- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
407-408

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tornerspel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tornerspel

Tornerspel, Torneringar (ty. turniere), kallas
festliga vapenlekar, i hvilka medeltidens riddare till
häst inför en åskådarskara visade sin skicklighet i
vapnens bruk. Dessa skådespel försiggingo på en öppen
plats, ett fält eller ett torg, eller på en aflång,
med skrankor och läktare omgifven, rikt dekorerad bana
("rännarbana").

illustration placeholder
Fig. 1. Tornerspel vid burgundiska hofvet.

(Efter en Froissarthandskrift i Breslau.)



Tornerspelen uppkommo i Frankrike på 1000-talet och
spredos snart öfver hela den kristna världen. I
Wiirzburg hölls sålunda det första tornerspelet på
1120-talet. Till England infördes de af Kikard
Lejonhjärta på 1170-talet. Fruktlösa blefvo
påfvedömets försök att under perioden 1130-1279
förhindra dem genom förbud mot kyrklig begrafning för
dem, som dödats i en tornering, eller t.o m. hot
om bannlysning mot deltagarna. Tornerspelen, som
i första rummet voro en vapenöfning föranstaltad
af praktiska skäl som en förberedelse till verklig
strid, ombildades till en fest. De bibehöllos långt
efter det att det pansarklädda rytteriet förlorat
sin betydelse i striden. På 1200-1300-talen höllos
de allmänt öfver hela kristenheten. Som deltagare
mottogos då endast riddare. Till kröningar och
furstliga förmälningar var det vanligt, att
torneringar anordnades af någon furste, som utsände
inbjudningar till täflingen. Riddarna infunno sig
åtskilliga dagar i förväg och hade i Frankrike för
sed att utställa sina med sköldemärken försedda
hjälmar för att ge intyg om sin börd, tapperhet och
oförvitlighet. Vapensynen hölls af stridsdomarna i
damernas närvaro, och om därvid en dam ville ange
någon riddare, som talat illa om henne, vidrörde hon
hans hjälm, hvarefter han, om han ej kunde rentvå
sig från beskyllningen, förklarades af domarna ovärdig att deltaga i
torneringen. På den utsatta dagen var läktaren
upptagen af furstliga personer, gifta och ogifta
adelsdamer samt åldriga riddare. På bestämda platser
funnos domarna till hands för att öfvervaka,
att den ridderliga sedens och hederns lagar
iakttogos. Riddaren bar gärna på sin hjälm eller
sköld en slöja, en rosett, ett skärp, spänne e.d.,
skänkt af hans hjärtas dam. Man utvecklade största
möjliga prakt såväl i ryttarens rustning som i
stridshästens klädnad. Farorna minskades genom en
mängd föreskrifter, till hvilka hörde: att icke såra
sin motståndares häst, att måtta endast åt ansikte
och bröst, icke vidare anfalla en motkämpe, som
nedfällt sitt hjälmgaller, icke förena sig flera mot
en. Så snart någon vacker stöt sträckt motståndaren
till marken, ljödo fanfarer. Lansar, som splittrats,
ersattes med nya. Motståndare, som ramlat af hästarna,
fortsatte ofta tvekampen till fots. Den, som träffade
en annan för bröstet, så att denne lyftes ur sadeln
eller lansen splittrades, (se fig. 1), hade vunnit
ett "fall", och åt den, som vunnit de flesta sådana,
tillerkändes priset. Prisvinnaren mottog priset af
någon förnäm dam (fig. 2).

illustration placeholder
Fig. 2. Segraren i en dyst belönas. (Efter

manessiska minnesångarhandskriften i Heidelberg.)



Prisen voro till en början obetydliga:
en falk, några hundar e.d. Segrarna tillkommo
äfven som byte de besegrades hästar. Tornerspelen
framträdde i olika länder under olika former. Äfven
vapnen voro olika. I Frankrike voro svärd (utan
egg och spets) och klubba (af trä) hufvudvapen, i
England och Italien klubba, under det att i Tyskland
spjutet mest användes. Torner-spelens terminologi var
mycket skiftande. Man gör dock en bestämd skillnad
mellan två slag af "torneringar": tornej och dust
1. dyst. Med tornej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:05:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfci/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free