ger den högt värderade tobaken från
Schiras. 5) N. repanda, inhemsk på Cuba, nyttjas
till s. k. små havanna-cigarrer. – De viktigaste
handelssorterna äro följande. A) Sydamerikansk tobak:
varinas (varinas-knaster), från distrikten Varinas,
Merida m. fl. i Venezuela (piptobak), columbia
från Colombia och angränsande länder (cigarrtobak),
brasiliansk tobak, hvaraf St. Felix anses vara den
bästa (de bättre bladen till cigarrer, de sämre till
snus och tuggtobak). B) Nordamerikansk tobak:
marylandstobak (piptobak), virginiatobak (till snus och
tuggtobak), kentucky (alla tobaksfabrikat), seedleaf
från Pennsylvania, Connecticut och Ohio (cigarrtobak),
florida (d:o). C) Västindisk
tobak: havanna, från norra delen af Cuba (särskildt
distriktet Vuelta Abajo v. om Habana), cuba, från öns
sydöstra del, domingo, från ön S. Domingo, portorico
(näst varinas den bästa piptobaken). D) Asiatisk
tobak: manila, från Filippinerna (cigarrtobak),
java (cigarr- och piptobak), turkisk (syrisk)
(cigarrettobak). E) Europeisk tobak: holländsk,
tysk, ungersk (bäst omkring Debreczen) och tobak
från Balkanländerna.

Amerika (i synnerhet staterna Virginia och Maryland)
och Västindien (i synnerhet ön Cuba) lämna både den
mesta och den bästa tobaken. I Europa odlas tobak
förnämligast i närheten af större städer, där god
tillgång på gödselmedel finnes. Den fordrar nämligen
mycket näringsrik och väl upparbetad jord. Jordmån
och klimat inverka i hög grad på dess arom och
halt af nikotin samt godhet i öfrigt. Bäst trifvas
tobaksarterna inom de tropiska och subtropiska
jordbältena, från 15° till 35° från ekvatorn. I
dessa trakter kan man flerstädes skörda tobak af
finaste beskaffenhet, utan att man behöft använda
gödsling. Tobaksodlingen kan nog äfven i nordliga
länder (t. ex. Sverige) vara lönande, men kräfver där
vida större omsorg och påpasslighet. Om sjukdom på
tobak se Mosaiksjuka. – Odlingen af tobak tillgår på
följande sätt. Väl moget frö utsås i bänk med fin och
god jord, i lagom tid (om det gäller odling i ett land
med kallare klimat), så att man har tillräckligt stora
plantor färdiga till utsättning å fritt land, när man
kan antaga, att frostnätterna ha upphört. Plantorna
sättas då på uppkörda drillar i förband med 50
cm. mellanrum samt vattnas grundligt. Finaste tobak,
användbar till rökning, erhålles, om jorden får
öfvervägande vegetabilisk gödning, t. ex. af multnade
tobaksstjälkar, löfkomposter o. d. Af animalisk
gödning anses brunnen kospillning vara bättre än
gödsel af andra djur. Dock används väl mest brunnen
hästgödsel till gödning af tobaksfälten, hvilka om
möjligt böra ha varmt och skyddadt läge. När tobaken
kommit i växt, företagas kupning och rensning af
fältet. När blomknoppar börja visa sig, afnypas
dessa, för att bladen måtte få så mycken näring som
möjligt för att uppnå tillbörlig storlek, utom på de
stånd, som skola lämna frö. Ungefär samtidigt börjar
skörden af tobaksbladen. Först afskäras de nedersta,
ofta med sand- och jordpartiklar förorenade bladen
och läggas särskildt (s. k. "sandgods"); de öfriga
bladen ("storgodset") afplockas ("brytas") senare och
läggas tillsammans i mindre högar, tills de "slagit
sig", då de införas i tobaksladorna. Dessa äro långa
brädskjul, vanligen byggda på eller vid tobaksfältet
och försedda med en mängd luckor, hvilka öppnas eller
stängas alltefter vindriktningen och luftningens
behof. Här trädas bladen på smala käppar eller spröt
och upphängas i täta rader. Under torkningen undergå
de ett slags jäsning, hvarigenom deras färg från
gulgrön öfvergår till mer eller mindre mörkt brun och
en stark, döfvande tobakslukt framträder. De sålunda
omsider till bearbetning färdiga bladen försäljas
sedan till tobaksfabrikerna, där de förarbetas på
olika sätt till rökning, snusning och tuggning. Man
röker tobak, mer eller mindre fint sönderskuren,
antingen i olika slags pipor (se Tobakspipor) eller
hoprullad inom tunt och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>