Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tremblay, Francois Leclerc de - Trembley, Abraham - Trembowla - Tremellaceae - Tremellinéer - Tremessen - Tremissis - Tremiti-öarna - Trémoigne - Trémoille - Tremolit - Tremolo - Tremonia - Tremor - Trémouille - Tremulant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Trembley-Tremulant
662
Han egde Kichelieus fullkomliga förtroende, invigdes i
hans hemligaste planer och blef, utan att ega någon
officiell ställning, inom utrikespolitiken hans
högra hand, uppsatte instruktioner, konfererade
med främmande ministrar och utförde diplomatiska
beskickningar (af hvilka den rykt-baraste gällde
kurfurstedagen i Eegensburg 1630). Hans omfattande
kunskaper och vida vyer kommo honom här väl till
pass. De själfständiga insatser han kan ha gjort,
låta sig ej med säkerhet bestämma; i allt väsentligt
var han emellertid ett redskap för Eichelieus
politik, och den tradition, som tillskrifver den
"grå eminensen" ett dominerande inflytande öfver
denne, är bevisligen oriktig. Så betydande var
emellertid hans ställning, att han betraktades
som den närmaste att fylla Richelieus plats,
ifall den blef tom. Litt.: Fag-niez, "Le pére
Joseph et Richelieu (1577-1638)" (2 bd, 1894).
N. H-tz.
Trembley [träblä], Abraham, schweizisk naturforskare,
f. 1700 i Geneve, d. där 1784, var lärare för grefve
von Bentincks barn (i Haag) och guvernör för den unge
grefven af Richmond, med hvilken han företog resor i
Tyskland och Italien, samt bosatte sig därefter i sin
födelsestad, där han blef bibliotekarie. T. idkade
framgångsrikt naturvetenskapliga studier och väckte
stort uppseende med sina undersökningar öfver
sötvattenspolyp%en Hy dra (Mémoire pour servir
å Vhistoire d’un genre de polypes d’eau douce å
bras en forme de corne, 1744). Han utgaf äfven
några undervisningsskrifter rörande religionen och
naturen. J^-e.
TremboWa, stad i östra Galizien, 30 km. s. om
Tarnopol och strax ö. om floden Sereth. Omkr. 8,000
inv., polacker och rutener. Under Världskriget
besattes T. i aug. 1914 af ryssarna, som
v. därom anordnade ett starkt brohufvud. 1915
-17 utkämpades åtskilliga strider i denna trakt,
hvarunder T. 26 juli 1917 intogs af centralmakterna.
L. WisonM.
Tremelläcese, Tremellinéer, Gelésvampar, bot.,
svampfamilj hörande till Protobasidio-mycetes bland
basidiomyceterna. Fruktkroppen är mer eller mindre
geléartad, ofta rynkad, veckad eller vågig. Basidierna
äro genom längdväggar delade i 4 rum (se fig. till
art. Basidiom y-cetes, sp. 1022). Hithörande svampar,
bland hvilka flera förekomma tämligen allmänt på döda
grenar af barrträd och löfträd, äro i väta uppsvällda
och geléartade, ofta brun- eller svartaktiga, i
torrt väder intorkade till en hinna. En på våren
på enbuskar ej ovanlig gulröd geléartad svamp hör
ej till Tremellacece, utan till rostsvamparna (se
Gymnosporangium). G. L-m.
Tremellinéer, bot. Se Tremellacese.
Tremerssen (po. Trzemeszno), stad i förra
preussiska reg.-omr. Bromberg (Posen), vid järnvägen
Posen-Thorn. 5,601 inv. (1910). T. var en af de
äldsta kristna missionsstationerna i de slaviska
länderna. Ett nu upphäfdt augustinkloster fanns där
redan 966. Tre katolska kyrkor och en evangelisk
finnas i staden. (H. "W-k.)
Tre’missis, myntv. Se Mynt 2, sp. 52.
Tre’miti-0’arna (I’s o l e de T r erm i t i),
tre italienska, prov. Foggia tillhöriga klippöar
af vulkaniskt ursprung i Adriatiska hafvet, 20-25
km. n. om Monte Garganos nordkust. Areal 360 har.
Störst är den sydligaste, San Domino (116 m. hög). San
Nicola har en liten hamn och har användts som
straffkoloni. På Caprara, den nordligaste, står
ett fyrtorn, öarna sakna källvatten och odlingsbar
jord. I forntiden kallades de Diomedece insulce, och
S. Nicola var under kejsar Augustus Julia d. y:s
förvisningsort. (H. W-k.) Trémoigne [-mwa^j],
fornfranska namnet på Dortmund (se d. o.).
Trémoille 1. Trémouille, La [latremo’j]. Se La
Trémoille, Or si ni, sp. 954-955, och Stanley,
sp. 989.
Tremolit, detsamma som strålsten (se d. o.). Tremolo
[-måla], it., mus. (förk. trem.}, "darr-ning",
d. v. s. snabbt upprepadt angifvande af samma
ton eller snabbt följande förstärkningar af
densamma. Tremolo åstadkommes på pianot genom
hastiga anslag på samma tangent med olika fingrar,
på stråkinstrument genom en darrning med stråken på
strängarna. I sång brukas ordet tremolo liktydigt med
vibrato, ett undulerande eller sväf-vande på eller
omkring samma ton, hvilket åter på stråkinstrument
åstadkommes genom ett helt annat maner, nämligen
fingrets darrning på strängen. Tremolo i egentlig
mening föreskrifves alltid i noterna, vibrato
däremot icke. Det senare kan vara på sin plats vid
upprörda, känslofulla ställen, men blir lätt tröttsamt
och missbrukas alltför mycket af både sångare och
stråkspelare. Jfr Tremulant l och T r e m u l e r a,
A. L. * TrenK^nia, latinska namnet på Dortmund (se
d, o.).
Tremont [trimårnt]. Se Boston, sp. 1279. Tremor,
lat., med., darrning i händer eller hela kroppen till
följd af ålderdom, utsväfningar, förgiftning med
alkohol, opium, kvicksilfver e. d. Trémouille. Se
Trémoille. Tremulant (af lat. tre’mulus, darrande,
dallrande). 1. Mus., en på 1700-talet vanlig och
stundom ännu förekommande inrättning i orglar,
som består af en i väder kanalen anbringad, med
blybelastad fjäder försedd klaff, som vid andrag-ning
af ett register sänkes och af den inströmmande
spelluften försättes i svängande rörelse och därigenom
åstadkommer en darrande 1. vaggande ton. Ett annat,
ännu delvis användt sätt att i orgeln "tremulera",
åstadkomma "tremolo" (se d. o.) är att i vissa
register (unda maris, voix céleste) lindrigt förstämma
piporna, hvarigenom "sväfningar" uppstå. - 2. Språkv.,
kallas språkljud, som bildas därigenom, att någon
rörlig del af röstapparaten, t. ex. tungspetsen,
läpparna, tungspenen, genom talströmmen (den
under förstärkt tryck utandade luften) sättes i
vibrationer, som dock ej få vara så snabba, att
de uppfattas som en ton. Till tremulanterna hör
uppsvenskt alveo-lart (d. v. s. med tungspetsen
vibrerande mot tandvallen) rit. ex. bra, skorpa, våra
dialekters kaku-minala (med tungspetsen mot gomtaket
riktade och sedan framåt fallande) s. k. tjocka l,
skånskans, franskans och tyskans uvulara (medelst
tungspenens dallringar frambragta) "skorrande"
r och den med "ptro" betecknade läpptremulant,
som vi använda såsom uppmaning till hästen att
stanna. Se Konsonant och bokstafven R, sp. 798 f.
1. A. L.* 2. Ad. N-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
