Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Treding - Tredingsbruk - Tredjakovskij, Vasilj Kirillovitj - Tredjedagsfrossa - Tredje Esra bok - Tredje man - Tredje skena - Tredje statsmakten - Tredje ståndet - Tredjeårstagan - Tredjung - Tredskodom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indelningen bygger på en allmän-skandinavisk
princip. Se S. Tunberg, "Studier rörande Skandinaviens
äldsta politiska indelning" (1911). S. T-g.
Tredingsbruk, landtbr. Se Treskiftesbruk.
Tredjakovskij, Vasilij Kirillovitj, rysk poet,
f. 1703 i Astrahan, d. 1769, fick 1733 akademisk
anställning som lärare i ryska språket och 1745
professors titel. Som poet var han lika underhaltig
som inbilsk, och som språkforskare var han besatt
af samma chauvinistiska griller som Lomonosov. Men
för det ryska språket och dess välljud hade han
fint öra, och som versteoretiker bevarar han
ett aktadt namn. Sina för Ryssland epokgörande
teorier om verslära och språkstil nedlade han i
afh. Novyj i kratkij sposob k slozjeniju rossijskich
stichov (1735) och O drevnem, srednem i novom
stichotvorenii rossiiskam (1755). Dessutom utförde
han förtjänstfulla öfversättningar, bl. a. af
Boileaus "L’art poétique". Grymt misskänd af sin
samtid för sina löjliga rimsmiderier och ständigt
kämpande med armod, har T. först på senaste tid
fått litterär upprättelse. Hans samlade skrifter
(oden, tillfällighetsvers, språk- och versstudier
m. m.) utgåfvos 1752 och 1849; biogr. af P. Pekarskij
(1873).
A-d J.
Tredjedagsfrossa, med. Se Frossa, sp. 1489.
Tredje Esra bok. Se Esra bok, sp. 920.
Tredje man, jur., uttryck, som med utgångspunkt i
det förhållande, att ett aftal (se d. o.) städse har
två parter, betyder en utomstående ("tredje") person,
som har del i aftalets tillkomst eller intresse i det
af detsamma berörda ämnet. "Tredje man" kan sålunda
betyda en person, som genom hot eller svek förmått
ena parten i aftalet att gå in på detsamma. Det kan
vidare betyda någon, som det i aftalet omhandlade
föremålet rätteligen tillhör (se Eviktionsskyldighet
och Köp, sp. 647), eller tvärtom någon, som aftalet
åsyftar att bereda en förmån ("tredje-mans-aftal"),
t. ex. befria från en honom åliggande förpliktelse
eller förskaffa en fordran mot endera parten i
aftalet. Det kan också betyda någon, som efteråt
förvärfvat den rätt aftalet gett ena parten mot den
andre, och i sådant fall förekommer det emellanåt,
att denne tredje man, om han varit i god tro (se
d. o. samt Vindikationsrätt) vid sitt
förvärf, erhåller en fylligare och bättre rätt än den,
som förstnämnda part själf haft. Särskildt i fråga om
kommission och andra uppdrag talas om "tredje man"
som den person, med hvilken kommissionären eller
sysslomannen i enlighet med sitt uppdrag ingått
aftal (den, till hvilken försäljningskommissionär
sålt eller från hvilken inköpskommissionär köpt
varor). Likaså betecknar i fullmaktsläran "tredje
man" den person, med hvilken fullmäktigen med stöd
af fullmakten slutit aftal på hufvudmannens vägnar
(jfr Mandat 1 och Prokura).
C. G. Bj.
Tredje skena, elektrot. Se Elektriska järnvägar.
Tredje statsmakten är ett namn, hvarmed man inom
den konstitutionella monarkien stundom betecknar
tidningspressen med anledning af dess betydelse
inom det moderna, fria statslifvet. De bägge
andra statsmakterna äro naturligtvis statschefen
(l. regeringskollegiet) och folkrepresentationen.
Tredje ståndet (fr. le tiers état l. le tiers),
tredje klassen i den gamla franska riksdagen. Se
États généraux.
Tredjeårstagan, kam. Se Första tagan.
Tredjung, äldre svenskt rymdmått = 1 ostronträ. Se Trä
(rymdmåttet).
Tredskodom (Kontumaciedom), jur. I kap. 12
Rättegångsb. ges bestämmelser om bl. a., "huru
förfaras skall, när stämning försittes" (se
rubriken till kap.). Med försittande af stämning
förstår lagen parts förfallolösa utevaro vid första
rättegångstillfället, d. v. s. det tillfälle, till
hvilket målet instämts. Af de hithörande fall, som
lagen behandlar, utgöres det praktiskt viktigaste
af det fall, att vid första rättegångstillfället
käranden kommer och visar, att svaranden blifvit
lagligen stämd, men svaranden uteblir, utan att anmäla
laga förfall. Detta fall regleras i 12:e kap. 3:e
§ första punkten, som stadgar, att rätten skall
döma i saken, "efter ty som sanning däri utletas
kan". Lagrummet, sådant det urspr. lydde, innehöll
ej någon annan bestämmelse om påföljden af svarandens
uteblifvande. För att förstå bestämmelsens innebörd må
man erinra sig, att, enligt hvad som torde få anses
otvifvelaktigt, lagen står på den ståndpunkten,
att svaranden är skyldig att med hörsammande af
stämningen tillstädeskomma vid rätten för att svara
å kärandens talan. Genom att utan förfall utebli,
gör svaranden sig skyldig till en pliktstridighet;
han visar tredska (lat. contumacia) och bör drabbas
af en tredskopåföljd. Det vill af hvad stadgandet
innehåller närmast synas, som om icke någon menlig
påföljd af uteblifvandet drabbade svaranden. Rätten
skall ju döma i saken, efter ty som sanning däri
utletas kan; kärandens yrkande eller de till grund
därför åberopade fakta skola ej utan vidare af rätten
godtagas, utan rätten skall pröfva betydelsen af dessa
fakta och lägga dem till grund för sitt afgörande,
endast så framt rätten finner dem vara vederbörligen
ådagalagda. Svaranden synes icke kunna rimligtvis
mer begära; hans ställning förefaller icke på grund
af hans uteblifvande vara annan eller sämre, än
den skulle varit, om han infunnit sig. Likväl bör
man anse, att lagstiftaren uppfattat stadgandet så,
som om därigenom fastställdes en för svaranden menlig
påföljd. Det menliga ligger däri, att det får dömas
i saken utan hänsyn till svarandens utevaro. Att det
sålunda dömes allenast på grundvalen af stämningen
jämte hvad vid första rättegångstillfället förekommit,
betyder, att afgörandet grundas på kärandens ensidiga
framställning och bevisning. Någon kontradiktorisk
förhandling mellan parterna har ej egt rum, och
afgörandet faller, utan att grundsatsen audiatur
et altera pars kommit till användning. Stadgandet
har afseende endast å tvistemål, icke å brottmål,
men gäller enligt sin affattning alla tvistemål, ej
blott någon viss grupp sådana mål. Emellertid har
en mycket gammal och stadig praxis begränsat dess
tillämpningsområde till skuldfordringsmål, däri
krafvet grundas på skriftligt fordringsbevis. I dessa
mål har man funnit sanningen vara så omedelbart
gifven, att kärandens talan kan bifallas, utan att det
göres vidare försök att få svaranden hörd i målet,
men i öfriga mål har man ansett uppskof med afgörandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
