Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsslow, Olof Ulrik - Torsslow, Sara Fredrik - Torsslow, Helfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stillsamt uppträdande, koncentrerade han sitt studium
på personernas karaktär och inre lif. Representativa
roller, där han nådde mästerskapet, voro i främsta
rummet Strozzi i "Strozzi och Martino", Richelieu
i Bulwers skådespel med samma namn, Bolingbroke i
"Ett glas vatten", Filip II i Alneris "Filip",
Macbeth och inom kcmedien Michel Perrin och Jovial. En
stridbar och oppositionell natur, sökte han vid denna
tid en möjlighet att bryta ned k. teaterns monopol,
trotsade sig till regeringens tillstånd att få
offentligt uppföra skådespel på Kirsteinska husets
teater (vintern 1841-42) och genomdref därigenom
monopolets faktiska upphäfvande och teaterväsendets
frihet. 1843 upplöste han sin trupp och ingick vid
Lindebergs året förut öppnade teater i Stockholm, som
han öfvertog och ledde 1846-54. Hans konstnärskap stod
nu på sin höjdpunkt; bland nya glansroller voro Lear,
Ludvig XI, Claude Frollo i "Ringaren i Notre-Dame",
kardinal Montalto i "Klostret Castro", Beaumarchais
i "Glavigo", den gamle Ludvig XIV i "Markisinnan de
Yillette", hertig Alfonso d’Este i "Lu-cretia Borgia",
Gustaf Vasa i "Solen sjunker", Axel Oxenstierna i
"Drottning Kristina" samt borgerliga karaktärsroller,
bl. a. titelrollen i "Läsarprästen". I gestaltbildande
förmåga, anslagets mäktighet och karakteristikens
skärpa intog han främsta platsen bland samtida
svenska skådespelare och namnes som Hjortsbergs
värdige efterföljare, ibland som dennes jämlike. Hans
förmåga att variera och individualisera, att uppgå
i sina typer och hålla dem åtskilda från hvarandra
liksom från sin egen personlighet prisas som
enastående. Som teaterledare var han mindre lycklig;
han var alls ej ekonom, uteslutande konstnär. Han
öfverlät Mindre teatern till Stjernström 1854,
uppträdde likväl fortfarande där till 1856, då han
återvände till den kungliga scenen, nu som scenisk
styresman, medverkade äfven som skådespelare, men fann
hvarken medhåll eller trefnad i sin nya ställning,
utan tog 1861 ånyo anställning vid Mindre teatern,
där han under de närmaste åren uppträdde i några
af sina gamla roller samt i några nya, hvaribland
Henrik IV i Shaksperes drama och Bazil i "Barberaren
i Sevilla". Då denna teater inköptes af k. teatern,
beslöt T. att för alltid lämna scenen. Som Michel
Perrin sade han publiken farväl 15 maj 1863. Han
lefde sedan i tillbakadragenhet.
T. var ej blott en högst mångsidig skådespelare;
hans begåfning sträckte sig äfven till litteratur
och bildande konst. Han var en flitig öfversättare
och bearbetare för teatern, skref äfven flera
originalskådespel - otryckta - af dessa uppfördes
strängt anonymt Marlborough och jakobiterna på
k. teatern 1856 och Ett försök (komedi på vers) -
likaledes anonymt - på Mindre teatern s. å. Den
sistnämnda mottogs af kritiken med mycket höga
loford. Som tecknare - h. o. h. oskolad - visade
T. mycken humor och stor förmåga att träffa det
karakteristiska hos personer (en skissbok med ett
30-tal laverade bilder från teatrarna o. a. eges af
Musikhistoriska museet, ett själf porträtt i miniatyr,
ungdomsarbete, af Nordiska museet). Se G. Nordensvan,
"Ur O. U. T:s lefnad" (i Sv. teaterhistoriska
samfundets årsskrift 1913 och "Svensk teater och
svenska skådespelare" 1917–18).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
