Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torp, Alf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
Torp
424
måste föregångare, Bugge, icke den etymologiska,
utan den s. k. kombinatoriska metoden, d. v. s. han
söker tyda inskrifterna ur dem själfva, icke med
tillhjälp af ljudlikheter med något annat språk,
som antages vara besläktadt. Med denna metod
har T. vunnit flera vackra resultat: bland de
viktigare kunna nämnas fastställandet af, att ti
är det lyciska relativpronominet, att ne och ni äro
negationspartiklar och att i det lyciska verbet former
på -x*, och -g i som l:a person stå vid sidan af
former på -te och -de som 3:e person. T. gör ej till
sin uppgift att besvara tvistefrågan, om lyciskan är
ett indoeuropeiskt eller icke-indoeuro-peiskt språk,
men på grund af sina på kombina-torisk väg vunna
resultat är han böjd att ansluta sig till deras
mening, som sökt haf da språkets indo-europeiska
karaktär. Frågan torde dock icke ännu kunna anses
slutgiltigt afgjord. Den skeptiska och afvaktande
ställning, som V. Thomsen intar i sina "Études
lyciennes" I, där han f. ö. skänker T:s arbete
på ifrågavarande område det största erkännande,
synes väl motiverad. Från lyciskan öfver-gick
T. i sin forskning till ett ännu gåtfullare
språk: etruskiskan. Äfven här hade han Buggo till
föregångare, men följde ej i dennes spår. T. har i
åtskilliga arbeten, af hvilka de omfångsrikaste äro
titruskische beiträge l-II (1902) och Etruscan notes
(1905), lämnat bidrag till tolkningen af en hel del
etruskiska språkminnesmärken (mumiebindlarna i Agram,
Cippus Perusinus, inskriften från S. Maria di Capua
o. s. v.) och i sammanhang därmed sökt utreda frågor
rörande den etruskiska nominal- och verbalböjningen,
räkneordens numeriska valör och bildning m. m. Han
har också tills, med G. Herbig i "Sitzungs-berichte
der königlich Bayerischen akademie der wissenschaften"
1904 publicerat några nyfunna etruskiska inskrifter,
af hvilka särskildt sarkofag-inskrifterna från
Toscanella äro af intresse. Vidare har T. egnat den
1885 funna, mycket om-skrifna förgrekiska inskriften
från Lemnos ett ingående studium och efter Bugge,
Deecke och Lattes gett en själfständig tydning af dess
dunkla text (Die vorgriechische inschrift von Lemnos,
1903). I likhet med föregående forskare finner han,
att det språk, på hvilket denna inskrift är affattad,
visar omisskänliga likheter med etruskiskan. På
grundvalen af sin tolkning anser han sig kunna
bestämma det som nära besläktadt, men ej identiskt med
den af oss kända etruskiskan. Dess bärare skulle ha
varit de tyrrhener, som enligt Thukydides’ vittnesbörd
fordom varit bofasta på Lemnos. Dessa tyrrhener skulle
i den grå forntiden ha kommit öfver från Mindre Asien,
och från dem skulle i ssnare tid de till Italien
utvandrade tyrrhenerna (etruskerna) ha af söndrat
sig. Vid tolkningen af den lemniska inskriften och
af de etruskiska språkminnesmärkena tillämpar T. i
anslutning till Pauli samma kombinatoriska metod som
vid tolkningen af de lyciska inskrifterna; dock synes
han icke ha kunnat helt frigöra sig från inflytandet
af den af Deecke och Bugge använda etymologiska
metoden. T. betraktar det som ett säkert resultat af
den föregående etruskiska forskningen, att etruskiskan
icke är ett indoeuropeiskt språk, men många etruskiska
ord förete enligt hans tydning en märkvärdig likhet
med indoeuropeiska. Såvidt T. ger någon
förklaring häraf, går den hufvudsakligen ut därpå,
att etruskerna stått i språkligt utbyte icke
blott med romarna och deras stamfränder i Italien,
utan också med något indoeuropeiskt folk i Mindre
Asien. I sina omfattande språkkunskaper och sin
stora erfarenhet som inskriftstolkare torde T. ha
haft bättre förutsättningar att föra den etruskiska
forskningen framåt än de fleste. Om han det oaktadt
ej lyckats nå många säkra resultat, så beror det
väl i främsta rummet därpå, att "den etruskiska
gåtan" med de hjälpmedel, som nu stå till buds, är
i väsentlig mån olösbar. – I detta sammanhang kan
äfven nämnas, att T. lämnat bidrag till tolkningen
af de lydiska inskrifterna (enl. företalet i Enno
Littmanns 1916 utkomna edition af dessa) och tidigare
till den norske orientalisten J. A. Knudtzons arbete
"Die zwei Arzawabriefe" (1902), hvilka bref enligt
Knudtzons af T. och Bugge stödda mening skulle vara
våra äldsta urkunder på indoeuropeiskt språk. -
Jämsides med det omfattande forskningasarbete,
som T. utförde på ofvannämnda mera aflägsna gebit,
utvecklade han också, mest under samarbete med
Hj. Falk, en rik verksamhet som grammatiker och
etymolog på de germanska, särskildt de nordiska
språkens område. T. och Falk i förening utgåfvo
1898 Dansk-nor-skens lydhistorie med sazrligt hensyn
paa orddan-nelse og böining och 1900 Dansk-norskens
syntax i historisk fremstilling, lärorika arbeten,
som vunnit mycket erkännande. T. delar också
med Falk äran af att först ha åstadkommit en mot
vetenskapens kraf svarande fullständig etymologisk
ordbok öfver ett nordiskt språk: Etymologisk ordbog
över det norske og det danske sprog (1901-06; tysk
öfv. och bearb. Norwegisch-dänisches etymo-logisches
wörterbuch, 1910-11). För 4:e uppl. af Ficks
"Vergleichendes wörterbuch der indoger-manischen
sprachen" omarbetade han, under medverkan af
H. Falk, i grund den del, som omfattar Wortschatz
der germanischen spracheinheit (1909). Vidare utgaf
han i förening med M. Hseg-stad Gamalnorsk ordbok
med nynorsk tyding (1905 -09); i inledningen till
detta arbete ger han en värdefull öfversikt öfver
"gammalnorsk ordav-leiding". Under de sista åren
af sin lefnad arbetade han på Nynorsk etymologisk
ordbok, hvaraf vid hans frånfälle större delen
var färdigtryckt (nu är den utkommen till och med
ordet tak}. T :s framstående begåfning särskildt för
etymo-logien kommer också till synes i flera mindre
uppsatser. - I det hela påminner T. som språkforskare
i mångt och mycket om Bugge. Liksom denne lockades
han framför allt af vanskliga uppgifter, och liksom
denne utmärker han sig för vidtfamnande lärdom och
genial kom-binationsgåfva, som väl ibland kan råka
på af vägar, men också ofta träffar det rätta. I
rikedom på originella idéer och uppslag kan han
väl icke mäta sig med Bugge, men till gengäld är
hans metod fastare och strängare. T. var en varm
vän af de klassiska studierna och egde själf en
djupgående klassisk bildning. Härom vittna hans
metriska öfversättning af Sofokles’ "Antigone" (1886)
och de latinska originaldikter, som han utgaf under
titeln A. Turpilii poemata pauca (1896). - På sin
sextioårsdag 1913 hedrades T. af vänner, kolleger
och lärjungar med en festskrift - Se min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
