Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torskrätter - Torsksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ätas med smörsås och hackade ägg. Den kokta
kabeljon skares i små bitar, fylles i snäckor och
gratineras i ugn. Den kan stufvas och göras till
den i Syd-Frankrike omtyckta rätten, brandade de
morue, vid hvars tillagning den kokta fisken länge
och med omsorg röres. Äfven af saltade torsktungor
kan beredas en god rätt med tillsats af syltlök,
persilja, citronsaft, hvit sås och tomatsås. En
förträfflig rätt är kabeljopudding med risgryn,
smör, ägg, mjölk med tillsats af något peppar och
serverad med smält smör eller hummersås.
Torsksläktet, Gadus, zool., utgör typen för
fam. Gadidæ (se Torskfiskar) bland de mjukfeniga
fiskarna. Från öfriga släkten i familjen skiljer
torsksläktet sig bl. a. genom förekomsten af tre från
hvarandra och från stjärtfenan afgränsade ryggfenor
samt två analfenor. Antalet arter utgör 15 å 16,
samtliga hafsfiskar från den arktiska och den norra
tempererade zonen. I Skandinavien förekomma tio arter,
af hvilka vanliga torsken, G. callarias (se Torsken),
hvitlingen, koljan och sejen äro af stor ekonomisk
vikt.
Fig. 1. Hvitling (Gadus merlangus).
Hvitlingen, G. merlangus (fig. 1), skiljer sig från
torsken, utom genom mindre storlek, vanligen 20-40
cm., genom ljusare färgteckning, med en mörk fläck
vid roten af bröstfenan och därigenom, att skäggtöm
saknas. Hvitlingen förekommer från södra Östersjön
rundt Skandinaviens kuster ända upp till Nordkap och
f. ö. från Island och Färöarna till Medelhafvet och
Svarta hafvet. För fisket är hvitlingen af stor vikt,
men dock på intet sätt i detta fall jämförlig med
torsken. Den förbrukas nästan uteslutande som färsk
och är då mycket välsmakande. Den fångas med handsnöre
("dörj") och vadar, men framför allt med trål.
Fig. 2. Kolja (Gadus æglefinus}.
- Af större betydelse för fisket är koljan
(no. hysen), G. æglefinus (fig. 2), som äfvenledes
tillhör de mindre torskarterna, men dock blir
större än hvitlingen och stundom når en längd af
innemot 1 m. Den vanliga storleken är 30-50 cm. Vid
Skandinaviens kuster förekommer koljan från nordliga
delen af Öresund rundt om ända till gränsen af Ryska
lappmarken samt upp till Spetsbergen och ned till
Vizcayabukten, där den har sin sydgräns. Koljan har
liksom torsken en skäggtöm under hakan, men skiljes
från torsken genom sin ljusare färgteckning, med mörk
sidolinje och en karakteristisk mörk, oregelbunden fläck under och
invid sidolinjen, samt under första ryggfenan. För
fisket är den af mycket stor betydelse och
utgör hufvudmassan af fångsterna vid trålfisket i
Nordsjön. I handeln förekommer koljan hufvudsakligen
som färsk, men äfven som rökt. Koljan är mindre
kustfisk än hvitlingen; den håller sig mera på något
djupare vatten och lös botten. Den förekommer ej
i något stadium af sitt lif på grundt vatten och
går sällan in i vår skärgård. Den är äfven mindre
rofgirig än torsken och hvitlingen och lefver ej af
fisk, utan af diverse andra vattendjur.
Fig. 3. Lyrtorsk l. blanksej (Gadus pollachius}.
- Lyrtorsken, äfven kallad lyren, sejlyran och blanksejen,
Gadus pollachius (fig. 3), förekommer allmänt vid Skandinaviens
västra kuster och erhålles äfven en och annan gång
i västligaste Östersjön ända till mecklenburgska
kusten. Dess kännetecken äro följande. Underkäken
är betydligt längre än öfverkäken. Skäggtömmar
saknas. Analöppningen ligger under främre hälften af
första ryggfenan. Sidolinjen är mörk och böjd. Färgen
på ryggen är svartgrå, med gulaktiga ränder och
teckningar. Undre sidan är silfverfärgad. Fenorna ha
gula ränder och spetsar. Längd 30-80 cm. Lyrtorsken
är icke föremål för något större fiske, men fångas
sommartiden, då den kommer in mot land för att frossa
af fiskyngelstimmen, i rätt stor mängd samt används
hufvudsakligen som färsk. Den värderas dock mindre
än flertalet andra torskarter.
Fig. 4. Sej 1. gråsej (Gadus virens).
- Sejen l. gråsejen, G. virens (fig. 4), har underkäken längre
än öfverkäken, saknar skäggtöm under hakan samt har
sidolinjen rät och stjärtfenan djupt inskuren. Färgen
är ofvan mörkt olivgrön (hos yngre exemplar ljusare)
och på sidorna silfvergrå, men är f. ö. något
växlande. Längden går till omkr. 1 m. Sejen har
vidsträckt utbredning i nordliga Atlanten. Vid
Sveriges västkust är den tämligen allmän ända ned i
Öresund, där den dock är mera sällsynt. Vid trålfisket
utanför vår västkust fångas gråsejen i betydande
mängder, men den är dock af större vikt vid norska
kusten, särskildt i Finmarken, där sejstimmen under
sin ifriga jakt efter sill och småfisk äro föremål
för en rätt inbringande fångst med flerehanda
redskap. Till smaken är den underlägsen torsken,
men ätes såväl färsk som torkad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
