Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traun - Traun, Otto Ferdinand - Traun, Julöius von der - Traunfall - Traunsee - Traunstein - Traupis - Trausnitz - Trautenau - trautman, Valentin Staffansson - Trautmann, Franz - Trautmann-Jaëll, Marie - Trautmannsdorf, Maximilian von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Traunsjöarna (se Traunsee) och bildar vid byn
Roitham på Österrikiska högplatån ett 14 m. högt
vattenfall, Traunfall. Detta kringgås genom
en kanal af flodfarten, som börjar i Hallstattsjön
(494 m. ö. h.) och särskildt ombesörjer salttransport
från stora saltverk vid Hallstatt, Ebensee och
Ischl. Från vänster har T. tillflöde från flera
sjöar: i sitt öfre lopp från S:t Wolfgangsjön (539
m. ö. h.) genom Ischl, på Österrikiska platån från
Mond- och Attersjöarna (se Atter-see) genom
Ager.
1 o. 2. H. W-k.
TräiTn, Otto Ferdinand, grefve von Abensperg,
österrikisk militär, f. 1677 i Oeden-burg,
d. 1748 i Hermannstadt, deltog i Spanska, Polska
och österrikiska tronföljdskrigen och, utnämnd till
fältmarskalk 1741, kämpade i det sistnämnda 1742-43
segerrikt mot spanjorerna i Italien, utmanövrerade
därefter preussarna under Fredrik II ur Böhmen och
trängde 1745 fransmännen öfver Rhen. 1747 blef
han generalbefäl-hafvare i Siebenburgen. Biogr,
af Thiirheim (1877).
Traun, Julius von der, pseudonym för österrikiske
författaren A. J. Schindler (se d. o.).
Traunfall. Se Traun 2.
Traunsee [-se] l. Gmundenersee, sjö i
Ober-Österreich, 422 m. ö. h., genomflytes
från s. till n. af Donaus biflod Traun (se
d. o. 2). Namnet Gmundenersee har den efter den vid
flodens utlopp belägna staden Gmunden, hufvudorten i
det s. k. Salzkammergut (se Gmunden). Areal 25 kvkm.,
längd 12 km., bredd 3 km. och största djup 190 m. Sjön
är rik på fisk (laxforell, gädda m. m.), trafikeras
af ångbåtar och har utmed sina stränder många villor
och sommarställen. Utmed östra sidan resa sig branta
klippväggar, utmed den västra går järnväg. Österut når
den dominerande bergstoppen Traunstein 1,601 m. höjd.
H. W-k.
Traunstein [-stajn]. 1. Stad i bajerska
reg.-omr. Oberbaiern, vid Alz’ biflod Traun, 592
m. ö. h. och järnvägslinjerna München–Salzburg,
T.–Trostberg och T.–Ruhpolding. 7,686
inv. (1910). Latin- och realskola, landtbruks-
och byggnadsskolor. Staden eger ett stort
saltverk, i hvilket det i rör från Reichenhall
(se d. o.) ledda saltvattnet genom kokning bringas
att afdunsta, och årligen produceras omkr. 17,000
ton salt. T. är äfven en angenäm sommarkurort
med saltbad och en mycket besökt brunnsort,
Empfinger bad, på kort afstånd. – 2. Bergstopp i
norra Salzkammergut, ö. om Traunsee (se d. o.).
1 o. 2. (H. W-k.)
Träurpis, zool. Se Färgfinkar.
Trau^nitz, borg. Se Landshut.
Trautenau (tjech. Trutnow), stad i norra Böhmen,
vid Elbes biflod Aupa och mynningen af det från
Liebau och Schömberg i Schlesien ledande bergpasset i
Riesengebirge. 14,791 inv. (1905). Textilindustri. Vid
de preussiska kolonnernas utträde ur bergpassen
1866 stötte 1:a preussiska armékåren under general
von Bonin 27 juni vid T. på österrikiska kåren
Gablenz och blef slagen. Motgången godtgjordes
genom gardeskårens seger vid Soor följande dag.
C. O. N.
Trau’tman, Valentin Staffansson, kop-parstickare,
inkom från Tyskland, sannolikt kort
efter 1610, lefde ännu 1627, utförde i Stockholm
åtskilliga större och mindre blad, i ett sorgfälligt,
men tämligen torrt och effektlöst maner. Af dessa
är porträtt af Gustaf II Adolf (3 st. 1616-18),
flera blad i bibelupplagan 1618 samt A. Bureus’
stora karta Orbis arctoi imprimisque amplissimi
regni Suecice tabula (1626; 6 blad). T. graverade
äfven i trä ett antal runstensafbildningar för
J. Th. Bureus’ räkning samt utförde dekorativ gravyr^
å kopparföremål. -rn.*
Trau^mann, Franz, tysk novellist, f. 1813 i München,
d. där 1887, gjorde sig ett namn genom gladlynta och
tilltalande berättelser med ämnen mest hämtade från
hans födelsestads medeltida minnen. Här må nämnas
Eppelein von Gailingen (1852), Die abenteuer herzog
Christophs von Bayern (s. å.; 3:e uppl. 1880), Die
gute alte zeit (1855), Meister Niclas Prugger (3
bd, 1879) och Heitere milnchener stadtgeschichten
(1881). T. skref äfven dramer, diktsamlingar
(bl. a. Hell und dunkel, 1885), det konsthistoriska
arbetet Kunst und kunstgewerbe vom friihesten
mittelalter bis ende des 18. jahrhunderts (1869)
och en biografi öfver J5chwanthaler (1858).
Trair’tmann-Jaell, Marie. Se J a e 11, A.
Trautmannsdorf (Trauttmansdorff), Maximilian
von, grefve, österrikisk statsman, f. 1584,
af protestantiska föräldrar, d. 1650, omfattade
tidigt katolska läran och avancerade därpå raskt
i hofvets tjänst. Han användes dock äfven som
diplomat och bidrog kraftigt till Ferdinand II:s
val till kejsare. I kejsarens förhandlingar med
Maximilian af Bajern under 1620-talet spelade han
en framträdande roll. Efter Wallensteins fall,
hvartill T. mycket bidragit, blef han kejsarens
ledande minister (1634) och förde å hans vägnar
de underhandlingar med Sachsen, som ledde till
freden i Prag (1635). Ferdinand III, till hvars
förtrogna T. hörde, utnämnde honom till president i
geheimerådet och kallade honom 1645 till kejserlig
"principalkommissarie" vid fredsunderhandlingarna
i Osnabrtick och Miinster. Med uppriktig ifver
för fredsverket förenade T. stor smidighet vid
sammanjämkningen af de mångfaldiga intressen, som
korsade hvarandra vid fredskongressen. Frankrikes
och Sveriges satisfak-tionskraf var det viktigaste
spörsmål, som där mötte honom. Med svenske logaten
Johan Oxenstierna lyckades han febr. 1646 åvägabringa
samförstånd. Därefter träffades en preliminär
öfver-enskommelse med Frankrike om dess satisfaktion
(sept. s. å.), hvarpå T. med franskt bistånd
lyckades utjämna de motsättningar, som den svenska
satisfaktionsfråfran framkallat mellan Sverige och
Brandenburg (febr. 1647). För T:s försonliga politik
uppkommo emellertid nya hinder, från Frankrikes,
Sveriges och de ultramontana riksständernas
sida. Missmodig begärde och erhöll T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
