Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tragisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tragisk
554
begripandet af tragikens väsen den viktigaste
och äfven den mest omtvistade. Både fruktan och
medlidande äro känslor, förenade med olust, den
förra genom föreställningen om ett hotande ondt,
den senare med afseende på ett ondt, som träffat
någon utan förskyllan. Men inom den tragiska
uppfattningen förvandlas de till känslor af lust,
emedan det i tragiken icke är ett bestämdt ondt, som
vi frukta, utan blott gäller den allmänna känslan
att vara underkastad lidande, lika väl som öfver
oss stående personer äro det, hvarjämte bör märkas,
att fruktan och medlidande inom det tragiska äro med
hvarandra på det innerligaste förenade, ty man erfar
den lifligaste medkänsla med andras lidande, då man
för sin egen del kan frukta något liknande. Dessutom
ega dessa bestämningar af det tragiskas verkan den
största betydelse för den tragiska karaktärens
sanna väsen. Denna måste nämligen, för att vara
verkligt mänsklig och sann, väcka både fruktan
och medlidande, ty endast fruktan väcka omänskliga,
ensidigt onda personer, endast medlidande åter sådana,
som äro uteslutande goda och lida oförskylldt,
hvilket alltid sårar vår sedliga känsla. Den rätta
tragiska karaktären är en blandad karaktär, såsom
människor vanligen äro, dock med öfvervikt åt det
goda; men genom något felsteg bereder den sitt
öde och störtar från lycka till olycka i och med
den förändring i handlingen, som kallas "peripeti",
lyckoomkastning, hvilken inom tragedien icke kan vara
mera än en, nämligen den nyss nämnda, från lycka till
olycka. Detta var Aristoteles’ hufvud-lära beträffande
det tragiska. - Under medeltiden, då Aristoteles
f. ö. var så känd och uppskattad som filosof, behöfdes
ej hans poetik, ty man egde ingen strängt formad
dramatisk konst. Tragedi kallades helt enkelt en
berättelse med sorglig utgång. Men med renässansen,
då humanisterna började åter väcka till lif och
skalderna att i modern form rekonstruera de gamles
dramatik, blef äfven Aristoteles’ lära om tragedien
upptagen och dels teoretiskt behandlad i skrifter om
poesien, dels praktiskt tillämpad af dramaturgerna,
i Italien från början af 1500-talet, i England och
Frankrike från midten af samma århundrade. Det land,
som fick största betydelse vid denna pånyttfödelse af
den antika tragedien, blef Frankrike, genom den fast
utbildade formens inflytande på det öfriga Europa;
och dess förste store tragöd under 1600-talet,
som inledde dess klassicitets blomstring, Pierre
Corneille, blef också den förste, som teoretiskt sökte
lämpa Aristoteles’ lära för den nya dramatiken. Han
gick därvid så till väga, att han först skref dramer i
klassisk stil under 50 års tid, och sedan nedskref han
sin teori, d. v. s. den uppfattning af Aristoteles,
efter hvilken han hade arbetat. "Je hasarderai quelque
chose sur cinquante ans de travail pour la scéne",
yttrar han i sin discours "De 1’utilité et des parties
du poeme dramatique". I denna afh. visar han tydligt,
<buru han missförstått Aristoteles. Han har först och
främst gjort fruktan till en särskild, från medlidande
skild affekt, så att tragedien den ena gången
skulle kunna väcka endast fruktan utan medlidande,
en annan gång medlidande utan fruktan. Vidare har han
i sammanhang därmed öfversatt Aristoteles’ "fo’bos"
(fruktan) med det
franska "terreur" (skräck eller fasa), hvilket ock
haft inverkan på hans stycken. Hans karaktärer
ha blifvit typer för ensidiga själsegenskaper
och därigenom omänskliga: de ädla ha blifvit
öfver-naturliga, de onda gjorts till odjur i
människogestalt. De ha stelnat till abstrakta
schemata för dygder eller brott, och därför kan den
ena verka blott fruktan eller, rättare, "terreur"
(Prusias, Phocas, Cléopatre), den andra blott
medlidande (martyren Polyeucte). Det grundfalska
i åsikten är klarligen ådagalagdt af Lessing i
"Hamburgische dramaturgie" (75:e och 76:e styckena),
och det följer äfven af sig själf ur ofvan anförda
bestämning af begreppen fruktan och medlidande,
sådan den framställdes af Aristoteles. Det
är särskildt den senare formen, medlidandets,
som blifvit förblandad med det tragiska själf. Om
man kan in-rätta det så, menar Corneille, att den
dygdige, som lider, uppväcker mera medlidande för sin
person än motvilja mot den, som är lidandets upphof,
då skulle man utan betänkande kunna framställa den
dygdigaste människa i oförvållad olycka. Denna form,
som fått inom estetiken den särskilda benämningen
"det negativt patetiska", emedan dess karaktär
består i ett resigneradt, tåligt uthärdande på
martyrens vis af ett oförskylldt lidande, hvilket
snarare är en art af det sublima än af det tragiska,
återfinnes oftast hos moderna efterbildare af antiken,
utom hos Corneille exempelvis hos Schiller i hans
senare, efter antiken bildade dramatiska diktning;
och den har för sig ett sken af berättigande:
oskulden kan och måste ibland framställas lidande,
såsom i verkliga lifvet ofta är fallet, och det
negativt patetiska har en plats i tragedien, men
endast som öfvergående moment. Det kan icke ställas
lika med det tragiska, ty detta skulle, såsom redan
är påpekadt, såra den sedliga känslan; men tragikens
hjältar, det vill säga de poetiska mönsterbilderna af
människoandens förhäfvelse och däraf härflytande fall,
ha ofta därmed, att de förbrutit sig på oskulden,
rågat skuldens bägare, så att den flödat öfver, och
därmed har omkastningen i deras öde varit gifven
(så i många fall hos Shakspere: Othello, Macbeth,
Eikard III, King John). - Den franska klassici-teten
hade sålunda en oriktig uppfattning af det tragiska
själf i dess kärnpunkt, den själförvållade skulden
som grund till lidandet, och äfven af den tragiska
karaktären. Men detta fel dela Corneille och hans
riktning delvis med grekerna, med Aristoteles själf
och hans tolk Lessing. I afseende på karaktären
ha grekerna haft förmåga att skildra den i många
skiftningar och Aristoteles att abstra-hera sunda
regler från deras dramatik - likasom Lessing att
restaurera den rätta åsikten om och uppfattningen af
bägge -, medan fransmännen genom oriktig uppfattning
af bägge vridit hela byggnaden på sned. Men det
finns något, som ligger ännu djupare, nämligen den
tragiska handlingens sammanhang med karaktären: den
skall liksom springa fram ur karaktären, icke bero af
yttre omständigheter; den skall vara ett verk af fri
själfbestämning, icke af yttre bud, vare sig i form
af öde, såsom hos grekerna, eller af konventionella,
med ödesbegreppet jämförliga åsikter om kärlek, om
heder och ära, om sonlig lydnad och undersåtlig plikt,
såsom hos spanjorerna och efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
