Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tonalepasset - Tonalit - Tonalitet - Tonande språkljud - Tonart - Tonartsförteckning - Tonbad - Tonbildning - Tonbridge - Tondern - Tondeur, alexander - Tondiktare - Tondo - Tondrakier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lan Etschs biflod Nonsbach (Noce) och
den helt italienska Oglio samt förenar den
östliga Sulzbergerdalen (Val di Sole) med den
sydvästligt förlöpande, af Oglio genomflutna Val
Camonica. Passhöjden är 1,884 m. 1799 och 1809 samt
1848 och 1866 var passet skådeplats för häftiga
strider, under de två förstnämnda åren mellan
tyrolare och fransmän samt under de båda sistnämnda
mellan tyrolare och italienska friskaror. Det
har sedan af österrikarna skyddats och spärrats
genom befästningsanläggningar. Under Världskriget
egde gång på gång strider rum mellan österrikare
och italienare i T. och dess omgifningar från 15
aug. 1915, då italienska anfall tillbakavisades.
(H. W-k. L. W:sonM.)
Tonalit, petrogr., en bergart, bestående af andesin,
mörkgrönt eller svart hornblände, kvarts och
brun glimmer, som i typisk utbildning förekommer
i Adamello (se d. o.). Bergarten har granitisk
struktur och står i systematiskt afseende mellan
kvartsdioriterna och kvartsglimmerdioriterna.
Hj. SJ.
Tonalitet (fr. tonalité), mus., en tonföljds egenskap
att referera sig till en ton såsom hufvudton och
till treklangen på denna såsom harmonisk medelpunkt
(se Tonika 2) Vid modulation till annan tonart
ändras tonaliteten, men återgår dock i regel till
den ursprungliga, såsom den för hela tonstycket
bestämmande. Å andra sidan behöfver icke ett
tillfälligt anslående af "skalfrämmande" toner betyda
någon verklig modulation l. tonalitetsväxling. Om
man anslår efter hvarandra treklangerna på c, ass,
c, e och c, så har man icke aflägsnat sig från
tonaliteten på c, oaktadt äfven toner kommit med (ass,
ess, giss), som ej tillhöra c-durskalan. Detta beror
på att c-klangen är omedelbart besläktad med sina
tersklanger (se Tonförvantskap). För att en klang
skall göra sig gällande som tonisk, fordras, att den
antingen direkt ansattes eller ofta upprepas eller
bredt utlägges, eller ock, på indirekt väg, att man
gör slutfall till densamma pch fastställer den genom
att omge den med dess dominantklanger. Tonalitetens
begrepp framställdes tidigast af Kameau, som benämnde
det "centre harmonique" i sin "Traité de l’harmonie"
(1722). Själfva ordet tona-litet uppfanns af
Fetis. - Tonalitetsaccent. Se Accent II.
A. L.*
Tonande språkljud, Pertonerade språkljud, fonet. Om
under talströmmens (d. v. s. den vid utandning
med förstärkt tryck ur lungorna utdrifna luftens)
passage genom struphufvudet röstbanden ligga
parallella invid hvarandra (och röstspringans bakre
del, mellan kann-broskens främre utsprång, är stängd)
samt röstbanden genom den påträngande luften försättas
i regelbunden (d. v. s. med lika mellantider mellan de
enskilda svängningarna) dallring och om svängningarna
försiggå med den hastighet, som kräfves, för att de
sålunda uppkommande ljudvågorna skola göra intryck
af ton (16-28 i sekunden, olika för olika personer),
uppstå, då talströmmen vidare bearbetas i mun- och
näshåla (genom resonans eller tillkomsten af buller)
tonande (sjungna, eller med mindre lämplig terminologi:
"klingande") eller pertonerade (jfr Stämton)
språkljud. Sådana äro i högsvenskan
alla vokaler samt konsonanterna b, d,
g, v, j, l, r, m, n och "äng", i andra språk
exempelvis s-ljuden i nordty. sagen, reisen,
fr. maison, eng. his, "sje"-ljuden i fr. joie, gens,
eng. pleasure, nygrek. y (äfven i nordty. wagen
o. d.) och begynnelseljudet i eng. this. Äro
vibrationerna för fåtaliga för att göra intryck af
ton, uppstår strup-r ("glottalt" r, sällsynt som
språkljud, men vanligt vid missnöjdt "stönande" och
"brummande" samt vid ett visst slags "harkling"). I
talet kan (i somliga språk, t. ex. svenska) i vissa
fall ett språkljud, som vanligen är tonande, sakna
ton i början eller slutet. Jfr Tonlösa språkljud. Se
vidare A. Noreen, "Vårt språk" I, 372 f. Ad. N-n.
Tonart, mus., framställning af ettdera tonsläktet
(dur eller moll) på någon ton af hela tonsystemet som
grundton. Tonarterna äro således inom hvarje tonsläkte
egentl, lika många som tonerna inom oktaven. Med
hjälp af en harmonisk förväxling inskränker man sig
dock vanligen till 12 durtonarter och 12 med dem lika
företecknade moll- 1. parallell-tonarter, nämligen:
c dur och a moll utan företecken; g d a e h fiss dur och
e h fiss ciss giss diss moll med från ett till sex #;
f b ess ass dess gess dur och d g c f b ess moll med
från ett till sex |?, hvarvid gess dur och ess moll
äro identiska med fiss dur och diss moll. C-durskalan
och a-mollskalan betraktas allmänt som normalskalor,
och de öfriga tonarterna bildas genom att hvar
från sin grundton noga härma tonstegsordningen
inom de förra, alltså genom transposition. De olika
tonarterna såväl inom dur- som inom mollsläktet skilja
sig från hvarandra genom en viss klangkaraktär, som
lättare kan förnimmas än teoretiskt bevisas. Den äkta
musikeringifvelsen väljer instinktlikt den tonart,
som låter en särskild affekt eller sinnesstämning
framstå i den rätta färgen. - Om tonarterna i
Grekland och under medeltiden se Musik, sp. 1439,
och Kyrkotonarter. A. L. (E. F-t.)
Tonartsföreteckning, mus. Se Företeckning.
Tonbad. Se Fotografi, sp. 999.
Tonbildning, mus. Se Sång.
Tonbridge [ta’nbridj], stad. SeTunbridge.
Tondern, stad. Se Tönder.
Tondeur [tådör], Alexander, tysk skulptör, f. 1829
i Berlin, d. 1905, studerade hos G. Bläser och vid
konstakademien, vistades 1852-54 i Wien, ett år i
Paris samt for 1856 till Italien, där han utförde
sitt första framstående arbete, Den sårade Venus,
som af Iris föres till Olympen. Han stannade i Rom
i två år och utförde för dåv. konungen af Preussen
marmor gruppen Moderskärleken. 1858 återkom han
till Berlin. Bland hans senare alster äro flera
dekorativa, allegoriska figurer, såsom brunnsfiguren
Borussia med Preussens fyra hufvud-floder, Bülows
och Blüchers bronsstoder på posta-mentet till
Fredrik Vilhelm III:s ryttarstod (af Bläser) i Köln,
statyer af Vilhelm I i Putlitz (1890) och Dessau
(1892), O. Müller, staty i förhallen till Altes
museum i Berlin, dessutom en mängd porträttbyster.
(G-g N.)
Tondiktare, mus. Se Komposition 3.
Tondo [tå’ndå], stadsdel i hufvudstaden på
Filippinerna, Manila (se d. o., sp. 773).
Tondrakier (thondrakiter), sekt. Se Paulicianer
och Thondrakier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
